hilma sailing

Brunei är ett litet kungadöme på Borneos västkust. Vi hade hört mycket om djunglerna och de unika aporna som vi gärna ville se. När vi kom till Brunei fick vi veta att dagen efter skulle sultanen och drottningen öppna sitt palats för allmänheten. Det gör de bara en gång om året, så det ville vi ju verkligen se. Dagen efter gick vi upp tidigt för att klä oss i våra bästa kläder, vilket innebar skjorta och långbyxor. Det hör inte till vanligheterna med långbyxor och skjorta när man lever båtliv i tropikerna.

Vi tog oss till palatset och där möttes vi av en oändligt lång kö och människor överallt. Som tur var kom vi tidigt. Människor trängdes överallt och alla ville in till palatset. Efter en lång väntan fick vi komma in och blev körda i en trång buss upp till entrén. Där väntade ytterligare köer. Kvinnor och män för sig och efter att ha tagit oss in kom vi in till en matservering. Vi var ju inte hungriga, men eftersom kön ledde dit tog vi mot en artigt en talrik när det var vår tur. Nu var vi förväntansfulla på att de det enorma palatset, men den enda vägen ut från salen gick tillbaka ut ur palatset. Vi frågade vänligt en av vakterna vart vi skulle gå för att se palatset. Vi fick svaret att det var matserveringen och en ”present” som stod till bjuds, ingen tur i palatset. Det blev lite av en besvikelse för oss. Vi var ju inte där för mat och present, utan för att se palatset. Vi lämnade snart evenemanget för att ta oss tillbaka till båtklubben. När vi skulle gå kom en vakt efter oss och sa att vi hade missat presenten. Vi blev lite ställda och sa att vi var lika glada utan present. Vakten tappade helt hakan och kunde inte förstå oss alls. Det var ju därför alla hade kommit just denna dag. Nu stod hon framför två västerlänningar som inte brydde sig om presenten. Vi tänkte ju att någon annan kanske hade mer glädje av den presenten än vi, inte att det skulle tolkas som en förolämpning.

Vi fick senare veta att detta är den största händelsen i Brunei varje år och medborgarna kommer långväga för att ta emot presenten av kungen och få äta den utsökta maten i palatset. Det blev lite av en kulturkrock från vår sida eftersom vi inte kunde förstå vad detta betydde för lokalinvånarna. Vi ville ju bara se på palatset. Vi tror dock att både vakten och kungen förstod missförståndet och vi var ju ändå glada för turen.

Dagen efter tog vi oss tillbaka till byn för att hitta en båt som kunde ta oss upp i floden och in i djungeln för att vi skulle få se de unika aporna. Vi träffade snart en man som visade oss vägen och hoppade ner i en båt. En livlig diskussion tog fart mellan båtägaren och mannen och därefter meddelades det att vi skulle åka. I ville gärna veta priset i förhand varpå vi fick två olika priser av männen. Det visade sig att båda ville ha betalt. Efter en stunds förvirring kom det fram att båtföraren skulle ha sin betalning och den andra mannen skulle följa med och även han skulle ha betalt. Det lät lite knepigt, men vi gav oss efter en stund och betalde de båda, trotts att vi bara ville köpa båtturen. Vi träffade senare andra personer som hade råkat ut för samma sak och går man inte direkt till båtbryggan och gör upp med båtföraren åker man på dubbel kostnad.

Vi fick en fin tur på floden och såg både de unika näsaporna och krokodiler. Det var väldigt häftigt och dessutom fick vi se de enorma palatset från håll. På slutet av turen togs vi med på en tur bland stadsdelarna som är byggda på stolpar i floden, både nya moderna och även de mer slitna områdena.

Floden är enormt skitig och det flyter sopor överallt. Det är en tragisk syn och det gör ont i hjärtat när man vet att alla sopor åker rakt ut i havet.

Under vår vistelse i Brunei spenderade vi kvällarna i klubbhuset/restaurangen i Royal Brunei Yacht Club, vilket förövrigt är en av de trevligaste båtklubbarna vi har varit på. Vi betalde en liten summa för att ankra i floden och då ingick det duschar, toaletter, fri tillgång till klubbhus och pol med, mera. Klubben ligger lite utanför stadens centrum, men miljön var trevlig. Varje kväll hade vi pratat med ägaren till restaurangen och sista kvällen ville hon bjuda oss på middag. Dessutom kom hon med en överraskning åt oss. Hon hade tagit sig till palatset och tagit emot två presenter av kungen, en åt sig själv och en åt oss. Det var en fantastisk gest av henne och därmed fick vi alltså en present trotts allt. Nu hade vi lärt oss värdet av presenten och vi uppskattade verkligen den fina gåvan av restaurangägaren. Vi kom att visa lite bilder från Sverige som vi hade på telefonen och hon blev häpen över hur rent det såg ut. Hon frågade hur vi kunde hålla havet så rent. Vi svarade såklart att vi inte slänger våra sopor i havet och då blir det ju rent. Kontrasten blev stor när vi jämförde bilderna från floden vi hade tagit samma dag. Hon såg lite frågande ut men höll med om att det var ganska smart tänkt att inte slänga sopor i havet. Reflektionen blev nog lika från båda håll, att det är dåligt att sprida sopor omkring sig, men på grund av okunskap fortsätter människor att göra så. Vi som är duktiga på miljöfrågor i Skandinavien kanske borde lägga resurser på att hjälpa andra människor runt om i världen, istället för att försöka genomföra ytterligare små och kostsamma förändringar i vårt samhälle. Det skulle nog ge enorm vinning för alla i hela världen. Vi har ju kommit så långt redan, medan andra människor sprider sopor omkring sig så som vi gjorde för 100 år sedan. Då var vi ju dessutom en liten befolkning i Sverige och plasten var inte uppfunnen.

Innan vi lämnade Brunei fick vi äntligen tillfälle att montera det nya ankarspelet. Företaget Navinordic på Orust hade varit otroligt hjälpsamma och skickat ett ankarspel till andra sidan jorden. De har verkligen fantastisk service och är hjälpsamma och kunniga. Det tog bara några timmar att montera det nya spelet, även fast det var ett slitsamt arbete då det var extremt varmt. Svetten rann om kroppen när jag (Oskar) låg fram i förpiken och bultade fast spelet. Det fugerade som en klocka direkt och dagen efter kunde vi lyfta ankaret som vanligt. Det var en riktig lättnad.

Så hur är då Brunei som land? Vi hade inte så mycket kunskap om Brunei innan vi kom, annat än att vår svenska kung hade besökte landet några år tidigare och fått mycket kritik för att han lovordade det lilla kungadömet (eller sultanatet som det egentligen är) medan andra menar att människor lever i förtryck. Brunei är som sagt ett sultanat och sultanen är en envåldshärskare med total makt. Människor lever utan att kunna uttrycka sina åsikter fritt och det råder således inte demokrati i landet. Som besökare är ju det ju intressant att veta hur det egentligen är, men det är nog inte lätt att förstå även fast man skulle stanna länge i landet. Vi upplevde dock att Brunei är ett välskött land. Människor lever generellt i en mycket högre standard än i grannländerna. Kriminaliteten är låg och infrastrukturen är bra. De flesta hus verkar vara av god standard och många vi träffar har rest både i USA och Europa. Vi kände oss trygga vart vi än gick och alla vi mötte var fantastiskt vänliga. Vi kan nog förstå vår svenska kungs uppfattning om att Brunei är ett trevligt land, men samtidigt kan vi förstå kritiken i det uttalandet med tanke på att människor lever utan en fungerande demokrati. Den som besöker landet kan säkert bilda sin egen uppfattning i frågan och som svensk uppskattar man nog ändå att leva i en demokrati även fast levnadsstandarden skulle vara högre än grannländerna.

Efter fyra dagar Brunei var vi redo att ta oss vidare söder ut. Nu väntar en längre etapp mot Singapore.

Labuan är en liten ö som ligger väster om Borneo och tillhör Malaysia. Ön har kanske inte så mycket att erbjuda, men eftersom vi hade beställt reservdelar till marinan var vi tvungna att stanna. Marinan är i dåligt skick, men väldigt billig så det var ett bra alternativ för oss att komma dit för att ta emot våra leveranser. Vårt ankarspel hade havererat i Filippinerna och ett av våra vant var trasigt vilket gjorde att vi inte kunde segla med annat än väldigt liten segelyta. Dessutom väntade vi på vår nya släpgenerator från Watt & Sea. Vår gamla släpgenerator sjönk till havets botten ca 6 månader tidigare när vi försökte bygga om den till nödroder i samband med roderhaveriet. Watt & Sea hade uppskattat att vi visade deras släpgenerator i våra filmer då och då, och de erbjöd oss att köpa en ny generator till ett förmånligt pris vilket vi var tacksamma över.

Dessvärre hade våra leveranser inte kommit fram när vi anlände trotts att fraktföretagen DHL och UPS hade lovat att leverans skulle komma inom 7-10 dagar. Det visade sig att det skulle ta en månad innan grejerna dök upp. Som tur var hade vi beställt i väldigt god tid så väntan i marinan för vår del begränsades till 10 dagar. Det var en tråkig väntan eftersom det inte fanns så mycket att göra på ön. Dessutom var det helgdagar nästan varje dag och det mesta var stängt. Det sägs att Malaysia har flest allmänna helgdagar i världen, och det kan vi verkligen tro på efter vår vistelse på Labuan och andra platser i Malaysia.

Det var olidligt varmt om både dagar och nätter. Dessutom kom åska, blixt och regn varje kväll som på beställning, så alla luckor fick hållas stängda. Vi hade aldrig tidigare upplevt så varmt klimat och det var omöjligt att sova om nätterna. Vi fick rådet av våra båtgrannar, Hannes och Sarah, att köpa en ordentlig fläkt. Eftersom vi låg i marina hade vi tillgång till ström och redan dagen efter gick vi till närmsta butik och köpte den största fläkten de hade. Det blev betydligt bekvämare att sova om natten när vi fick en bris på 10 m/s i hytten.

Efter nio dagars väntande kom äntligen leveranserna fram. Alla leveranser kom samtidigt så vi gissar att helgdagarna gjorde att det tog ovanligt lång tid. Redan samma dag monterade vi de nya vanten. Dessvärre var det inte helt enkelt eftersom leverantören hade bytt terminaler till en ny storlek som inte passade våra gamla fästen. Det blev mer jobb än planerat innan de var på plats. De andra grejerna fick vänta några dagar till med montering tills vi kom fram till Brunei. Nu var vi ivriga att lämna Labuan och komma vidare. Vi lämnade den varma marina på morgonen den 4:e juni för att ta oss till det lilla landet Brunei på Borneo. Avståndet var bara ca 20 mil, så resan var avklarad på några timmar. När vi kom in i älven möttes vi av en stark ström. Eftersom ankarspelet fortfarande inte var monterat ankrade vi för hand. Det höll på att gå riktigt illa eftersom när ankaret högg i leran rappade kättingen ut i full fart innan jag (Oskar) han få på avlastaren. Lisa fick skicka på ordentligt med gas på maskin för att jag skulle kunna få stopp på den rappande kättingen och få på en avlastare. På kvällen var vi ankrade utanför Royal Brunei Yacht Club. Nu väntar besök på slottet och en tur i djungeln för att titta på de unika näsaporna.

Runt om i världen finns det ett antal platser som är kända och fruktade för pirater. Filippinerna har några områden där pirater härjar, däribland Palawans södra delar, Sulusjön, och vattnen omkring Davao. Det har under senare år förbättrats, men det är fortfarande ett problem. Under de senaste månaderna hade vi läst på om problemet och hur vi skulle hantera det. Ett alternativ var att undvika Filippinerna helt och hållet, men det vore trist. Dessutom var ju problemet centrerat till några områden. Vi kunde dock inte undvika Palawans södra kust eftersom vi skulle söderut. Vi kunde ha gått en stor kurva ut i sydkinesiska havet, men där finns det liknande problem och dessutom väpnade konflikter mellan olika länder som hävdar rätt till de olika öarna och havet. Det såg vi inte som ett alternativ. Vår strategi blev i stället att gå långt ut från kusten, slå av vår AIS och lanternor förutom vår motorlanterna. Fiskebåtarna i området har en vit lanterna och eftersom motorlanternan inte sitter i toppen av masten, utan en bit ner kan vi lätt förväxlas med en fiskebåt på håll.

Vi lämnade Port Barton den 23:e maj och gick rakt ut i havet. Vi höll oss långt ifrån land och när natten kom slog vi av allt ljus förutom motorlanternan. Vädret var stilla och vi gick för maskin. Under senare delen av natten blev vädret sämre, regn åska och blixtar. Vi hade en del trafik i form av större fartyg och mindre bankasbåtar som var ute och fiskade. Eftersom allt ljus och AIS var avslaget fick vi hålla skarp utkik under hela natten. De kommande dagarna skulle vi få liknande väder, ibland stilla och vackert, för att senare under natten få åska och blixt. Det märktes att vi närmade oss världens centrum för åskoväder. Den sista natten navigerade vi mellan de stora oljeplattformarna utanför Malaysias kust och hela natten var jobbig då blixtarna haglade ner omkring oss ute på havet. Men när morgonen kom klarnade vädret upp och vi fick en fin insegling till ön Labuan utanför Borneos kust. Vi kom in i den lilla marinan på eftermiddagen den 26:e maj efter tre dygns segling. Marinan var fallfärdig, men vi hade ju beställt reservdelar dit, så vi hade inget alternativ än att stanna. Platsen vi blev anvisade till kunde vi inte komma in på eftersom det var för grunt. Vi fick senare en ny platts anvisad till oss, men där fanns inga pollare att knyta fast i. Vi fick improvisera och knyta runt hela bryggan. Efter mycket besvär satt vi fast och bara några timmar senare började åskan mullra på nytt som om den var tidsinställd.

Seglingen i piratvattnen gick problemfritt och den oron vi tidigare hade känt för problemet var bortblåst så snart vi närmade oss Borneo. Nu väntar en tid av reparationer innan vi fortsätter söderut mot Brunei, Borneo och Singapore.

Vi ankom Port Barton på eftermiddagen den 19:e maj. Vi ankrade grunt och släppte i ankaret för hand eftersom ankarspelet var trasigt. Det är ett tungt jobb, men som tur var hade vi lugnt och fint väder vilket gör det lättare. Anledningen att vi gick till Port Barton var att klarera ut ur landet. Det gick dessvärre inte att göra just i Port Barton, myndighetskontoren låg på andra sidan ön i staden Puerto Princesa. Det var den enda platsen att klarera ut, och eftersom vi skulle gå på Palawans västra sida hade vi inget annat alternativ än att ta oss dit landvägen. Det skulle ta oss omkring tre timmar att ta oss till Puerto Princesa, men chauffören som körde den dagliga bil/buss turen hade antagligen kört rally professionellt för det gick undan, lite väl otäckt snabbt. Han körde full gas konstant, även på de mindre grusvägarna. Han visade sig även att vara mästare i att köra om på insidan på vägrenen i full fart. Efter 2,5 timmar av konstant livrädsla kom vi fram till staden för att klarera ut. Dessvärre var tullmyndigheten tvungen att ha väldigt många kopior på alla papper, och de vägrade att kopiera med sin egen maskin. Vi hänvisades därför till en kopieringsfirma tvärs över gatan som vi misstänkte ägdes av tulltjänstemannen bror. Där kopierade vi alla papper myndigheten hade krävt oss på, till ett exceptionellt högt pris. Efter någon timme eller två var vi klara och fria att lämna landet. Vi passade på att se lite mer av staden till fots innan vi tog rallybilen tillbaka till Port Barton med kvällens sista tur.

Port Barton var för övrigt en väldigt trevlig liten by. Alla hälsade glatt på oss och på kvällarna åt vi middag på en av restaurangerna på stranden som ägdes av en social lokal tjej. Byn är populär för backpackers och atmosfären var trevlig. Efter ett par dagar i byn hade vi uträttat ytterligare en del praktiskt så som att tvätta med mera. Den 23:e maj lättade vi ankar för att segla vidare genom Filippinernas ökända piratvatten och vidare till Malaysia.

Vi delade upp seglingen ner till El Nido på två dagar. Vi hade kunnat ta det på en dag, men vädret var fint och vi fick tillfälle att ankra långt in i fjorden vid Halsey Harbour. Vi ankom El Nido sent på eftermiddagen den 14 maj. Inseglingen var fin men väl inne i viken var det svårt att hitta en plats att släppa ankaret eftersom viken var full av bankas-båtar.

El Nido är känt som en av de finaste platserna i Filipinerna för snorkling, dykning och fina stränder. Den lilla byn var full av turister, restauranger, barer och små hotell. På morgnarna fylls bankasbåtar med turister för att spendera dagarna på öarna i skärgården utanför El Nido. På kvällarna fylls restaurangerna med återvändande turister. Det påminde oss mycket om Corron city där turister bor, men spenderar merparten av sin tid på bankasbåtarna eller på öarna. Vi såg fram emot att lämna byn för att ankra någon vecka i skärgården.

Efter bara två dagar i byn vara vi klara för avfärd mot en av öarna. Vi hamnade på en fin sandö där vi ankrade. Vi tog dingen runt ”hörnet” för att bada och snorkla. Dessvärre hade jag (Oskar) återigen skadat trumhinnan då vi fridök veckan innan i Corron. Jag höll huvudet ovan vattenytan, medans Lisa snorklade. På eftermiddagen var vi ensamma igen då alla turister åkte tillbaka med bankasbåtarna. Oturligt nog drog tunga regnmoln in och kvällen blev inte så trevlig som vi hade hoppats. Dagen efter lättade vi ankar på nytt för att gå vidare mot en ö cirka tio mil söder ut. När vi lyfte ankaret lät det annorlunda, men ankaret kom upp som det skulle ändå. Efter två timmar var vi framme vid Minilock Island. Vi ankrade djupt, närmare 30 meter. Jag (Oskar) körde ankarspelet och efter en stund började kättingen löpa fritt. Jag försökte bromsa spelet men det var helt omöjligt. Motorn på spelet löd inte alls. Till sist fick jag tag på en tamp som jag drog runt den rappande kättingen och med friktion fick jag bromsat ankarspelet. När jag tryckte på ”upp-knappen” på ankarspelet ljöd motorn, men kättingen rörde sig inte. Jag gick ner för att montera loss luckorna i förpiken och till min förvåning låg växellådan på hyllan nedanför. Eller rättare sagt det som var kvar av växellådan. Spelet var helt sönderrostat och alla delar låg huller om buller tillsammans med högar av ärgad aluminium.

Vårt ankare väger 25 kilo och kättingen är solid 10 mm och väger mycket. Tillsammans fick vi arbeta hårt med vinsch och tampar för att få upp ankaret igen. Det var ett riktigt besvär eftersom vi hade nästan 70 meter kätting ute. Det tog sin tid och som tur var hade vi fint och stilla väder. Efter någon timmes hårt slit var ankaret uppe och det enda vi kunde göra var att ta oss tillbaka till El Nido igen eftersom det var omöjligt att ankra på djupt vatten utan ankarspel. Vi hade tur och fick låna en av bankas-båtarnas boj. Vi kontaktade företaget ”Navinordic” på Orust samma dag och tack vare deras fantastiska service kunde de skicka ett nytt ankarspel åt oss till Malaysia dit vi skulle om några veckor. I Filippinerna är det helt omöjligt att köpa reservdelar till båtar och det är riktigt besvärligt att beställa in något också för den delen. Vi fick leva utan ankarspel en tid framöver. Tyvärr är det djupt nästan överallt i skärgården omkring El Nido och det är svårt att ankra djupare än tio meter om vi skall kunna lyfta ankaret för hand. Av samma anledning fick vi helt enkelt fortsätta vidare längs kusten för att ta oss mot Malaysia. Vi lämnade El Nido redan den 19 maj och på kvällen var vi framme vid Port Barton där vi ankrade på 3 meters djup långt in i den grunda viken. Nu skulle vi förbereda oss för vår vidare färd mot Malaysia vilket innebar att klarera ut ur landet, handla mat och tvätta kläder.

Vi hade två saker att ta hand om innan vi kunde fortsätta utforska de fina öarna utanför Coron. Det första var att köpa diesel eftersom vi hade kört maskin så mycket sedan vi kom till Filippinerna, det andra var att fylla upp matförråden ombord. Vi tog dingen in på morgonen och frågade skepparen på första bästa Bankas båt om vart man kan få tag på diesel. Bankas båt är förövrigt de traditionella Filippinska utriggarbåtarna som numera framdrivs av förbränningsmotorer, men traditionellt seglas. Mannen i Bankasbåten frågade hur mycket vi behövde och när. Sen gick han iväg och tre minuter senare kom han tillbaka och sa att dieseln kommer levererad om en timme till bryggan vi var vid, till ett bättre pris än på bensinstationerna dessutom. Vi var oroliga att den skulle vara av dålig kvalitet, men dieseln skulle visa sig vara av bästa sort. Mycket riktigt levererades två fat diesel (400 liter) till bryggan en timme senare. Vi hade inte hunnit ta ut kontanter, men vi kunde betala dagen efter enligt kvinnan som skötte om leveransen. Jag frågade lite fint om hur det kom sig att dieseln kunde vara billigare än vid stationen. Kvinnan berättade att hon köper den från lastfartygen som ankommer byn till ett billigare pris eftersom fartygen betalar lägre skatt (eller möjligen ingen skatt). Det var en rätt organiserad verksamhet för kvinnan och hennes familj. Det tog oss halva dagen att flytta de 400 literna diesel från faten i land till våra tankar ombord. Dessutom blev det lågvatten ett tag så de sista dunkarna fick vi ta dagen därpå eftersom vi inte kom in med dingen på det grunda vattnet.

Dagen efter satte vi igång med handlingen, men det visade sig bli ett större problem. Vi tog första bästa mopedtaxi och förklarade att vi ville till en större mataffär. Det första stoppet visade sig vara en kiosk/affär som sålde mestadels kakor, chips, läsk och nudlar. De kommande stoppen visade sig bli ungefär samma sak. Efter en halv dag hade vi knappt handlat någonting. Vi hade stannat på den stora marknaden men vi ville inte ens gå in där med tanke på stanken. Det luktade lik och förruttnelse och oändligt mycket flugor, insekter och levande hönor. Vi var övertygade om att vi skulle få alla möjliga sjukdomar om vi handlade där.  Vi gav till slut upp och gick till marknaden och handlade frukt, grönsaker, ägg och en del annat. Vi hittade även en liten affär som sålde lite fryst korv med mera och nöjde oss med det. Det var den svåraste handlingen på mycket länge. På eftermiddagen lämnade vi viken i Coron för att gå till Coron Island ett par mil bort. Vi hade sett på sjökortet en liten vik vid Kajangan Lake som såg jätte fin ut. Vi gick långsamt in i det smala gattet och precis i öppningen var det en tröskel och vi hade bara någon meter eller två under kölen. Väl inne i lagunen blev det snart djupt igen. Vi släppte ankaret på 18 meters djup och backade, men ankaret satte sig inte. Vi ankrade om ytterligare tre gånger utan att få fast ankaret. Det hade blivit mörkt och vi gav upp eftersom vi inte vågade backa mot revet bakom oss utan att se något. En timme senare var vi ankrade utanför Coron igen på samma plats vi låg tidigare.

Dagen efteråt gjorde vi ett nytt försök. Nu lade vi ankaret mycket längre ut och backade. Ankaret släpade länge innan de satt och då hade vi bara några meter till revet bakom oss när kättingen var sträckt. Eftersom ankaret inte låg mitt i viken kunde vi inte svinga fritt då de fanns risk att slå i berget på andra sidan om vinden skulle vrida. Vi tog därför en lång lina in till land i motsatt riktning för att få en trygg ankring.

Platsen var fantastiskt vacker och väldigt populär bland turister. Bankasbåtarna gick skytteltrafik mellan Kajangan och de andra vikarna på ön. Klockan 16:00 var det som att någon tryckte på en knapp, för alla båtar försvann på en gång och plötsligt var vi ensamma på denna fina plats.

Vi stannade vid Kayangan i fyra dagar. Om dagarna åkte vi dingeturer till alla de fina vikarna runt om kring. De var i regel fulla av turister, men det störde oss inte så mycket. Vi viste att vi skulle vara ensamma några timmar senare. Dessutom är det rätt lustigt att titta på alla turister bada med flytväst på, som en enda stor flytväst-soppa. Det bästa av allt var den otroligt fina snorklingen i området, som turisterna inte verkade vara så intresserade av. Det var unikt eftersom korallreven störtade rakt ner i djupet, ofta ner mot 30 meter eller djupare. Vi följde klippväggarna så långt vi kunde innan vi vände tillbaka upp igen för att hämta andan. För varje meter ner skiljde sig djur och växtlivet åt. Vi var på många otroligt fina platser och snorklade utan att se en enda turist i närheten.

En morgon gick vi upp i gryningen innan turisterna hade kommit och tog oss in till Kayangan Lake som låg strax intill vår ankringsvik. Först fick man vandra tio minuter upp för ett berg, och fem minuter ner i dalen, för att nå sjön. Vi var helt ensamma där kl 07:00. Sjön låg spegel blank och vi simmade runt och njöt av ett sötvattendopp innan turisterna börja strömma in en timme senare. Vi fick även tillfälle att besöka Baracuda lake dagen efter. Sjön är känd för sina varma källor under vattnet och jag (Oskar) dök i sjön ner till 30 meters djup. Där var det så varmt i vattnet att man nästan kokade. Det blev ett kort dyk eftersom det egentligen inte fanns så mycket annat att se där nere i sjön annat än de varma källorna. Man kan tänka sig att djur kanske inte trivs så bra i varmt, syrefattigt färskvatten.

Efter fyra dagars otroligt fin snorkling och fina dingeturer runt denna fantastiska ö beslöt vi oss för att segla vidare mot Puerto del Sol, cirka 20 mil väster ut. Eftersom att våra sjökort är allt för dåliga i det här området förlitade vi oss på google maps även denna gång för att navigera mellan korallreven. Det är egentligen inte så besvärligt eftersom det som ser grunt ut är grunt, i övrigt är det 20 meter djupt eller djupare i området.

Coron Island kom att bli vårt bästa stopp i Filippinerna hittills. Framförallt för att snorklingen var otroligt bra, men även för den vackra naturen.

Vi hade egentligen ingen plan på vart vi skulle stanna mellan Boracay och Corron, men eftersom vi inte vill nattsegla med risk för att fastna i fiskeredskap, var vi tvungna att hitta en nattankring någonstans. Vi hade tittat på Google maps och funnit Grace Island som ett lämpligt stop på vägen. Det låg mellan Boracay och Corron, men vi visste egentligen inte mer än så. Vi visste inte om vi fick ankra, eller om det ens gick. När vi närmade oss Grace Island höll Lisa nog utkik i fören medan jag höll koll på ekolodet och Google maps, att titta på sjökortet var ganska meningslöst eftersom det var för odetaljerat. På håll såg vi att viken var full i nät eller fiskodlingar och vi gav upp försöket att ta oss in i viken och vände om utåt igen. Vi kollade sjökortet och Google för att hitta en alternativ ankringsplats. Efter en liten stund kom en vattenskoter ut i full fart med sikte på oss. Det var hotellföreståndaren Michael. Han hälsade oss välkomna och lovade att lotsa oss in mellan fiskodlingarna. Väl inne i viken anvisade han oss en lämplig plats för ankring där vi kunde svinga fritt mellan reven. Han berättade att de inte hade några gäster på hotellet för tillfället men att vi var välkomna in till ön och att de kunde laga någon middag åt oss om vi var hungriga. Vi tackade för förslaget och lovade komma in lite senare på kvällen.

Väl inne på ön berättade Michael att det var lågsäsong för tillfället och att de mest hade dagsturister på ön. Kocken ordnade med pasta carbonara och öl, till middagen spelade och sjöng Michael några låtar. Det var ett väldigt trevligt välkomnande. Grace Island är ett resort med en liten djurpark. De har diverse fåglar samt en del apor. Många av burarna står öppna men djuren stannar ändå. Aporna går fritt på ön och ibland rymmer de över till fastlandet när vädret är dåligt. Michaels och hans fru har en egen apa som är döpt till Hilda. Hon bor hemma hos dem och som bär kläder, men hon är kompis med de andra aporna på ön och kontrasten är stor när hon har kläder och de andra är fria. Man kan tycka att apor egentligen borde vara fria djur och att det kan kännas lite konstigt att ha en apa som husdjur, det är relativt vanligt i Filippinerna. Hilda var i alla fall väldigt gullig liten apa. Under våra dagar på ön kom vi att bli vän med Michael och de andra som arbetade på ön. Vår sista dag på Grace frågade Michael om han kunde få komma ombord och se hur vi har det. Han hade aldrig varit på en segelbåt och var mycket intresserad. Tillsammans med två kompisar och apan Hilda kom de ombord för en rundvisning. Michael fick till och med en tur upp i masten och tillbaka.

Under våra dagar på Grace Island var det torrperiod och ön är betydligt grönare och finare när monsunen kommer igång. Likväl var det väldigt trevligt och vi gillade verkligen Grace. Det var som att vara på semester på en hotellanläggning helt ensamma. Dessutom var det kul med att träffa nya vänner. Den 4:e maj satte vi kurs mot Coron City. Vi fick en fin tur i vackert väder till Coron. Det var bara 54 mil men vi fick gå för maskin hela vägen i stiltje. Vi ankrade utanför stan mellan korallreven på kvällen den 4:e maj.                                                     

Efter Gigante Island nattankrade vi i en vik vid Apgapt. Vi vaknade väldigt tidigt på morgonen av att båten rullade kraftigt. För en gång skull blåste det och nu rakt in i den grunda viken där vi låg ankrade. Vi hissade ankaret snabbt för att komma ut på djupare vatten, väl en bit ut fick vi fin segling väster ut mot Boracay.

Vi visste inte allt för mycket om Boracay annat än att det var en populär ö för turister och att det skulle vara fint. När vi rundade södra udden fick vi en chock. Det var oändligt mycket båtar överallt. Bara snabba motorbåtar i full fart och bankasbåtar, inga segelbåtar förutom någon enstaka charterbåt. Vi gick in mot öns västra sida men det var problematiskt att ankra eftersom motorbåtar passerade oss i 30-40 knop bara några meter ifrån oss. Det var som att försöka ankra på en motorväg.

När vi tog dingen in fick vi absolut inte lägga den vid en av de många pirarna. Vi hann inte mer än närma oss innan vakterna kom och sa till oss. Vi var tvungna att lyfta dingen hela vägen upp bland träden, ingen dinge fick ligga på stranden. Eftersom vår dinge är tung och jag (Oskar) har problem med ryggen fick vi lyfta av motorn varje gång vi kom in på stranden, och bära upp dingen och motorn för sig. När vi skulle hem igen återupprepades proceduren igen fast omvänt.

När vi tog med våra dunkar för att tanka diesel på öns södra sida var vi tvungna att lösa biljett precis som om vi kom med en färja. Väl på stranden kom vakter och mötte oss. De stod och tittade på medan vi slet med att få upp dingen hela vägen upp på land. De släppte oss inte med blicken och följde oss med en meters avstånd hela vägen till biljettluckan för att erlägga avgiften. När vi kom tillbaka med vår diesel skulle de prompt titta på biljetterna igen för att försäkra sig om att vi fortfarande hade betalt, trotts att de såg oss betala 30 minuter tidigare.

På eftermiddagen kom en kustbevakningsbåt upp till en av de två privata båtarna i viken och avkrävde att ägaren omedelbart flyttade sin båt till södra udden. De kunde inte svara på varför, men det var en ny regel. Den södra udden är riktigt dålig för ankring eftersom den är utsatt för vind och ström och dessutom är det hård stenbotten. Efteråt hade kustbevakningen kommit till oss, men som tur var, var vi inte hemma och fick därför inte kravet att flytta.

Vi upplevde oss väldigt ovälkomna på ön av nästan alla vi mötte på ön inklusive lokala bybor, med undantag från en liten restaurang en bit söder om huvudområdet. Där var vi alltid vänligt bemötta och ägarinnan, en äldre dam var fantastisk. Vi träffade ett svenskt par på samma restaurang och det var kul att snacka svenska för en gångs skull. De hade besökt ön många gånger och berättade att Boracay brukade vara väldigt trevligt förr om åren. Numera är det nästan bara Kinesiska turister på ön och många av hotellen drivs av Kineser med stort inflytande över Boracay.

Vi kände tidigt att denna ö inte var något för oss och Boracay avviker stort från Filippinerna i övrigt. Våra minnen från Boracay inte är de bästa, trotts allt var ön bitvis vacker. Det är något unikt med alla bankasbåtar som seglas traditionellt. Vår sista kväll passerade ett femtiotal Bankas för segel runt oss, alla med fotograferande turister ombord. Vi beslöt oss för att lämna Boracay så snart som möjligt och den 2:a maj lättade vi ankar och tog sikte på Grace Island ca 60 mil väster ut.

Vi var på väg väster ut med obestämt mål efter att ha lämnat Malapascua på morgonen den 27:e april. Vädret var fint och vinden svag så vi räknade med att hitta någon fin ankringsvik på eftermiddagen. Vi gick för maskin större delen av dagen eftersom att vinden var fortsatt svag. På eftermiddagen passerade vi några sandöar som såg fina ut på håll, men vi fortsatte vidare. Efter en stund tyckte vi att bergen såg så spektakulära ut att vi beslöt att styra 90 grader styrbord och ankra i en vik som såg vacker ut. Det var ett riktigt bra beslut för vi hade hittat Gigante Islands.

Vi ankrade i den vita sanden på sju meters djup. Vi tog dingen in till stranden och möttes av många vänliga människor. Ön var privatägd och var populär bland inhemska turister som dagsutflykt. Ägarna till ön tog ut en liten summa för att gå iland på ön av alla som kom och de hade även en liten kiosk på ön samt kunde erbjuda enklare måltider på stranden. När vi frågade vad det kostade att gå iland ville de inte ha pengar av oss, de tyckte bara att det var roligt att utlänningar kom på besök. Vi kompenserade med att köpa öl i kiosken och äta middag på stranden, vilket förövrigt kostade ett par kronor per person. Alla vi mötte på ön ville komma förbi och prata med oss och det var svårt att lämna ön på kvällen för att åka hem till båten. Under våra veckor hittills i Filippinerna har vi lärt oss att Filippinarna är fantastiskt vänliga människor. Alla är så välkomnande och hjälpsamma.

Cirka två sjömil längre bort låg ”lagunerna” vilket var ett väldig populärt stopp för dagsturisterna på Gigante Islands. Lagunen var som en insjö som fylldes med vatten när tidvattnet steg. Vi tog vår dinge dit och det var värt ett besök då det var vacker natur och mycket apor. Anledningen att det är så populärt bland lokalturisterna är nog att simkunnigheten är låg. I lagunen är risken för drunkning obefintlig eftersom de badar med flytväst på och det finns varken vågor eller strömmar. För vår del lockade det inte så mycket att bada i flytvästsoppan eftersom vi har hela havet att bada i. Vi stod mest och fascinerades över det lustiga att se ett hundratal människor guppa runt i lagunen med flytväst på.  På eftermiddagen försvinner alla turister tillbaka till fastlandet, förutom ett fåtal som stannar över i tält på stranden, och då är Gigante Islands som allra bäst. Vi trivdes verkligen på ön. Vi träffade så många vänliga människor som alla hade sina historier. Bland annat sonen till familjen som ägde ön. Han arbetade vanligtvis för en prins i Saudi Arabien, men var hemma på semester. Vi höll på att inte kunna lämna ön en kväll när vi träffade ett sällskap som alla arbetade för ett kaffeföretag. De bjöd på sprit och sällskap och så fort vi skulle lämna fylldes glasen på nytt. När vi till sist lyckades tacka för oss blev vi ombordbjudna till besättningen på en bankasbåt. De ville också bjuda på sprit och accepterade inte ”nej tack” som svar. Vi blev sittande där ett tag innan vi kunde ta dingen hem till Hilma och sova.

Dagen efter klättrade jag (Oskar) upp i masten för att kolla riggen, vilket vi gör då och då. Dessvärre hittade vi att ett av vanten var utslitet och behövdes bytas snarast möjligt. Tur i oturen är det inga starka vindar i området och vi kan fortsätta segla i svagare vindar tills problemet är löst. Det är svårt att hitta någon i Filippinerna som kan tillverka ett nytt vant, så vi får försöka beställa ett nytt från Europa så snart vi kan.

Gigante Islands är verkligen en vacker plats och vi är glada att vi hittade denna pärla av en slump. Efter ett par dagar på ön lyfte vi ankaret igen och seglade vidare väster ut.

Vi släppte ankaret på Malapascuas södra sida på eftermiddagen den 27:e april. Vädret hade varit vackert även denna dag. Under vår vistelse hittills i Filippinerna hade det varit soligt och varmt varje dag, inte en tillstymmelse till varken vind eller regn. Vi hade ankrat i sand på ca 6 meters djup vilket vanligtvis är bra, men runt den södra udden satte en västlig stark ström vilket gjorde att vi rullade en del på ankringen. Av den anledningen beslöt vi oss för att ankra om till öns västra sida på morgonen därpå.

Malapascua är känd för sin dykning och framförallt dykning för att se Thresher shark, vilket är en unik hajart och som skall finnas i området. Vi planerade att dyka vid ön för att se dessa unika hajar. Det visade sig dock snart att hajarna bodde 6 mil österut på en grundbank och det var inte ens så troligt att se dem om man åkte dit. Av den anledningen gav vi upp tanken på att se hajarna. Ön var däremot trevlig med små hotell och restauranger runt ön och stränderna var fina. Vi stannade på ön i fyra dagar och snorklade på reven om dagarna, och promenerade på ön på eftermiddagarna. Tidvattnet i Malapascua är ett par meter, vilket vanligtvis inte är så stort problem för oss eftersom vi ser till att ankra på så att vi har tillräckligt djup under kölen. På Malapascua var det dock ett problem eftersom det är väldigt långgrunt på öns västra sida. Om vi åkte in med dingen under högvatten skulle den stå 300 meter in på land vid lågvatten, och det skulle innebära mycket möda för att få den sjösatt igen. Antingen fick vi ankra dingen långt ut och simma in till land, eller så fick vi flytta den längre och längre ut i takt med att tidvattnet sjönk. Det skulle dock innebära att man behöver hålla sig i närheten vilket vi inte alltid kunde eller ville göra. Det brukade oftast bli en kombination, dvs ankra en bra bit ut och simma/vada in till land.

Efter fyra dagar på den trivsamma ön lättade vi ankar för att ta oss vidare väster ut.