hilma sailing

Vi lämnade Yap på förmiddagen den 10:e april efter utklarering. Vi gick för maskin genom revet och strax utanför ön tilltog vinden. Vi fick fin slör i nästan platt vatten och kommande dygn kom att bli det finaste seglingsdygnet på mycket länge. Under dagen hade vi fint väder och natten var stjärnklar som en vinternatt i Norrland. Kommande dygn mot Filippinerna kom att bli nästan lika fina och allteftersom vi närmade oss Filippinerna avtog vinden.

När vi närmade oss Filippinernas kust började vi se stora Fish Aggregating Device (FAD) flyta på havet. FAD är stora stålcylindrar, omkring fyra-fem meter långa och en meter i diameter. De flyter eller är förankrade i botten ofta upp emot 200 mil utanför kusten. Syftet med FAD är att locka till sig fisk som tar skydd i skuggan. De mindre stimmen lockar i sin tur till sig större stim av exempelvis tonfisk vilket är det intressanta ur kommersiell synpunkt. I många länder är FAD otillåtet med anledning att det anses vara ett dåligt sätt att fiska eftersom man utrotar många arter. För vår del är det väldigt bekymmersamt med FAD eftersom att en eventuell kollision med en FAD kommer åsamka så stora skador på vår båt att vi sannolikt sjunker. FAD är gjorda av stål och vår båt är tillverkad av glasfiber, vilket inte är så hållbart vid en kollision i sju knop, me d något gjort av stål. På dagtid är det kanske inget problem om dyningen inte är för hög och sikten är klar, men under nätterna är det helt omöjligt att upptäcka dem. De syns inte på radarn eftersom de är för låga, de saknar ljus eller något annat som gör att de går att se på håll. Av den anledningen revade vi helt vid skymningen det sista dygnet och drev på havet under natten. Vi hade sett så många FAD under dagen att vi helt enkelt ansåg att risken för en kollision var för hög för att våga fortsätta segla. Vid gryningen hissade vi segel på nytt och under dagen tog vi oss hela vägen fram till Santiago på ön Dingat i Filippinerna. Etappen var ca 750 mil och seglingen tog sex dygn i långsam fart.

Seglingen till Yap i västra Mikronesiens Federala Stater (FSM) tog nästan exakt 3 dygn och vi var väl ankrade kl 11:30 den 2 april, i viken utanför huvudbyn Colonia. Seglingen var besvärlig första dygnet med mycket squalls-regn och starka vindar, men kommande dygn hade vi bara enstaka skurar och svagare vindar. Egentligen hade vi kunnat segla snabbare, men vi anpassade farten för att komma in i hamn på förmiddagen.

Vid ankomst till Yap ropade vi upp hamnmyndigheten via VHF-radio enligt gällande regler. Vi hann inte mer än få fast ankaret innan de krävde att vi omedelbart tog oss i land för att sköta klareringen. Vi frågade om det kunde vänta en stund så att vi hann få lite ordning ombord, men de propsade på att det skulle ske på en gång. Väl på myndighetskontoret fick vi förklarat för oss att de nu arbetade ”övertid” eftersom det var deras lunch. Vi förstod då varför de hade krävt att vi kom iland på en gång, eftersom de då kunde kräva oss på mer pengar i form av övertidsersättning. Hade vi avvaktat en timme hade vi sluppit det. Men myndighetspersonalen hade antagligen satt det i system, att kräva inklarering på övertid från gästande båtar. Det kostade oss några hundra kronor extra. Personalen var ändå trevliga och vi orkade inte argumentera om övertidsersättningen var rimlig eller inte.

I samband med vårt roderhaveri några månader tidigare hade vi haft mycket kontakt med Paul Fenn på Jeanneau. Han hade varit väldigt hjälpsam med kommunikationen mellan oss och varvet och det var även han som hade arrangerat med transporten av rodret till Marshall öarna, vilket vi var väldigt tacksamma för. Paul hade varit intresserad av vår segling jorden runt och han ville göra ett filmat inslag om seglingen för Jeanneaus räkning. Tillsammans med sin son Graham hade han nu rest till Yap och vi träffade dem båda redan första dagen.

Redan dagen efter kom vi överens om att spela in filmen för ”Jeanneau underway”. Vi gjorde inspelningen ombord och vi berättade om vår segling fram till nu och olyckan med roderhaveriet. För att se filmen, klicka på länken, Jeanneau underway, epsode 5.

Kommande dagar spenderade vi tillsammans med Paul och Graham. Vi åkte på flera snorkelturer tillsammans i vår dinge och han med en och annan utflykt på ön i Pauls hyrbil. Yap har mycket att erbjuda i form av natur, kultur och historia. Bland annat åkte vi till en av öns många ”banker” för de gamla sten-pengarna. Yap har en uråldrig valuta som består av sten-mynt i olika storlekar. Mynten kan vara allt i från små och väga några kilo till väldigt stora och väga flera ton. Mynten har olika värde beroende på storlek och kvalitet i stenen. Mynten går fortfarande att använda som betalningsmedel, men i huvudsak används de symboliskt i form av gåvor mellan familjer och släkter. Antingen förvaras mynten i någon av bankerna eller så står de uppställda i trädgården. Bankerna är egentligen bara en plats ute i skogen där mynten står uppställda i rader. När ett mynt byter ägare flyttas det i regel inte eftersom de är tunga och besvärliga att transportera, alla vet ändå vilka mynt som tillhör sig och det finns ingen som själ dem ändå. Det var väldigt roligt att få se de gamla mynten och det de kallar för ”banken”. Vart man än går på ön kan man se mynt utställda här och var bredvid hus och i trädgårdar.

Efter några dagar tillsammans, reste Paul och Graham hem till USA. Vi stannade ytterligare några dagar på ön. Det finns ett rykte som säger att i de västra delarna av FSM är människorna väldigt trevliga och välkomnande, medan i de östra öarna kan människorna vara lite svårare att ha med att göra. Det stämmer nog för vart vi än kom på Yap var alla vi träffade väldigt vänliga och välkomnande. Vi gjorde en del praktiska saker de sista dagarna såsom underhåll, tvätta, städa, fylla diesel, lisa gjorde film för YouTube osv. Vi passade även på att fira min (Oskars) födelsedag. Det blev en lugn tillställning med ett besök på en av restaurangerna i byn.

Den 10:e april var vi klar för att avsegla mot ett nytt land och en ny kontinent. Nästa stopp skulle bli Filippinerna ca 750 mil västerut.

Vi ankom Woleai på eftermiddagen den 23 mars 2019. Vi var helt slutkörda och stannade därför ombord under eftermiddagen. Det är alltid en

hel del att ta hand om när man kommer fram i form av uppstädning och annat. Dagen efter tog vi dingen in till land och blev mötta av Thomas på stranden. Thomas var en av de äldre på ön och han berättade om öns regler och vad vi behövde förhålla oss till. Det var egentligen inte så mycket annat än att vi skulle ge hövdingen en present samt att motu-öns västra del var ”helig” så dit fick vi inte gå. I övrigt var vi mer än välkomna till ön och Thomas berättade att han gärna ville ha oss på besök i sin ”cirkle” vid skymningen. Vi förstod inte riktigt vad det var, men vi tackade gladeligen ja till erbjudandet. Vi träffade två av de tre hövdingarna och lämnade några gåvor i form av block och pennor till skolan samt 10 dollar till hövdingen personligen, vilket han menade var kutym.

Från den första stunden på ön insåg vi att vi hade kommit till en väldigt speciell plats. Alla levde väldigt traditionellt på ön och den huvudsakliga klädseln bestod i ett skynke över höften, vilket gällde både kvinnor och män. Alla kvinnor gick barbröstade och det var ovanligt att man såg andra klädesplagg än just de karakteristiska tygskynkena i olika färger. Vidare var alla vi träffade väldigt vänliga och vem vi än träffade ville de ge oss gåvor i form av frukt och kokosnötter. Det var omöjligt att lämna stranden med dingen utan att någon kom förbi och ville ge oss något.

På kvällen mötte vi upp Thomas på stranden vid utsatt tid för att delta i vad han kallade ”circle”. Vi möttes av några flickor som kom med handgjorda blomsterkransar åt oss. Thomas berättade att om man får en krans så betyder det att man är välkommen. Ju fler man får ju mer vördad är man som person av den som ger en krans. Det visade sig att circle innebär att männen träffas på kvällen för att prata om dagens arbeten, samt att planera för morgondagens sysslor. Männen ägnar sig i huvudsak åt fiske och att reparera och underhålla hyddor och båtar. Kvinnorna har egna circles och de planerar även sina sysslor i form av att laga mat, tvätta, hålla ordning på barn och familjen och mycket annat. Vi som var besökare på ön deltog i männens circle. Även Lisa fick vara med även fast hon var kvinna. I övrigt är inga kvinnor välkomna i närheten av männens samlingsplatser.

Vid sammankomsten dricks det en hel del ”faluba”, vilket är en alkoholhaltig dryck som framställs från palmträden. Det är en enkel process där man skär ett snitt i barken högt uppe i trädet. Palmens sav droppar ner i en behållare som jäser under tiden. På ett dygn har man några liter som håller ca 4 % alkohol. Väntar man ytterligare någon dag blir det starkare och på tredje dagen håller drycken upp mot 15 % alkohol. Vi nybörjare bjöds på den färskare versionen, medan de mer härdade drack tredagars versionen. Traditionen säger att man delar en kopp som vandrar runt i cirkeln, men vi fick egna koppar. Numera har de antagligen gott om koppar eftersom det driver iland mycket plast på öarna och förvånande nog går det att använda toppen av en deo-flaska som kopp, eller något annat plastskräp som driver iland. Allt eftersom kvällen gick blev männen allt mer onyktra och när ett regn kom in blev vi inbjudna i manshuset strax intill. Det är en ganska stor sak eftersom vi aldrig tidigare hört om en kvinna som har blivit inbjuden tidigare. Lisa kan kanske vara den första kvinnan någonsin att besöka det manshuset. Ju senare kvällen blev ju fler blomsterkransar fick vi. De andra männen i gruppen gav oss sina kransar och det kändes fint med tanke på att Thomas hade sagt att ”ju fler kransar man få, ju mer välkommen är man”.

Dagen efter fick vi en guidad tur på ön av en av männen från manshuset. Han visade oss runt i byn och vi hejade på alla nyfikna bybor i vanlig ordning. De är ovana vid besök eftersom de enda som kan ta sig dit är seglare, och det kommer bara en eller möjligen två segelbåtar om året till atollen. På vår rundtur fick vi även se en del kraschade flygplan, stridsvagnar och kanoner från andra världskriget. I vanlig ordning får man nog säga vid det här laget, efter att vi har besökt många atoller i västra stilla havet. Det är inget nytt för oss längre, men man slutar aldrig att förvånas att japanerna hade lyckats att sprida ut sig så mycket under världskriget ändå.

På kvällen möttes vi vid manshuset för att delta i circle igen. Thomas hade frågat oss kvällen innan om vi hade böcker ombord som han kunde få. Vi hade med oss några böcker som vi gav honom. Han blev väldigt glad för de fina böckerna sa han när han tog emot dem. Sen satte han sig ner, öppnade en av böckerna och rev ut första sidan. Därefter tog han fram en påse tobak. Omsorgsfullt spred han ut tobak över boksidan han hade rivit ut, innan han rullade ihop den och tände på. Han tittade på oss med ett leende och sa, ”de här europeiska böckerna är mycket bättre än de amerikanska, fibrerna i pappret ligger åt andra hållet och dessutom smakar de bättre när man röker dem”. Vi blev båda fulla i skratt över händelsen. Vi var av förståelsen att Thomas ville ha böcker för att läsa, inte för att röka upp dem.

Under kvällen diskuterade vi en hel del frågor såsom politik, historia och kultur. Woleai-borna är skolade och har god förståelse om sin omvärld (de har en fin skola på ön). Thomas berättade om Woleais roll under kriget och USA:s inflytande på landet från krigsslutet fram tills nu. FSM blev självständigt under slutet av 70-talet, men har hela tiden fått ekonomiskt stöd från USA. Om några år kommer USA inte att förlänga avtalet med FSM vilket innebär att den militära närvaron kommer att minskas och även att biståndet till landet kommer att upphöra. Jag frågade Thomas om hur han såg på den frågan och fick svaret, ”det spelar ingen roll för oss, det kommer väl något annat land och tar över i stället, exempelvis Japan, Korea eller Kina. Många av de Asiatiska nationerna är ute efter våra fiskevatten så det oroar oss inte”. Jag frågade om han inte hellre tyckte att de borde bli helt självständiga, men han svarade ”varför då, vi kan inte styra ett land ändå och dessutom är det ju bra med bidragen till staten. De asiatiska länderna fiskar redan i våra vatten och skickar bistånd åt oss, då kan de ju ta över administrationen också. Det är lite ironiskt ändå, de fiskar upp vår fisk och skickar hit konservburkar med tonfisk åt oss”. Det var ett förvånande svar för oss svenskar, men ändå försåtligt på något vis. Människorna på Woleai är ganska frånkopplade från omvärlden. Staten subventionerar skolan och ombesörjer att dieselgeneratorn på ön fungerar och att det finns drivmedel. Om någon blir sjuk kommer de att bli hämtade med ett litet flygplan som landar på det gamla flygfältet som japanarna byggde på 30-talet. Utan bidragen från USA skulle de inte ha varken skola, sjukvård eller el. I övrigt sköter de sig själva. De har allt de behöver på sin ö och bryr sig litet om politik eller ekonomi, varken i sitt eget land eller i omvärlden. De har tre egna hövdingar på ön och de verkar sköta samhället väl. Människor lever i harmoni med varandra vad det verkar som.

Efter tre dagar på ön började jag (Oskar) att må illa på kvällen. Efter någon timme började jag kräkas och jag låg bak vid akterspegeln i flera timmar och kräktes tills inget fanns kvar. Under natten fick jag feber och mådde riktigt dåligt. Jag hade åkt på magsjuka. 12 timmar senare fick Lisa samma sak och vi var riktigt nedslagna i tre dagar. Vi orkade inte ta oss för någonting de första dygnet och därefter blev vi gradvis bättre. Vi ville inte gå iland och smitta ner någon annan. Även fast vi sannolikt hade blivit smittad av någon i land. Det är riktigt jobbigt att vara sjuk när det är 30-35 grader varmt ombord.

Varje dag hade vi pratat med Tomas på HVF-radion och han tyckte

att vi skulle åka i land trotts att vi var sjuka. Vi menade att det var bäst för alla om vi stannade ombord. Efter tre dagar var vi friska igen och orkade ta oss i land. Vi deltog i fler circle och resterande dagar ägnade vi åt snorkling och promenader i byn. Vi fick även en guidad tur till öns skola. Vi stannade på Woleai i över en vecka men den 30:e mars lättade vi ankar igen för att segla vidare mot Yap, sista anhalten i Mikronesiens Federala Stater. Besöket på Woleai hade verkligen varit något utöver det vanliga. Det var en speciell ö, med fantastiska människor. När vi sa hejdå till byborna fyllde de vår dinge med frukt och kokosnötter. Trots att vi bara var två personer ombord tyckte de nog att vi behövde ha ordentligt med mat på vår kommande korta etapp till Yap.

Efter vår allt för komplicerade utklarering från Pohnpei kom vi äntligen iväg en dag försenade. Vi hade ingen tid att passa så det saknade betydelse. Vi hann inte komma mer än några mil från Pohnpei innan första squall-regnet byggde upp sig bakom oss. Vinden tilltog från 10 m/s till över 20 m/s på bara någon minut. Vi revade snabbt och regnet öste snart ner över oss. Under kommande tre dygn drog oräkneliga squalls över oss och vinden var konstant hård. Vi gick hårt revat och allt var genomblött ombord. Vågorna var höga och vår värld rullade hårt. De tre dygnen tog hårt på både humör och krafter och vi ifrågasatte nog vårt liv till sjöss många gånger under de dagarna. Det värsta var nätterna. Vanligtvis kan vi slumra lite till och från under nattvakterna i sittbrunn för att fylla på sömnkontot, men det är helt omöjligt att sova ute i spöregn. Det är även svårt att slumra nere i båten eftersom man riskerar att inte hålla tillräckligt bra uppsikt ute. Vi har teknik ombord för att hålla uppsikt ombord när sikten är dålig, såsom radar och AIS. Men radarn har svårt att upptäcka båtar i regnoväder och allt för få båtar har AIS i de här vattnen. Det fick bli till att hålla sig vaken under vakterna.

Efter tre dygn lugnade sig vädret något och vinden mojnade. Vi hade ofta haft över 20 m/s under de föregående dygnen, men nu stabiliserade sig vinden och avtog ner mot 5 m/s. När vinden inte tryckte i seglen längre började vi istället rulla ordentligt i de höga vågorna. En natt kom Lisa och väckte mig mitt i frivakten. Hon hade länge observerat ett mindre fartyg som ”förföljde” oss och var ganska närgånget. Hon hade vid flera tillfället anropat båten vi VHF men hade inte fått något svar. Båten saknade lanternor och AIS men syntes tydligt på både radar och för ögat när de kom nära. De lös med lampor mot oss och det var en rätt obehaglig situation med anledning av alla historier om kriminella organisationer på Chuuk-atollen, som vi nu var ganska nära. Jag ropade dem ånyo per VHF utan att få svar. Därefter tog vi fram strålkastare och lös tillbaka mot dem. Vi viste inte om det skulle provocera eller inte, men vi var trötta på att vara förföljde på öppet hav. Efter en stund gav de upp och försvann ut i natten. Vi funderade mycket på vad det var för slags båt och vad de hade i gärningen. Vi kom fram till att det troligen var någon smuggelbåt som försökte möta upp en mindre båt i natten och som de förväxlade med oss. Fiskare i området har sällan AIS, men de större båtarna har alltid lanternor och svarar på VHF-anrop.

Under kommande dagar fick vi sol och squalls-regn växelvis. Framförallt var det drygt med regn under nätterna, men det var skönt när vi fick uppehåll emellanåt. Efter sju dygn siktade vi den lilla atollen Woleai ca 900 mil väster om Pohnpei. Vi hade bestämt oss för att stanna någonstans i västra delen av FSM, eftersom de öarna sägs vara trevliga och välkomnande. Valet föll på den lilla atollön Woleai och det var nog ett bra val. Inseglingen gick fint och sjökorten stämde för en gångs skull ganska bra. Sjökorten brukar annars stämma ganska dåligt i stillahavet, framförallt i de västra delarna. Vi kom in i viken utanför huvudön Furarappu och släppte ankare på 10 meters djup. Vi var helt slutkörda efter den senaste turen och beslöt oss för att vila upp oss till dagen efter innan vi tog oss i land.

Mikronesiens federala stater (Federated states of micronesia FSM) är byråkratins högborg. Landet är uppdelat i ett antal stater som alla har självstyre. På huvudön Pohnpei finns FSMs styre som är en avbild av USAs politiska system. På varje ögrupp och stat finns en egen regering för varje stat. Dessutom lever de gamla hövding-samhällena kvar på alla de mindre atollerna som ofta har en eller flera hövdingar i samma atoll. Nationen besår av endast drygt 100 000 medborgare och med enkel matematik inser man snart att en stor del av befolkningen har ett politiskt uppdrag. Dessutom är landet väldigt byråkratiskt (åtminstone för oss seglare) vilket gör att en stor del av befolkningen arbetar på en eller annan myndighet. Det är förstås svårt att förstå hur nationen har råd att anställa alla dessa myndighetspersoner och människor med politiska uppdrag. Sannolikt lever nationen på stora bidrag från USA och från intäkterna på sålda fiskerättigheter från de stora nationerna i Asien.

Vår första dag på Pohnpei var vigd åt den gamla högkulturstaden Nan Madol som ligger på öns östra sida och som är minst två tusen år gammal. Det är lite oklart vad platsen har haft för betydelse i historien, men anmärkningsvärt är att byn är byggd av en sorts sten som sannolikt kommer från andra öar än just Pohnpei. Således har stenen fraktas dit, huggits ut i jämna stenblock som sedan har använts för att bygga alla byggnader och muren som omgärdar densamme.

Vi avtalade en tid med en av byns taxichaufförer som lovade att ta oss till Nan Madol mot en rimlig kostnad. Vår chaufför hade även med sig sin väninna på turen så vi var totalt fyra personer i bilen. På vägen stannade vi vid olika sevärdheter såsom vattenfall och byar. Väl framme vid Nan Madol fick vi en guidat tur av vår taxichaufför. Dessvärre visste hon lika lite som vi om historien och platsen även fast hon svarade på våra frågor så gott hon kunde. Vår kunskap om platsen kom från Wikipedia, medan chaufförens kunskap kom från folksägen och möjligen en del fantasi. Sammantaget skapade vi oss ändå en ganska bra bild över historien tillsammans. Det kom en och annan regnskur under vårt besök, ändå var det väldigt roligt att ha sett Nan Modul trotts att vi inte fick reda på särskilt mycket mer efter besöket.

Under vår bilresa runt ön insåg vi att det var den första ön med ett berg vi hade besökt sedan Bora-Bora. Alla andra platser vi hade besökt därefter var atoll-öar. Pohnpei var riktigt grönskande med växter, djungler, vattenfall och som sagt höga berg. Höga för oss i alla fall eftersom vi knappt har sett en landmassa mer än fem meter över havet på ett halvår.

Kommande dagar spenderade vi tillsammans med några av de andra seglarna i viken. Det blev en och annan promenad och bad i vattenfall med mera. En eftermiddag planerade vi en bergsbestigning till en av de höga bergstopparna nära ankarviken. När vi var halvvägs upp på toppen öppnade sig himmelen och regnet öste ner. Vi tog skydd i en stor grotta full av fladdermöss. De var nog förvånade över besöket när de passerade oss på sina flygturer ut i djungeln för att hitta mat. Regnet fortsatte att ösa ner och det var bara att ge upp efter en stund. Vi var genomblöta in i benmärgen när vi kom hem den eftermiddagen.

Allt sedan vårt roderhaveri saknade vi en spirbom eftersom vi använde vår gamla för att bygga nödrodret. Den gick i flera bitar och var bortom reparation. Tyvärr är det ganska svårt att få tag på en ny i de här områdena av världen, men efter en djungeltur insåg vi att en grov bambu skulle kunna göra jobbet lika väl tills vi fick tag i en i aluminium. Vi träffade en taxichaufför som lovade att hjälpa oss. Jag förklarade för chauffören att jag ville åka utanför byn för att hugga ner en utanför någons mark. Det tyckte chauffören var onödigt och han stannade vid ett hus i byn och förklarade för ägaren vårt ärende. Han såg mycket frågande ut när vi staplade in i hans trädgård och valde ut den högsta och grövsta bambun och därefter högg ner den med macheten vi hade med oss. Det var nog en märklig syn att se två vitingar hugga bambu mitt inne i byn, för snart samlades många nyfikna för att se företaget. Bambun föll rätt över ett plåtskjul och tillsammans med taxichauffören lyckades vi få bambun ut till gatan. Vi högg den i lagom längd och lastade den på taket på bilen. Jag och lisa höll fast den på taket, genom rutorna medan chauffören körde oss tillbaka till ankarviken. Efter det återstod endast lite finjusteringar och montering av karbinhakar och annat, sen hade vi en ny spirbom.

Vi hade planerat flera stopp i FSM och nästa stopp skulle bli Chuuk-atollen ca 400 mil västerut. Atollen är känd för att ha huserat en armada av japanska fartyg som bombades av USA under andra världskriget. Atollen är full av fartygsvrak, fordon, flygplan och mycket annat och är därmed väldigt intressant för dykare som gillar vrakdykning. Dessvärre har ön under senare år blivit väldigt kriminellt belastad och vi varnades av alla för att åka dit. Även myndighetspersoner har krävt seglare på stora summor för att stanna och man kan inte lämna båten under kvällstid med stor risk för rån. Kostnaderna för att stanna, inklusive myndigheternas arvode skulle bli stora för oss och med risk för stölder och rån avstod vi besöket på Chuuk. Vi bestämde oss i stället för att ta sikte mot ön Yap, men med möjligt stopp på någon av de mindre atollerna i västra delen av FSM.

Vi lämnade vår ankrarvik i Pohnpei på eftermiddagen den 15 mars. Vi stannade vid utklareringskajen för att få tillstånd att segla vidare. Det är ett krav oavsett om man seglar inom landet eller skall vidare till ett nytt land. Den ena myndighetspersonen efter den andra kom förbi och ville ha kopior på alla möjliga papper. Vi väntade länge och väl men efter flera timmar behagade tulltjänstemannen dyka upp och ge oss tillstånd att segla vidare. Det var redan sena eftermiddagen och vi var både trötta och irriterade att det hade tagit så lång tid. Dessutom kom en man och avkrävde att jag skulle följa med till hamnens kontor. Jag var oklar över varför, men väl där uppdagades det att de avkrävde oss ytterligare 100 USD. När vi kom in i landet betalade vi en avgift och vi förhörde oss om ytterligare avgifter. Vi fick information om att allt var betalt vid det tillfället, nu avkrävdes vi återigen på en rejäl summa pengar. Jag upplevde att de försökte lura oss och ifrågasatte vad jag skulle betala för, men det fanns inget annat att göra än att betala ”mutan” annars skulle vi inte få lämna Pohnpei. Nu var det redan sena kvällen och det slutade med att vi gick tillbaka och ankrade i viken för att invänta avsegling kommande morgon.

Dagen efter lättade vi ankar igen och gick för maskin mot revöppningen. Väl där kom en man i snabbgående motorbåt och körde ikapp oss. Han gapade om att se papper. Båten var inte märkt med någon myndighetsbetäckning och mannen var inte uniformerad. Strömmen var stark och revöppningen var relativt smal. Vi var ganska omotiverade att riskera vår och båtens säkerhet för att visa upp ett papper till en man som redan viste att vi hade alla papper i ordning. Han satt nämligen på kontoret vi besökte kvällen innan. Jag blev irriterad över händelsen och när jag ifrågasatte säkerheten av att stanna i passet, rammade mannen oss med sin motorbåt. Enligt Lisa uppfattade hon det som en olyckshändelse, och det kan säkert stämma. Oavsett så var det väldigt dåligt sjömanskap och ett dåligt beteende att utsätta människor för sådant, allt för att säkerställa att vissa myndighetspersoner får in sina ”mutor”. Det med en lättnad vi såg Pohnpei försvinna i horisonten den dagen. Nu såg vi fram mot nya platser och trevligare bemötanden.

Efter fem dagar på Kwajalein var vi klar med ön och redo för nya platser. Seglingen mot Phonpei i Mikronesiens federala stater var 590 mil och vi beräknade att resan skulle ta cirka 4 dygn i maklig takt. Vi ville inte segla för snabbt eftersom vi ville komma in på en veckodag för att slippa att betala övertidsavgifter. Mikronesiens federala stater (Federated states of micronesia, FSM) är kända för att ta ut avgifter och bötfälla seglare för allt möjligt. Vi hade därför varit noga med att söka tillstånd att besöka ögruppen. Andra som hade underlåtit sig att söka tillstånd eller lämnat felaktiga uppgifter hade bötfällts till en kostnad av 10 000 kr och avvisats från landet.

Första dygnet fick vi stadig vind från öst omkring 10 m/s. Vi hade god fart seglandes endast för genua. Det kom en del squalls vilka medförde starkare vindar. Dyningen var hög och vi rullade ordentligt. Dagen efter stabiliserade sig vädret något och vi fick en ganska fin dag. Under natten och morgonen förvärrades vädret igen. Squall-regn efter squall-regn passerade över oss och vi hade stadiga kuling vindar på 15-20 m/s större delen av dagen. Regnet öste ner och det var allmänt rätt jobbigt ombord. På morgonen fick vi upp ett nytt AIS-mål på skärmen, det var den Holländska båten Foxy Lady som passerade oss om babord. De hade lämnat Kwajalein några timmar efter oss och kommit i kapp oss. De förde mycket mer segel än vi i den tilltagande vinden och efter en stund blåste deras genua sönder. Vi hade kontakt via VHF och de kämpade hårt för att försöka få ner trasorna av seglet. Vi kunde inget göra för dem såklart och efter en hel del arbete hade de fått ner det mesta av seglet på fördäck och kunde segla vidare med endast revat storsegel.

Kommande dygn blev lika miserabelt från föregående med starka vindar och konstant regn och hög sjö. Vi spenderade merparten av tiden nere i båten med att titta på tv-serier och hålla vakande öga på radar och AIS-skärm. Var 20:e minut stack vi upp huvudet för att se att vi inte hade något framför bogen. Emellanåt kunde vi ta ut lite mer segel, för att en stund senare behöva reva igen. Vi hade en maklig fart med hårt revade segel och vi såg fram emot att komma fram dagen efter.

På morgonen den 11 mars siktade vi Phonapei och det stora fartygsvraket på revet på öns norra sida. Vinden hade avtagit under natten och de sista timmarna gick vi för maskin. Vi ankom myndighetskajen vid lunch och ombads att förtöja. Inklareringen tog flera timmar och flera olika myndighetspersoner kom ombord. Vi fyllde i papper efter papper och sent på eftermiddagen var vi äntligen klara.

På öarna i de västra delarna av stilla havet är det vanligt att tugga ”betel nut”, vilket är en nöt som man tuggar på tillsammans med blad. Vissa kombinerar med tobak och limepulver. Vi har stött på tuggandet ofta på många platser, men i FSM tuggade alla betel nuts, även alla myndighetspersoner. Munnarna var fulla av röd saliv och de kunde knappt prata med oss under inklareringsprocessen. En av tulltjänstemännen fräste ut en hel laddning av röd salivvätska på vår akterspegel och vi var tvungna att skura ordentligt för att bli av med fläckarna innan de torkade in. Det upplevdes ju en aning märkligt att även tulltjänstemännen tuggar rusningsmedel under arbetstid, men det skall nog snarare ses som ett alternativ till tobak snarare än en drog. Den har en stark kulturell anknytning i området och har funnits under väldigt lång tid.

Vi lämnade den smutsiga kajen med råttor och kackerlackor och fortsatte in i den lilla fjorden ca en mil. Vid 17:30 var vi väl ankrade i mangrove-viken. Vi såg två andra båtar i viken som vi hade träffat tidigare i Marshall öarna. Det blev ett kärt återseende och ett antal öl tillsammans den kvällen.

Vi siktade Kwajalein-atollen på förmiddagen den andra mars. Ön var full av moderna byggnader, stora paraboler och militärflygplan. Det vi såg var den amerikanska militärbasen på atollens södra sida. När vi gick in i atollen siktade vi vraket efter den tyska jagaren Prinz Eugen som låg upp och ner vid en av motuöarna. Fartyget låg ankrad i Bikini-atollen vid kärnvapensprängningen 1946. Fartyget sjönk inte av bomberna och efter kärnvapensprängningarna bogserades fartyget till Kwajalein där hon slutade som vrak på stranden.

I Bikini-atollen ligger flera vrak och vi planerade ett stopp där. Tyvärr var avgiften för ett besök över 5000 kr och ekonomin tillät inte det. Det hade dock varit väldigt intressant att dyka vid de många vraken. Strålningen fån kärnvapentesterna är låga så här långt efter och det är säkert att besöka atollen några dagar. Det är dock inte tillräckligt låg strålning för att bo där. Atollens före detta befolkning flyttades från sina hem innan bombningen och har därefter aldrig kunnat återvända. Först flyttades befolkningen till Rongrikatollen, en av de andra atollerna i Marshall. Där var fisket för dåligt och de kunde inte klara sig själva. Befolkningen har flyttats fram och tillbaka mellan olika atoller allt sedan 50-talet och det är en tragisk epok av Marshallöarnas historia. Idag lever många före detta Bikini-bor fortfarande på bidrag från USA. Kanske främst för USAs dåliga samvete i frågan. Problemet är likartat i andra delar av stilla havet där Frankrike har genomfört kärnvapensprängningar. i Franska Polynesien sprängdes över 175 bomber under 60–90-talet. Många människor lider fortfarande av att inte kunna bo på sina hem-öar eller äta fisk och grönsaker från aktuella öar. Människor på många platser i stilla havet fick, och får lida för att några få västmakter skulle kunna utveckla ett vapenslag som kan förstöra hela vår värld på ett ögonblick. Det är som sagt en tragisk epok av vår moderna tid.

Kwajalein är världen största atoll-ö och det tar en heldag att segla från ena änden till andra. Dock är det i huvudsak två av öarna som är bebodda. Den södra ön huserar en av USAs större militärbaser i stilla havet. Dit har ingen annan en militär personal tillträde. Ebeye ligger strax norr om och där bor merparten av atollens övriga medborgare. Atollen må vara världens största, men Ebeye kändes väldigt liten. Byn var väldigt hopträngd på den lilla landmassan och några fler hus är det svårt att få plats med. Det fanns inte mycket för oss att se och göra på Ebeye. Det fanns i alla fall en livsmedelsbutik vilket var bra eftersom matförrådet ombord var tomt. Vi ville inte lämna Kwajalein för tidigt eftersom vi inte ville ankomma Phonpei i Mikronesiens federala stater under en helg, det skulle medföra övertidsavgifter för inklarering. Vi valde därför att stanna några dagar extra för att fördriva tiden även fast både utklarering och handling var klar.

Vid vår ankringsplats passerade en lite färja flera gånger om dagen som gick mellan Ebeye och militärbasen. Vi frågade personalen på färjan om vi kunde få åka med över, vilket vi skulle få förutsatt att vi inte gick iland. Turen var ganska kort och 20 minuter senare lade den lilla färjan fast vid kajen vid anläggningen. Det var en helt annan värld jämfört med Ebeye. Anläggningen var modern med moderna byggnader, flygfält, fordon och allt annat. Det var som att komma till en västerländsk stad mitt i stilla havet. Kontrasten var stor jämfört med Ebeye som är slitet, smutsigt och fattigt.

På förmiddagen den 7:e mars lättade vi ankar för sista gången i Marshall öarna. Nästa mål var Phonpei i Mikronesiens federala stater, 590 mil väster ut.

Vi ankom Wotje på kvällen den 25:e februari efter en snabb segling från Maloelap. Vi hade god fart hela vägen även fast det var väldigt gungigt i de höga dyningarna som rullade in från nordost. På morgonen tog vi dingen in till land för att upptäcka ön. Först var vi dock tvungna att besöka vise borgmästaren på ön för att visa upp vårt tillstånd samt att betala avgiften. Det är samma procedur på alla öarna i Marshall. Det brukar leda till ett trevligt möte och kanske lite tips på platser att besöka. Denna gång fick vi leta en stund innan vi hittade rätt hus. Vi välkomnades av vise borgmästaren med familj och vi fick tillstånd att röra oss fritt och ankra vart vi ville inom atollen.

Wotje atollen är lik Maloelap atollen på många sätt. Framförallt med anledning av att atollen huserade en stor japansk flygbas från 30-talet fram till slutskedet av andra världskriget. Var vi än gick såg vi byggnader, vrak, sönderrostade fordon, flygplan, kanoner osv. Av en slump passerade vi det gamla kraftverket som hade bombats under kriget. Inne i byggnaden kunde vi se de gamla fartygsmaskinerna med tillhörande generatorer som strömförsörjde atollen under 1930- 40-talet. Ironiskt nog har de nyligen återigen fått enklare elförsörjning på ön i form av solceller och generator. Många av familjernas bostäder är byggda på det gamla flygfältet av betong. På så vis behöver de ju inte lägga ner så mycket jobb på markarbetet.

På ön ligger även högstadieskolan för alla norra öar i Marshall. Vi hade med oss ett paket från Eugen på Maloelap som vi hade lovat att leverera till hans son som gick på skolan. Vi träffade sonen på skolan och han var minst sagt förvånad att få paket från sin far levererat av två vitingar på promenad på ön.

Efter tre dagar på huvudön i atollen seglade vi tre mil västerut och ankrade vid den lilla motu-ön Anea. Från vår ankring tog vi dingen till alla de små motu-öarna runt omkring för snorkling och promenader. Ingen bodde på öarna och vi kunde röra oss fritt. Återigen såg vi spår av kriget. Vart vi än gick hittade vi mängder av ammunition och andra saker som hörde till Japanarnas tid i ögruppen, och invasionen från USA. Som vanligt såg vi drivor av skräp på öarnas östra sida, men denna gång hittade vi även trackers för fiske. De asiatiska fiskebåtarna släpper fiskeredskap i havet med GPS-trackers. De låter redskapen driva med strömmen och efter en tid lokaliserar de redskapen med hjälp av GPS. Vi hittade en av sändarna som vi tog med tillbaka till båten. Sändaren hängde inte längre ihop med något redskap då den hade drivit i land pårevet och därmed är sändaren förbrukad. Det blev en souvenir för oss som en påminnelse av det hänsynslösa fisket i området.

Wotje är en fantastisk ö och vi skulle gärna ha stannat där längre, men vi måste anpassa oss till kommande säsong i Asien och vi lämnade atollen efter fem dagar. Nästa stopp skulle bli Kwajalein cirka 175 mil väster ut. Vi lämnade på förmiddagen och efter cirka ett och ett halvt dygn senare siktade vi Kwajalein-atollen i väst. Vi ficks slör hela vägen men sjön var orolig och vi rullade ordentligt hela resan.

Vi ankrade vid Taroa, Maloelap på förmiddagen den 20:e februari. Det var en varm och solig dag. Som vanligt när vi kom in på stranden med dingen möttes vi av ett gäng nyfikna ungar. Flera av dem talade engelska, i alla fall enstaka ord och fraser. De är alltid väldigt intresserade av Lisa, kanske är det för att de aldrig har sett någon med blont hår förut.

Marshallöarna tillhörde Tyskland från 1885 till 1918. Vid Tysklands förlust i första världskriget tilldelade League of nations Tysklands territorier norr om ekvatorn till Japan. Under 1930-talet började Japan bygga den största militära flygbasen i östra Marshall på just Maloelap. På ön byggdes flera flygfält, kanoner, många stora byggnader (ca 380 st), kraftverk, pirar, bränsleförråd, bostäder osv. På huvudön i Maloelap-atollen, Taroa, bodde det omkring 4000 människor på den tiden, merparten Japaner. Ön blev en stad med el, moderna byggnader och hög militär närvaro. Under andra världskriget stred amerikanska trupper mot japanska trupper på många platser i framförallt västra stillahavet. Maloelap var en viktig strategisk plats för båda parter och efter att USA hade belägrat Majuro-atollen och Kwajalein-atollen tog de sikte på Maloelap. Under 1942 började USA att bomba atollen och under två och ett halvt år bombades Maloelap både från luften och från fartyg utanför atollen.

Idag återstår en del av den forna staden i form av raserade byggnader, flygfält och rostiga kanoner. Överallt ser man lämningar efter kriget, men människorna på ön bor och lever i stor utsträckning som de gjorde innan både Japaner och Amerikanare krigade om ögruppen. Det är fascinerande att ön var en modern stad för 75 år sedan, medan den numera är en ö utan varken el, vägar eller moderna byggnader.

Första dagen på ön promenerade vi runt och hittade flygplan, bunkrar, kanoner och skeppsvrak. På väg tillbaka till öns västsida mötte vi Benedikt (tyskt namn som troligen har gått i generationer sedan landet var tyskt), som erbjöd oss en rundtur på ön kommande dag mot en ringa kostnad. Det tackade vi självklart ja till. Dagen efter promenerade

vi runt på ön många timmar tillsammans med Benedikt och hans fem hundar. Vi såg fler kanoner, värn och bunkrar, vrak, fordon, flygplan och allt annat. Vi hittade även en hel del ammunition på promenaden och till och med stora artillerigranater som inte hade skjutits iväg. Det kan ju vara farligt om man inte är försiktig.

Det fanns flera stora byggnader som alla var sönderbombade och som inte används numera. Däremot användes många av de mindre betongbunkrarna och ammunitionsförråden för att förvara kopra (kokosnötter) och till och med som bostäder. I flera av bunkrarna vi passerade bodde det familjer. Det kan nog vara lite tråkigt eftersom det inte finns annat än skottgluggar som fönster, men här och var såg man någon solcell så det kan tänkas att de kan ha någon lampa på kvällarna.

I viken låg även det japanska fartyget ”Toroshima Maru” på botten bara en bit bort från vår ankarplats Fartyget bombades av amerikanskt flyg och sjönk där det låg. Vi snorklade vid vraket flera gånger. Akterskeppet var väl bevarat medan de förliga delarna var väldigt skadade. Vid vraket levde mycket fisk och stora delar av vraket var övervuxet med korall.

Efter tre dagar på Taroa flyttade vi nordväst till den lilla ön Tjan där vi stannade en dag ytterligare innan vi avseglade mot Wotje-atollen. Vi fick se några män utöva ett väldigt annorlunda sätt att fiska. De simmade runt med stora palmblad och när fiskarna försökte gömma sig i bladen så fångade de dem. Vi fick inte riktigt klart för oss hur de gick till väga, men det var intressant att se.

På morgonen den 24:e kl 06:15 lättade vi ankar för att segla mot Wotje-atollen. Det var innan gryning och solen hade ännu inte gått upp. Återigen fick vi förlita oss på dåliga sjökort och Google maps för att navigera genom grunden i atollen. Vi fick halvvind hela vägen upp till Wotje och god fart. Vår snittfart var ca 8 knop och ofta seglade vi i 10 knop. Vid ankomst till Wotjes södra pass startade vi maskin och tog oss upp till huvudön Wotje. Vi var i god tid innan skymning och det var skönt att komma fram efter en snabb men väldigt gungig överfart.

Vi ankom Aur-atollen på kvällen den 17:e februari. Vi hittade en motu-ö som vi försökte ankra vid, men det var svårt att få ankaret att fastna. Vi försökte tre gånger innan vi satt fast. Det var djupt ca 30 meter precis invid ön, sen grundade det upp snabbt till bara ett par meter och nästan bara hård korall. När vi försökte ankra gled ankaret på korallen och över kanten och sjönk djupt där vi inte kunde få faste. Tillslut satt det dock.

Vi hade planerat att segla vidare mot Maloelap redan nästa morgon eftersom vi inte hade tillstånd att stanna på Aur. Vi ville mest stanna för att slippa dygnssegla hela vägen, men på morgonen hade vinden tilltagit och vågorna slog högt mot revet utanför. Vi bestämde oss därför för att stanna ytterligare en dag. Vi tog oss några mil norr ut för att ankra vid en annan motu-ö. Mest för att vi ville byta miljö. Proceduren med ankringen upprepades och vi fick försöka ett par gånger igen för att få ankaret att sitta. Vi tog en tur på ön under dagen och mötte några hyggliga killar som arbetade med att plocka kokosnötter för att producera kopra. På öns östra sida låg drivor med plast och skräp och det var som vanligt en sorglig syn att se ön fyllas med sopor från havet. På Majuro slängdes det en hel del skräp i havet, men här på de yttre öarna kommer inte skräpet från Marshalleserna själva utan från Amerika och kanske framförallt Sydamerika. Vind och strömmar tar med sig plasten över havet och tillslut strandar den på någon ö, eller driver runt på haven i evighet. Det är väldigt tråkigt att se.

Dagen efter den 19:e februari lättade vi ankar för att ta oss till Malioelap-atollen. Vi hade väntat oss en tuff segling med hård vind och hög sjö. Som tur var fick vi bättre väder än väntat och seglingen blev fin mellan atollerna. När vi gick in genom Maloelaps sydvästra pass möttes vi av en vägg av vatten. Det var högvatten och havet utanför atollen tryckte igenom vågorna över revet med resultatet att vi fick riktigt oländig sjö emot oss. Vi gick hårt för maskin men hade en snittfart på endast ca 1,5 knop. Bogen reste sig i de höga sjöarna för att i nästa stund dyka ner i nästa dal. Vid varje smäll stannade vi helt upp och masten stod och skakade. Det var den värsta passagen in i en atoll vi någonsin hade gjort. Vi hade dessutom vind och ström emot oss vid sidan av den oroliga sjön. Vi korsade atollen mot sydost för att få lä vid någon av de södra motu-öarna, istället för att gå rakt nordost mot vårt mål. Efter någon drygt en timme fick vi bättre sjölä och vi kunde ankra vid ön Kemar på östra sidan. Vi orkade inte fortsätta längre i det dåliga vädret och nöjde oss med att ha kommit fram i dagsljus.

Dagen efter lättade vi ankar vid lågvatten. Nu hade vi skydd längs hela revet och inga vågor slog över. Det blev en av våra finaste seglingar vi har haft. Vi seglade för bidevind bara 50 meter från revkanten hela vägen. Vattnet låg helt platt och solen lyste starkt. Tack vare det fina vädret såg vi klart och tydligt grundbanker längs revet och vi kunde hålla säkert avstånd. Vi ankrade utanför Taroa på förmiddagen den 20:e februari.