hilma sailing

På luciadagens morgon var vi tryggt i hamn efter de fyra värsta dygnen på vår resa efter att ha förlorat vårt roder. Vi låg väl förtöjda i en stor boj och vi somnande gott trotts att solen redan hade hunnit gå upp. Vi vaknade igen på eftermiddagen. Båten såg ut som ett bombnedslag. På däck och i sittbrunn låg drivor med grejer och mitt i alltihop låg vårt egentillverkade nödroder tillsammans med trasiga bitar av spirbommen. Nere i båten var det minst lika illa. Överallt låg det grejer. Vi orkade inte ta tag i något av det första dagen, utan tog oss in till land för att hitta internet så vi kunde ringa hem och berätta att allt var väl med oss trotts allt.

Dagen efter röjde vi upp ombord och nu väntade många veckors arbete för att laga allt ombord. Vi började med att laga plast- och trä-skador, montera av grejer som skulle svetsas, beställa reservdelar vi behövde osv. Dagarna var fulla av jobb och tillslut kom julafton. Vi det laget hade vi fortfarande inte fått kontakt med någon angående att beställa ett nytt roder och än mindre hittat någon verkstad på ön som kunde tillverka en roderaxel åt oss. Det var lite frustrerande, men nu skulle det bli julfirande.

Vi tog paus i alla jobb vi höll på med. Vi tog en tur med dingen för att snorkla vid ett sjunket flygplan en bit bort. Lisa lagade god julmat och vi fick en väldigt fin julafton tillsammans i all enkelhet. Dagen efter, på juldagen mötte vi några andra seglare och firade jul igen. De flesta firar ju trotts allt jul på juldagen så det blev två firanden för oss. Det blev en lugn men väldigt trivsam tillställning.

Under mellandagarna fortsatte arbetet med reparationerna ombord och det blev fulla dagar för oss båda. Lisa arbetade med att klippa nya filmer till Youtube samt hjälpa mig med reparationer.

Dagarna gick snabbt och det blev nyårsafton. Traditionen här i Majuro är att ordna festlighet på gatan med mat och dryck. Vi åkte in på kvällen och huvudgatan var full av människor. Det blev en festlig tillställning, men tyvärr blev det ingen nedräkning och vi missade helt att tiden hade slagit över till ett nytt år. Men vad gjorde det, vi hade ju trevligt.

På morgonen den 15:e november tog vi dingen in till land på morgonen. Det låg bara en annan båt i viken utanför huvudbyn, trotts att det var Tuvalus enda ”Port of call”. Tuvalu sägs vara ett av världens minst besökta länder och det kan säkert stämma. Funafuti är huvudstad i Tuvalu och i byn bor det några tusental personer. Hela landets population uppgår till ca 11 000 medborgare fördelat på fyra atoller och några mindre öar. Första målet för dagen var att klarera in i landet och ansöka på tillstånd att besöka de andra öarna. Det visade sig vara en komplicerad process och vi fick snart klart för oss att vi inte skulle få något tillstånd. Den enda platsen vi fick besöka var Funafuti, och den enda viken vi fick ankra vid var just den viken där vi låg. Vi förstod inte varför vi inte fick tillstånd att besöka de andra öarna, men efter att ha träffat familjen ombord på den andra båten i viken fick vi en bättre förklaring. De hade varit i Funafuti sex veckor och de hade till slut fått tillstånd att segla vidare inom ögruppen, men tull-chefen hade sagt nej i sista stund av oförklarlig anledning. Han hänvisade till att det kunde bli aktuellt om två år. Någon mer förklaring fick de inte.

Eftersom Tuvalu ligger inom doldrum (stiltjebältet) var det helt vindstilla under hela vår vistelse och därmed otroligt varmt. Vattentemperaturen i viken uppgick till närmare 34 grader. Det kan låta trevligt för badandets skull, men eftersom vi bor i en ”plastkopp” kom temperaturen ombord aldrig att understiga vattentemperaturen. Dessutom gör solskenet om dagarna att temperaturen ombord blir outhärdlig. Vi hade över 45 grader ombord flera gånger och vi fick sova på däck om nätterna för att kunna få någon vettig sömn.

Tuvalu lever till viss del på bidrag från Australien och Nya Zeland, men de största inkomsterna kommer från sålda fiskerättigheter. I huvudsak fiskas vattnen av båtar från Japan, Taiwan och China. Det är enorma fiskeflottor. Många av fartygen har till och med helikoptrar ombord för att hitta de stora stimmen. Det är en enorm industri och inne i Funafuti-atollen anlöper större lastfartyg nästan dagligen för att omlasta fångsterna. I utbyte får staten såklart betalt, men det pågår även en del projekt från de asiatiska länderna. Bland annat byggs det myndighetsbyggnader, utbyggnad av infrastruktur samt bidrag till landet i form av motorcyklar. Överallt ser man motorcyklarna och det sägs finnas fler motorcyklar än människor på Funafuti.

Eftersom vi inte fick besöka några av de andra öarna stannade vi kvar på Funafuti under hela vår vistelse i landet. Om dagarna snorklade vi och promenerade runt i den lilla byn. Den var inte så stor och man såg det mesta på några timmar. Efter hand kom fler båtar in till ön söderifrån eftersom cyklonsäsongen var intågande och Tuvalu och öarna längre norr ut anses vara säkra platser för säsongen. Alla seglare upplevde samma frustration över att inte få besöka fler platser och så snart vädret såg bättre ut, dvs. mer vind, lämnade alla båtar samtidigt för att segla norr ut mot Kiribati. Den 26:e november vid lunchtid lämnade vi ankringen i Funafuti. Nu väntar 720 mil segling norr ut i stiltjebältet.

Vi seglade in genom Wallis rev tidigt på morgonen den 3:e november. Det hade varit ett tufft dygn med starka vindar, åska och regn och vi var glada för att komma fram. Vi hade länge haft bitvis tufft väder vilket beror på ITCZ (Inter tropical convengent zoon). Söder om ITCZ bildas ofta lågtryck som innebär dåligt väder för seglare. Området väster om Sällskapsöarna och söder om konvengent zonnen kallas av vissa för ” The dangerous middle”, vilket syftar till de lite mer oroliga vattnen i området. I ITCZ är det ofta helt stilla och kan vara en utmaning för den delen också eftersom det är svårt att segla ”för utan vind”, som texten i den gamla visan säger.

Vi följde revet till huvudbyn Mata-Utu, men vinden var för stark för att ankra tryggt och vi beslöt oss därför att gå tillbaka söderut och ankra vid den lilla byn Gahi. Viken omges av rev från två håll och där fann vi en trygg ankring.

Dagen efter promenerade vi in till byn. Det regnade och var varmt och fuktigt. Snart stannade en bil och vi blev erbjudna skjuts in till byn av Jean Claude. Han talade bra engelska och berättade att han var född och uppvuxen på Wallis. Språket på Wallis är franska i övrigt och det är få som talar engelska, så det var en lycka att få skjuts av just honom. Jean Claude arbetar som skådespelare men vid sidan av driver han en lunchkiosk med hemlagad mat som han odlar i sin egen trädgård. Innan han släppte av oss vid Gendarmerie (Polis/kustbevakningen) skickade han med oss gratis lunch. Vi erbjöd såklart betalning, men han vägrade med anledning av att han tyckte att det var så roligt med ”gäster” på ön. Väl på Gendarmerie klarerade vi in i landet och vi har nog aldrig varit så väl bemötta på någon myndighet någonsin, någonstans. I övrigt har vi nog aldrig mött vänligare människor någonstans. Vart vi än gick hejade alla även fast språket hade sina begränsningar.

När vi gick till glasmästaren och skulle köpa en spegel som hade gått sönder, ville han inte ha betalt. Dessutom körde han oss hela vägen hem till Gahi på eftermiddagen vilket var över en mil. Wallis (och Futuna) är helt enkelt ett fantastiskt land. I övrigt är kulturen ganska fransk på många sätt, och infrastrukturen är väl fungerande. Det finns bra mataffärer och skolor. Människor verkar ha det ganska hyggligt på Wallis, även fast de är ganska avskärmade från världen i övrigt. Det är dyrt att flyga till och från Wallis vilket gör att befolkningen reser lite utanför ön. Det är kanske därför de är så gästvänliga. Vi träffade Jean Claude många gånger och varje gång ville han ge oss gratis lunch. En gång fick vi i alla fall betala. Dagen innan vi lämnade Wallis bjöd vi ombord Jean Claude på fika och svenska kanelbullar. Han hade med sig diverse frukter från sin trädgård i stora korgar och det var mer än vi kunde äta.

Vi stannade på Wallis i nio dagar. Nästan varje dag regnade det ordentligt och vinden var stark. Det var ju regnsäsong så vi var kanske inte så förvånade även fast det var tröttsamt emellanåt. Två dagar innan vi skulle lämna Wallis blev vädret bättre och vi flyttade oss och ankrade om utanför Mata-Utu. Vinden hade försvagats och vi låg tryggt ankrade. Vi försökte ladda upp en film på youtube, men efter många försök gav vi upp. Vi träffade en av männen på Gendarmerie och de erbjöd oss att lämna datorn på stationen under natten med fritt internet. Dagen efter var det nästan klart och vi promenerade vidare mot en av restaurangerna för att göra det sista på filmen. Vi blev snart upplockade (utan att ha liftat) av en yngre man som körde oss hela vägen fram. Filmen var uppladdad på eftermiddagen och den 12 november vid lunchtid lättade vi ankar för att segla 430 mil norr ut mot Funafuti-atollen i Tuvalu.

Vi fick återigen känna av ITCZ med starka vindar som följd. Vi fick ofta squalls-regn med extra starka vindar och under nätterna seglade vi med enbart genua för att hinna reva i tid. Vindökningen kommer ofta på mindre än en halv minut och med mycket segel uppe hinner man inte reva. Squalls-regnen kommer nästan otäckt snabbt. Under dagarna kunde vi se dem i tid, men på nätterna var det svårt även fast radarn var påslagen. Under de sista två dygnen avtog vinden nästan helt tidvis och vi hade nu nått över konvengentzonen, dvs vi hade kommit in i doldrum där det oftast är helt vindstilla. Maskin gick mycket under de sista två dygnen. På nätterna var himmelen helt stjärnklar och det var otroligt vackert att se hela vintergatan i den klara natthimmelen.

Vi ankom Funafuti-atollen den 14:e november sent på kvällen. Som vanligt fick vi ankomst under nattmörkret, vilket vi egentligen inte ville. Vi brukar försöka anpassa ankomster till nya platser under dagtid, men det är svårt att planera för vindar och förvånansvärt ofta kommer vi alltid fram efter skymning tyvärr. Vi litade på sjökortet denna gång och tog det lugnt in i atollen. Klockan 23:00 slog ankaret i botten och vi var nöjda med att komma fram. Nu väntar nya äventyr på Tuvalu.

Seglingen mot Samoa var ganska kort, men än så gungig. Vi hade stark vind och några squalls-regn under dagen. Vi lämnade Amerikanska Samoa den 21:a oktober, men ankom Samoa sent på kvällen den 22:a. Vi hade således passerat datumlinjen, men det märkte vi inte så mycket av. När vi ankom Apia sent på kvällen i mörker blev vi instruerade av VTS:en att ankra i viken och vänta ombord till dagen därpå då tullen skulle komma ombord och göra besiktning. Dagen efter ropade vi på VHF:en till VTS:en och tullen otaliga gånger, men fick inget svar. Vi blev tvungna att vänta ombord ytterligare över ett dygn innan vi tröttnade och körde in till den lilla marinan längre in. Vi behövde göra service på maskin och lite annat och behövde förtöja i land. Väl i hamn tog vi en promenad till tullkontoret och frågade varför de inte hade dykt upp på ett och ett halvt dygn. Vi fick en ursäkt, men samtidig blev vi tvingade att återvända till båten för besiktning. Vi väntade ytterligare några timmar innan tulltjänstemannen dök upp.

Samoa var allt som Amerikanska Samoa inte var. Människorna var förvisso trevliga i båda länderna, men utbudet av både mat och reservdelar var som natt och dag. Vi fick gjort en hel del saker på Samoa. Bland annat serva maskin, dingen, och till och med laga storseglet som redan har fått en del skador genom duken. Segelmakaren var en hygglig kille, men ganska ovan att laga segel. Hans huvudsakliga arbetsuppgift var att reparera bilsäten. När vi fick tillbaka vårt storsegel var det en hel del oljefläckar på duken. Vi fick hjälpas åt att tvätta det tillsammans för att få det rent igen.

Mitt under reparationerna i Apia kom svensken Lars förbi och hejade. Han var på semester och hade sett vår svenska flagga. Vi fick en trevlig kväll tillsammans och dagen efter tog vi en biltur runt på ön för att se oss om. Vi träffade även på tyskan Silvia som följde med. Vi stannade på diverse vattenfall och grottor och det blev en minnesvärd dag.

Under seglingen från Amerikanska Samoa hade jag (Oskar) fått problem med ryggen igen. Det blev värre och värre under våra dagar i Apia och till sist så illa att bena inte bar mig längre när vi stod i en butik. Det blev taxi tillbaka till båten och stark smärtlindring till kojs i över ett dygn innan jag kunde resa mig igen.

Vi ville besöka både västra och östra öarna innan vi avseglade mot Wallis. För det behövde vi tillstånd från både customs och imigration samt ett separat tillstånd från något ämbete i stadshuset. Processen var synnerligen komplicerad och vi ägnade över två dagar åt att söka tillstånd. När allt var klart menade tullen (customs) att vi var tvungna att återvända till Apia innan vi kunde avsegla mot Wallis, dvs hela vägen tillbaka i motvind. Vi blev riktigt irriterade eftersom vi trodde att allt var klart. Vi menade då att vi då ville avsegla direkt till Wallis, men customs vägrade att ge med sig och släppa iväg oss innan de hade sett ett återkallande av det gamla tillståndet. Det var redan sent på fredagseftermiddagen och stadshuset hade stängt. Således var vi tvungna att vänta på utklarering till måndagen. Dagen efter tog vi en chansning och kontaktade customs på nytt med förhoppningen att en annan person skulle dyka upp och som inte kände till vårt tidigare tillstånd att besöka övriga öar. Efter två timmar dök tullchefen upp. Vi kunde inte med att ljuga så vi berättade om problemen dagen innan. Han tittade lite bekymmersamt på oss och sen sa han att han skulle ordna alltsammans åt oss, vilket han gjorde. När vi skulle betala avgiften om 50 USD ville han inte ta emot pengarna utan menade att han bjöd på det hela. Kanske för att vi hade fått utstå en hel del krångel med myndigheterna, eller helt enkelt för att han var en godhjärtad man. Hur som helst gjorde det vår dag och nu kunde vi besöka de andra öarna innan vi begav oss vidare mot Wallis.

Under kommande dagar ankrade vi på flera olika platser runt om den västra ön. Snorklingen var fin och människorna väldigt välkomnande. Sjökorten stämde dock dåligt och vi var nära en grundstötning vid ett tillfälle men klarade oss som tur var. Samoa var ett väldigt trevligt resmål. Dels för att människorna var fantastiskt trevliga och välkomnande, men även för att naturen var vacker och det fanns mycket att se. Reven var kanske inte de finaste, men det fanns mycket att upptäcka på land istället.

Den 1: november kl 18:00 avseglade vi mot Wallis. Seglingen blev ofta tuff med åska, blixtar, regn och hård vind, mellan 30-40 knop (15-20 m/s). Vi ankom Wallis ett och ett halvt dygn senare på morgonen den 3:e november.

Vi ankom Amerikanska Samoa på morgonen den 16:e oktober. Lisa väckte mig på morgonen när vi närmade oss insegling. Vi var båda trötta efter seglingen från Niue. Vädret hade varit ganska dåligt med stark vind, mycket rullande i hög sjö och ofta starka squalls-regn. Vid inseglingen rullade vi ordentligt och himlen var grå och regnet öste ner.

Efter någon timme var vi inne i byn Pago Pago. Vi ropade upp hamnen via VHF och fick instruktioner om att gå till en betongkaj inne i den kommersiella hamnen. Det rullade ordentligt vid kajen och från kanterna hängde diverse gummidäck och andra avfändringar för större fartyg. Vi ville absolut inte förtöja vid kajen eftersom hela skrovsidan skulle bli helt svart från gummit. Dessutom skulle det vara otäckt eftersom dyningen rullade mot kajen. I sista stund hörde vi några fiskare ropa och vinka åt oss. De pekade mot kajen och vi förstod snart att det låg ett vrak på botten vid kajen dit vi var instruerade att förtöja. Märkligt nog kände tulltjänstemännen till detta trotts att de stod på kajen. Vi fick förtöja utanpå fiskebåten. Efter en stund hade vi 7 personer ombord som besiktade båten, oss och vår last. Efter några timmar var vi klara och vi fik instruktioner om att besöka de olika kontoren för att betala alla avgifter. Det visade sig ta lång tid eftersom de olika kontoren var väl gömda och stämde dåligt med de vägbeskrivningar vi hade fått. Vi fick snart klart för oss att det inte skulle bli ett billigt besök. Kostnaderna till de olika myndigheterna uppgick till närmare 4 000 kr! Det var det dyraste vi någonsin hade hört talas om.

Ankringen var riktigt dålig i viken och vi gjorde tre försök innan vi fick ankaret att fastna. Vinden var stark och det var lite väl oroligt att lämna båten under våra dagar i Pago Pago. Tvärs över viken låg öns stora fiskkokeri och kolkraftverk så vi väcktes varje morgon av en stark fisklukt blandad med förbränd kol och diesel. Pago Pago var således ingen drömdestination för oss, eller för någon annan heller kanske. Vi visste på förhand att Pago Pago inte skulle vara så trevligt, men alla kostnader kom som en chock. Syftet med att gå till Pago Pago var att handla mat och köpa reservdelar till båten, vilket skulle vara bra i Pago Pago. Det visade sig tyvärr vara fel. Vi hade en lång lista över grejer vi behövde, men vi hittade nästan ingenting. Mat hittade vi dock i grannbyn. Utbudet var inte vad vi hade trott och dessutom var det ganska dyrt tyvärr.

Under våra dagar på Amerikanska Samoa åkte vi runt en del med kollektivtrafiken för att se lite av ön. Bussarna var byggda i trä och plåt, ovanpå en gammal pickup eller lastbil. Alla människor var fantastiskt trevliga och välkomnande vart vi än kom. Det märks tydligt att Amerikanska Samoa har er nära relation till USA. Vart man än vänder sig ser man stora amerikanska pickuper och all mat som säljs är amerikansk. Det tråkiga är att befolkningen försöker hålla samma konsumtionsbeteende som i USA, men Amerikanska Samoa saknar vettig sophantering, eller en kultur bland medborgarna att ta hand om sopor för den delen. Vart man än vänder sig i Pago Pago flyter det plast i havet. Det var riktigt tråkigt att se.

Vi fyllde våra matförråd med det vi hittade och tvättade våra kläder. Efter det kände vi båda att vi inte hade så mycket mer att hämta på Amerikanska Samoa. Tyvärr är vår bild inte så positiv, mest på grund av att det var skitigt och att avgifterna för att komma med båt var skyhöga. Men minnena från alla vänliga människor kommer troligen att leva kvar längre hos oss. Den 21:a oktober seglade vi västerut mot Samoa.

Vi ankom Niue sent på kvällen den 7:e oktober. Vi hade haft en fin överfart avseende fint väder, men tyvärr hade vinden uteblivit och vi hade behövt att gå för maskin i över ett dygn. Einar skulle flyga hem från Niue och vi hade därför inte så mycket tid att spela med, varför maskin hade fått gå mer än önskvärt under denna etapp.

Niue upptäcktes av James Cook år 1774. Vi sin ankomst till ön stötte besättning på urbefolkningen på ön, som enligt James var fullkomligt förvildade. Han döpte således ön till ”Savage Island”. Namnet kom att bevaras en tid, men byttes sedermera ut mot Niue. Det finns mycket som är intressant med Niue. Nationen Niue är världens minsta land räknat till befolkning, ca 1600 st. Ön är även världens största förhöjda rev-ö, vilket innebär att ön är helt skapad av korall som har rest sig ur havet. Öns högsta punkt är 60 meter och är således inte berg utan även den är av korall. En del av intäkterna till statskassan kommer från det välkända toppdomänen ”.nu” vilket har använts flitigt i Sverige. Niue är även känt för sina många valar som stannar runt ön under höstmånaderna. Varje dag simmade flera stora knölvalar runt oss i ankarviken.

Första dagen på en ny plast brukar innebära en hel del byråkrati och besök på olika myndigheter. Niue var inte allt för komplicerat avseende den frågan som tur var, eftersom Einar skulle lämna oss redan dagen därpå och han ville hinna uppleva något av Niue innan hemfärd. Efter att Einar hade lämnat oss var det bara jag och Lisa igen. Vi hade haft besök i närmare sex veckor och det blev lite annorlunda att bli ensamma igen.

För att hinna se så mycket som möjligt av ön hyrde vi en liten MC. Uthyraren upplyste oss om att vi var tvungna att ta oss till polisen för att få tillstånd att köra på ön. När vi väl kom dit var det inte frågan om att skaffa ett tillstånd, utan jag behövde ett fullvärdigt körkort som gällde på Niue. Det var dock enkelt ordnat och jag behövde inte ens köra upp. De kommande två dagarna körde vi runt ön och stannade vid den ena viken efter den andra för att snorkla. Niue har en vacker natur, och kanske framförallt under vattenytan. Ön har enormt många grottor, och ännu fler under ytan. Tillsammans med djurlivet ger det riktigt rolig snorkling. Korallerna är kanske inte de vackraste vi har sett, men det är riktigt häftigt att kunna simma ner i en spricka eller grotta och komma upp på andra sidan. Vi såg många vattenormar när vi snorklade vilket skrämde oss ordentligt. Det skall dock inte vara så benägna att attackera människor (även fast de gör det ibland), om de skulle göra det skulle man dock dö så vi höll oss på behörigt avstånd när de kom simmande. Djurlivet visade sig även i ankarviken. Ofta såg vi stora knölvalar komma in på eftermiddagarna. Numera är vi ganska vana vid deras besök, men vi blir ändå lika fascinerade varje gång de dyker upp.

Niue har avbefolkats löpande under modern tid. Många har avflyttat till Nya Zeeland eller Australien för arbete och många hus runt på ön står tomma och övergivna. Framförallt på öns östra sida. Under vår tur med motorcykeln såg vi övergivna hus överallt, även fast byn Alofi var ganska levande.

Efter 5 dagar på Niue beslöt vi oss för att avsegla norr ut mot Amerikanska Samoa. När vi åkte in mot land på förmiddagen för att klarera ut stötte vi på problem. Eftersom det går stora vågor överallt runt Niue måste man ta upp dingen på land med en kran. Det går i regel smidigt, en hoppar i land och manövrerar kranen, medan den andre krokar fast dingen och styr den rätt. Just denna dag fungerade inte kranen eftersom det var strömavbrott på hela ön. En bit bort på kajen stod en mobilkran och efter en vänlig fråga lyftes dingen upp med en 100-tons mobilkran. Det såg rätt lustigt ut. Dessvärre gick det inte att klarera ut då ström saknades och således kunde inte papper skrivas ut för signering, stämplande och arkivering enligt rådande byråkrati. Vi fick vänta tills sena eftermiddagen innan allt var klart.

Dagen efter lättade vi ankar, men insåg snart att vinden var allt för nordlig vilket skulle innebära kryss i 300 mil. Vi återvände därför tillbaka till Alofi och skylde på motorfel för att få bli kvar i ytterligare två dagar, torts att vi hade klarerat ut. Ingen verkade bry sig något vidare, vi hade ju betalt alla skatter och avgifter redan. Den 14:e oktober lättade vi ankar på nytt och avseglade norr ut mot Amerikanska Samoa. Vi fick en ganska obekväm segling norr ut med starka vindar, höga vågor och mycket squalls.

Palmerston ligger mellan Rarotonga och Niue, lite utkastad i havet för sig självt. Ön var länge obebodd, men år 1863 flyttade William Masters till ön tillsammans med sina 3 fruar och 24 barn. Idag bor 38 människor på atollen, och nästan alla härstammar i rakt nedstigande led till William Masters. Alla på ön heter således Masters i efternamn.

Vi ankom ön sent på kvällen den 1:e oktober och hade mycket problem med ankringen i den starka vinden. När vi vaknade nästa dag far vinden fortsatt stark och vi besköt oss för att stanna ombord. Runt lunch kom Eddie och några andra bybor ut med båt till oss. Eddie lever bland annat på att hjälpa seglare som kommer till ön. Bland annat erbjuder han ett par mooring-bojar samt transport mellan ankarviken och land. Det är inte möjligt att ta sig iland med egen dinge eftersom strömmen i passet är för stark. De andra som var med ombord på Eddies båt denna dag ingår i ”örådet” och har således mandat att utföra myndighetsbeslut enligt Cook öarnas lagar. De tittade på våra papper och välkomnade oss till ön. Eddie skulle bli vår ”värd” under vår vistelse och det var han vi skulle vända oss till när vi ville komma i land osv. De har ett system på Palmerston där seglare som ankommer ön kopplas till en värdfamilj. Det finns två eller möjligen tre familjer som fungerar som värdfamiljer och det är ett sätt för familjerna att tjäna lite extra pengar vid sidan av fisket som är deras huvudsakliga inkomstkälla. Modellen bygger inte på några fasta priser, utan var och en betalar det de tycker det är värt. Man kan betala med pengar för deras hjälp, men ännu mer tacksamt är saker såsom rep, verktyg, mat, tobak osv. Vi betalade med några extra verktyg, lite kontanter och ett par skor.

Dagen efter ropade vi på Eddie via vår VHF och efter 30 minuter såg vi båten studsa ut från revet i den starka strömmen. Lisa var inte kry denna dag och hon valde att stanna kvar ombord. Jag och Einar åkte med Eddie till land, tillsammans med besättningen från två andra båtar som låg ankrade strax söder om oss. Vinden var fortfarande stark denna dag även fast den var något avtagande. Vi gick iland på stranden och Eddie visade oss hem till sig. Han bjöd in oss på lunch och sa att vi skulle vara tillbaka två timmar senare. Det tackade vi självklart ja till, men först ville vi se oss om på ön. Vi gick några hundra meter när vi gick förbi en byggnad där de höll öråd. Vi ville inte störa så vi smög lite förbi. När vi precis hade passerat hoppade en man ut och stannade oss. Vi bad om ursäkt om vi hade stört. Han skrattade till och sa att vi inte störde och att nu skulle vi gå hem till honom och fika. Jaha sa vi och följde med. Mannen presenterade sig, ”I’m Bill, Bill Clinton”. Bill var en äldre man klädd i militärbyxor, gul t-shirt, militärkeps, allehanda halsband inklusive ett med malteserkors. Vi promenerade bara hundra meter innan vi var framme. Kaffet hälldes upp medan han berättade den mest märkliga historien efter den andra. Bland annat arbetade han enligt egen utsago med att bekämpa IS i stilla havet. Han hade fullt av intressanta porträtt hängandes på väggarna och han berättade den ena skrönan efter den andra vart allt kom ifrån. Även fast alla Bills historier kanske inte stämde var han en otroligt underhållande karaktär som vi sent kommer att glömma. Vi hade tänkt att se oss om på ön innan lunch, men vi hann inte med så mycket annat än att umgås med Bill den där dagen. När vi skulle gå tillbaka för att äta lunch blev han besviken för han hade ju tänkt att vi skulle stanna och äta glass hos honom. Han hade nämligen frysbox och det var han väldigt stolt över.

När vi kom tillbaka till Eddie blev det lunch för oss, några andra seglare samt hans familj. Eddie arbetade även som öns polis och hade således en ytterligare inkomstkälla som myndighetsperson vid sidan av fisket och inkomst på seglare. Köket där de lagade maten låg vid sidan av huset och var täkt i hönsnät. Jag trodde först att de lagade maten i hönshuset, men det visade sig att det tyckte att det var enklare att sätta hönsnät runt köket och låta hönorna gå fria, än tvärt om. Det kan ju finnas en vinst i det kanske.

Dagen efter tog vi oss i land igen och denna gång var även Lisa med. Vi gick runt hela ön på 20 minuter så ön var ganska liten. Atollen i sin helhet är såklart betydligt större, men motu ön där människorna bodde var tämligen begränsad. Vi gick förbi skolan, men endast en elev var flitig nog att var där just den dagen. I övrigt har de bra skolgång med en lärare som hade flugits in från Australien och som hade bott på ön närmare ett år. Vi gick även förbi den nya solkraftsparken som är byggd på ön. Anläggningen innehåller många stora solpaneler och försörjer numera ön med elektricitet sedan några år tillbaka. Det är även hemligheten till att Bill och alla andra öbor numera kan ha frysboxar hemma. 2-4 gånger om året kommer ett lastfartyg och då fyller öborna upp sina frysar till maxgräns med förnödenheter så att de skall kunna klara sig ytterligare ett halvår. Samtidigt tömmer de frysarna på fisk som de skeppar iväg till Rarotonga.

Även denna dag blev det lunch, men denna gång hos en granne till Eddie. Det blev födelsedagskalas för en av seglarna i viken och chokladkaka till efterrätt. Vi hann även med ett besök hos Bill innan det var dags att ta oss tillbaka Vi skulle lämna ön samma kväll och innan vi gav oss av fick vi färsk fisk med oss från Eddie som färdkost på vår segling västerut mot Niue.

Palmerston är en fantastisk plats! Det är en helt unik ö, bortkopplad från den civiliserade världen, men ändå civiliserad. De har skola, el, frysboxar och TV. Samtidigt lever de enkelt på andra sätt genom att fiska i atollen och plocka kokosnötter för sitt behov av mat. Människorna på ön är fantastiskt välkomnande och vänliga. De har allt de behöver, men lever på en väldigt begränsad yta. Denna plats kommer att finnas kvar i våra minnen för alltid och vi önskar att vi kan komma tillbaka hit en vacker dag.

Vi avseglade Palmerston innan skymning klockan 17:30 den 4:e oktober. Vi fick ett fint avsked av Eddie per VHF där han önskade oss en fin segling väster ut.

Vi rundade Palmerstons södra udde i det sista dagsljuset för dagen. Vi hade hoppats på att ankomma ön i dagsljus, men så blev det tyvärr inte. Vinden var stark med byvindar över 20 m/s och dyningen var hög. Väl bakom den södra udden bröt sjön mot revet och vi fick sjölä. Lä för vinden var inte att tänka på då Palmerston är en väldigt låglänt atoll med bara några få motu-öar som sticker upp någon meter eller två ur vattnet.

Våra sjökort för området är ganska oexakta, och vår radar kunde inte ge oss någon vettig information eftersom revet vi skulle ankra vid låg under ytan. Således fick vi försöka förlita oss på ekolod och magkänsla. Vinden ven med stark kraft när vi närmade oss revet. Ekolodet visar ingenting under 100 meters djup, och när det kändes som att vi nästan hade kört upp på revet i den becksvarta natten visade ekolodet fortfarande ingenting. Det brukar vara så att korallreven växer rakt upp och det kan vara väldigt djupt trotts att man är nära. Men så plötsligt fick vi eko, 90 meter 50 meter, 23 meter och 14 meter. Jag (Oskar) vågade inte gå närmare så jag skrek till Lisa: Släpp ankaret, 60 meter kätting. Ankaret rullade ut medan vi snabbt drev av i den starka vinden. Från revet som tur var. Ankaret högg inte. Vi drev snabbt av och ankaret hann inte med att få fäste innan vi drev av grundområdet. Lisa hörde hur ankaret hasade över korallen innan det blev tyst i ankarkättingen igen.

Ankaret hängde rakt ner 60 meter under båten. Vikten på ankaret plus 60 meter kätting plus friktionen i vattnet när båten driver är säkert 200 kilo, eller mer. Allt för tungt för att ankarspelet skall orka dra upp det igen. Det blev ett stort problem. Om vi inte kunde få upp ankaret kunde vi inte ankra om, och vi hade ingen lust att driva ut på havet i hög dyning och stark vind med ett ankare hängande 60 meter under båten. Vi försökte att kroka i en lina och vinscha med en av vinscharna samtidigt som vi körde ankarspelet. Resultatet blev att säkringen till spelet gick och att linan gick av och slog till min hand så jag fick ett sår och började blöda. Vi försökte vinscha för hand samtidigt som vi körde spelet, men det rörde sig inte ur fläcken. Men efter en stunds kämpande lyckades vi ändå vinscha för hand samtidigt som vi körde ankarspelet och meter för meter kom kättingen sakta upp igen. Lisa stod till rors och försökte hålla oss så nära revet som möjligt för att få sjölä medan jag och Einar hjälptes åt med ankarspelet. Efter en och en halv timme var ankaret uppe. Vi var genomsvettiga efter allt kämpande och riktigt trötta på situationen.

Vi gjorde ett nytt försöka att gå in mot revet i den svarta natten. Vi såg inget i nattmörkret, men höll koll på ekolodet. Denna gång vågade vi oss in på 8 meters djup när vi släppte ankaret. Jag höll båten så stilla jag kunde över ankaret med hjälp av maskin och bogpropeller för att ge ankaret en chans att greppa. Lisa kände i kättingen hur ankaret släpades över korallen, men rätt vad det var högg vi fast. Vi högg ordentligt också och plötsligt släppte all förtvivlan. Einar gick ner i pentryt och lagade till spagetti med köttfärssås, och det smakade riktigt väl efter allt slit. Dagen efter när vi vaknade insåg vi hur nära revet vi hade varit när vi släppte ankaret och vi var nöjda med hur väl allt hade gått trotts alla bekymmer kvällen innan.

Vi ankom Aitutaki på förmiddagen den 29:e september efter ett dygns segling från Rarotonga. Vi hade en fin passage med jämn vind. Vid ankomst mötte vi två knölvalar strax söder om ankringen och i vanlig ordning stannade vi och cirkulerade en stund innan vi fortsatte mot ankringsviken. Aitutaki har en smal grund passage in i atollen, men dessvärre allt för grund för att vi skulle kunna ta oss in. Vi ankrade därför på utsidan revet i stenhård korall. Det är alltid lite besvärligt att ankra på det sättet, men efter att ha snorklat på ankaret kunde vi konstatera att vi låg tryggt.

Björn skulle lämna oss redan dagen efter och vi ville fånga ett bra väderfönster för att segla väster ut så vårt stop på Aitutaki blev kort, bara två dagar. Första dagen tog vi oss i land och promenerade runt i byn och försökte ta reda på hur Björn skulle kunna ta sig till flygplatsen dagen därpå. När björn frågade första bästa person så lovade densamme att hämta honom dagen därpå i hamnen och köra honom till flygplatsen. Det var en väldigt vänlig gest och när björn frågade om vad det kostade tittade kvinnan förundrat på honom och svarade att hon inte ville ha betalt såklart.

Morgonen efter gick vi upp tidigt för att vandra upp på öns högsta bergstopp. Det är en låglänt ö så någon bestigning blev det inte precis. Efter turen gick vi tillbaka ner till hamnen och Björn blev upplockad och körd till flygplatsen medan vi tog dingen tillbaka till Hilma. Vi ville lämna i skaplig tid eftersom vädret skulle försämras och vi ville hinna fram till Palmerston i dagsljus. Avståndet till Palmerston är ca 220 mil och vi ville komma iväg efter lunch för att hinna på drygt ett dygn.

Dessvärre blev det mer komplicerat att lämna Aitutaki än vad vi hade trott. När vi skulle lätta ankar satt ankaret stenhårt och vi kom inte loss. Jag (Oskar) hoppade i vattnet för att se hur ankaret hade fastnat och det visade sig att kättingen hade satt sig riktigt ordentligt i korallsprickor och att ankaret hade kilat fast sig ordentligt. Lisa stod till rors, Einar skötte ankarspelet medan jag simmade ner och försökte trassla loss kättingen från korallen. Det blev ett slitsamt jobb men efter en timme var vi loss igen och kunde avsegla mot Palmerston.

Vi kom iväg senare än vi hade hoppats och klockan var över två på eftermiddagen innan ankaret var uppe. Vi hissade fulla segel trots att vinden var stark. Vi behövde segla in förlorad tid för att hinna fram i till Palmerston dagsljus. Under natten tilltog vinden och vi revade segel. Dagen efter hade vi byvindar över 20 m/s och seglingen blev allt annat än bekväm. Vi ville verkligen hinna fram innan skymningen med tanke på hur stark vinden var. Det skulle göra det besvärligt att försöka ankra med så mycket vind, på ett korallrev som inte syns i nattmörkret. Dessvärre hade vi inte tur just denna gång och vi rundade Palmerstons södra udde i det sista dagsljuset för dagen. Nu återstod en ankring i mörker som skulle komma att bli den värsta vi har upplevt.

När vi ankom Rarotonga stod Einar på kajen och väntade på oss. Jag (Oskar) och Einar är vänner sedan långt tillbaka och Einar skulle komma att segla med oss under närmare tre veckor på vår väg västerut.

Huvudorten Avatiu är egentligen den enda platsen man kan angöra på Rarotonga eftersom ön inte har ett omgärdande korallrev som skydd. Det är inte möjligt att ankra i viken eftersom det även är huvudhamnen för lastfartygen som ankommer ön. Som seglare får man nyttja en del av kajen, men eftersom det rullar in stor dyning i hamnen kan man inte förtöja på vanligt sätt. Av den anledningen ankrade vi i fören och tog långa linor in mot land från aktern. Dingen fick fungera som linfärja för att ta oss i land.

Einar kom ombord på kvällen, men eftersom vi inte hade klarerat in ännu fick vi inte ta oss i land. På morgonen hörde vi någon tuta på kajen och när jag kikade upp stod en tulltjänsteman på kajen och hon informerade oss om att vi skulle ta oss till hennes kontor omedelbart. Efter 20 minuter var vi på hennes kontor. Hon undrade varför vi inte hade varskott vår ankomst. Jag berättade att vi hade ropat per VHF:en otaliga gånger (som det står att man skall göra i alla böcker), men jag hade inte fått något svar. Hon tittade förundrat på mig och sa, men har du inte mailat oss 48 timmar i förväg? Nej svarade jag, det kände jag inte till att man borde. Hon svarade att det var en ny regel och att alla båtar skall informera per mail och att den informationen finns på statens hemsida. Hon nämnde något om en varning i förbifarten innan hon berättade om alla avgifter och skatter hon skulle ha betalt för, dessutom skulle en man komma från någon myndighet och bespruta båten med insektsgift mot betalning såklart. Avgifterna uppgick mot närmare 3000 kr för vårt besök under tre dagar.

Efter en halvtimme kom mannen som skulle bespruta vår båt med insektsgift. Mannen hade en liten sprayflaska med sig. Han sprutade två gånger på durken innan han menade att han var klar och skulle ha betalt. Om vi hade haft insekter ombord hade 100 procent överlevt den ringa saneringen.

Under våra dagar på Rarotonga besökte vi olika myndigheter varje dag för att göra upp om alla våra skatter och kostnader samt att söka tillstånd att segla till atollerna Aitutaki och Palmerston. Det var en oändlig byråkrati och allt tog sådan tid att vi faktiskt inte hann med att göra någonting på ön annat än att vänta hos olika myndigheter och leta efter rätt tjänstemän. Samma dag vi skulle åka fick vi gjort klart det sista och vi fick även se vår ”varning” som tulltjänstemannen hade nämnt. Innebörden var att om gör vi fel igen i Cook öarna riskerar vi böter om 500 000 kr eller två års fängelse samt att riskerar att få vår båt konfiskerad, för en nyligen påhittad regel som ingen känner till. Infon finns inte i någon guidebok och det är inte precis självklart att hitta den på deras hemsida.

Att besöka Rarotonga är oerhört byråkratiskt och dyrt. Vi fick förklarat för oss varför det är på det viset. Cook får mycket stora bidrag från Nya Zeeland och Australien vilka hamnar i statskassan. Statsapparaten är enormt stor på Rarotonga eftersom politikerna skapar arbete åt befolkningen. En stor del av befolkningen på Rarotonga arbetar således i någon form av statlig myndighet. Överallt ser man skyltar över olika myndigheter där det sitter många människor som antingen inget gör, eller gör en uppgift som troligen är helt meningslös. Av samma anledning blir det komplicerat för seglare att komma till ön eftersom myndighetspersonalen helt enkelt behöver arbetsuppgifter att göra. En massa papper skall stämplas, signeras och arkiveras.

Tyvärr skapar denna paradox stora problem för seglare eftersom vi gärna vill hinna uppleva något av de platser vi besöker, istället för att besöka olika myndighetskontor. Av andra seglare på ön fick vi höra att det hade varit enklare för dem att klarera in på någon av de andra öarna i Cook än just huvudön Rarotonga. Det hade inte varit alls så byråkratiskt och hela processen hade varit avklarad på två timmar.

Som tur var hann vi med att ta några promenader i byn på väg till någon myndighetsbyggnad. Vi träffade även David, en svensk man som hade flyttat till Rarotonga för 30 år sedan och som kom och besökte oss i båten en kväll.

På förmiddagen den 28:e september hade vi klarerat ut och dessutom hunnit handla. Vi lämnade Rarotonga och seglade norrut mot atollen Aitutaki. Tyvärr fick vi inte se något av ön, men vi kände oss alla rätt trötta på Rarotonga på grund av all byråkrati och det kändes skönt att komma vidare trotts allt. Seglingen till Autitaki-atollen tog ca 1 dygn och vi fick en behaglig segling i svag vind. Tyvärr är passet in i atollen för grund för oss så vi ankrade utanför revet på öns västsida på förmiddagen den 29:e september.