hilma sailing

Vi ankom Fatu Hiva sent på eftermiddagen den 27:e juni. Den lilla viken utanför byn Hanavave rymmer endast några få båtar samtidigt eftersom viken är väldigt djup och fallvindarna från de höga bergen är starka. Vi fick en plats långt ut i viken och ankrade med hela vår kätting på 80 meter, och det var ändå för kort. Nästa morgon möttes vi av vackert väder och de höga bergen runt viken sträckte sig rakt upp i himmelen. Fatu Hiva har länge varit en platts dit vi båda ville ta oss och ön överträffade verkligen våra förväntningar. Eftersom en annan båt lämnade på morgonen kunde vi flytta oss längre in i viken och ankra på 20 meters djup.

Vi tog vår dinge in till byn för att ta en promenad. På vår väg mötte vi många bybor, och alla hälsade de oss glatt välkomna. Efter en stund hörde vi en man ropa åt oss. Vi gick närmare och han bad oss komma in i hans hus. Mannen presenterade sig och hälsade oss välkomna till ön. Han berättade att han var den lokala polismannen och berättade kort om vad för regler som gällde på ön, allt på ett mycket vänligt sätt. Efter en stund kom hans fru och barn hem och den lille två-åringen var en riktig charmör. Innan vi gick fick vi en påse nyplockad pomelos från trädgården, och det var nog den godaste frukt vi har ätit.

Vi fortsatte vår promenad upp i berget och efter en timme var vi uppe vid ett av öns alla vattenfall. Det var en storslagen utsikt och vattnet var väldigt inbjudande till bad. Men vi såg snart stora ål-liknande fiskar i vattnet och blev genast tveksamma till att bada. Det visade sig senare att de var helt ofarliga, men då var vi redan nere i byn. På väg tillbaka träffade vi polismannen igen som bjöd in oss till middag dagen därpå. Polisen hade ju såklart en bil, en av få på ön som hade det. Han erbjöd oss en rundtur på ön mot en rings summa vilket vi bestämde oss för att åka på redan nästa dag. I viken låg även den andra svenska båten ”Ruth” och tillsammans tog vi bilturen dagen efter. Turen tog oss över bergen och ner till Omoa, den andra lilla byn på ön. Vägarna gick branta uppåt och vi stannade här och var för att beundra den storslagna naturen och utsikten. Vi fick guidning om ön och det Polynesiska folkets kultur. Det blev verkligen en minnesvärd dag som avslutades med middag hemma hos polismannen och hans familj.

När vi vaknade dagen därpå låg det ett mindre kryssningsfartyg ute i viken och tender-båt efter tender-båt körde in folk till den lilla byn. Fartyget tillhörde National Geographic som anordnar exklusiva kryssningar till unika platser. Ombord fanns ca 70 passagerare samt besättning. Inne i byn anordnades lite dans och försäljning av lokaltillverkat handarbete till de gästande turisterna. Såklart åkte även vi in till byn för att se på uppståndelsen. När vi gick runt i byn stötte vi på fartygets 2:a styrman, Richard från Sverige. Vi samtalade lite kort på stranden. På kvällen ropade Richard upp oss på VHF:en och bjöd in oss på middag. Det var en väldigt oväntad gest, men vi tackade självklart ja till en sådan fin inbjudan. På kvällen tog vi vår lilla dinge över och vi möttes med champagne och rundvisning ombord innan det vad dags för middag. Maten var otroligt fin och det fanns allt mellan himmel och jord, inklusive helgrillad spädgris. Det blev en kväll att minnas. Senare tog vi dingen tillbaka till oss och Richard och hans tjej följde med tillbaka för ett par öl på Hilma innan det var sena kvällen.

På söndagen anordnades en gemensam middag för alla seglare i viken till en ringa kostnad. Då lagade lokalbefolkningen Polynesisk mat och nästan alla kom. Det blev en rolig social sammankomst och det finns alltid mycket att prata om. Under vår vistelse blåste det mycket och ofta i viken. De höga bergen gör att det blir väldigt starka fallvindar och ofta hade vi 20-25 m/s vind i viken. En natt draggade fyra båtar och de var tvungna att lämna viken mitt i natten. Vi hade lyckats få en bra platts där vi kunde lägga ut mycket kätting så vi låg tryckt trotts den starka vinden.

I Polynesien används valutan polynesiska franc som betalmedel, men oftast när man ber någon lokalinvånare om att köpa exempelvis frukt så frågar de ”vad har du som du inte behöver?” Det betyder att de inte vill ha pengar för det de säljer, utan snarare något annat så som ett verktyg, nagellack, ett rep osv. I den lilla butiken använde de såklart pengar, men i övrigt gällde byteshandel. I butiken skall man förövrigt ta av sig skorna på utsidan innan man går in. Vidare kan man byta varor mot tjänster. Vi fick ofta frågan om vi kunde hjälpa till att reparera saker. Vi gav oss på att försöka reparera både en tvättmaskin och en vinkelslip med blandat resultat. Det är svårt att laga saker när det inte finns reservdelar att får tag på.

Under våra dagar på Fatu Hiva blev det många promenader i den vackra naturen. Fatu Hiva överträffade våra förväntningar på alla sätt, framförallt med anledning av människorna på ön. Vi kände oss väldigt välkomna vart vi än kom och alla ville stanna oss och prata med oss trotts att språket har vissa begränsningar. Men det var på något sätt inte så viktigt. Fatu Hiva kommer leva kvar i vårt minne för alltid och vi hoppas att vi kommer hit en dag igen. Den 3:e juli lämnade vi ön för att avsegla mot Raroia-atollen i Tuamotu.

     

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter närmare en månad på havet kändes det skönt att få ta en promenad på land. Vi var båda trötta efter bara några hundra meters promenad. Det är märkligt hur snabbt konditionen försämras på bara en månad. Som tur är återhämtar sig konditionen snabbt. Från viken där vi ankrade var det mer än 12 kilometer tur och retur till byn och den lilla butiken. Vi gick samma tur varje dag för att handla eftersom vårt matförråd var ganska tomt. Efter några dagar var konditionen tillbaka igen.

Vi fick en ny lärdom om hur havets organismer växer på skrovet, för när vi väl hade ankrat och tog dingen in till land såg vi hur halva skrovsidan var påvuxen. Vi trodde nog bara att det växer när båten ligger still, men det visade sig att det växer minst lika bra trotts att vi hade närmare 6 knop i snittfart över stilla havet. Under vår vistelse på Hiva Oa skrubbade vi friborden så gott vi kunde från dingen. Det var ingen ide att hoppa i vattnet och skrubba eftersom det fanns en hel del haj i viken. I ankarviken var vattnet brunfärgat på rund av forsen som löpte ut i viken från de höga bergen bakom oss. I sådant vatten trivs Tjurhajarna och de kan vara rätt aggressiva mot människor.

Under dagarna promenerade vi in till byn och gjorde ärenden. Vi hann även med att fixa med en del småsaker som hade gått sönder under den senaste månaden. Många av de båtar som låg i viken hade vi stött på tidigare på olika platser och senast i Panama. Det blev många sociala möten där man pratade om varandras upplevelser under den senaste månadens överfart. Efter 4 dagar på Hiva Oa kände vi att vi hade fått uträttat våra ärenden, handlat och klarerat in i landet och den 27:e juni seglade vi söder ut mot Fatu Hiva, vilket vi hade sett fram emot länge eftersom ön är känd för sin storslagna natur. Seglingen till Fatu Hiva tog bara åtta timmar, men blev en riktigt tröttsam tur seglandes i motvind och regn.

Efter sex dygn började äntligen vinden vrida något till vår fördel och vi kunde hålla kurs mot mål. Vid 19:30 på kvällen den 31 maj passerade vi ekvatorn väster om Ecuador. Det firades med både champagne och godis. Vi öppnade även presenten från familjen Kjellsson som vi fick då vi avseglade från Sverige i augusti. Presenten innehöll diverse godsaker, ett fint brev och en flaska champagne. Det blev en glad överraskning. Allt sedan vi lämnade Panama hade kvällarna och nätterna varit kalla. Under nattvakterna var vi klädda i flera lager kläder och till och med mössa, så även denna natt.

Efter nästan åtta dygn passerade vi söder om Galapagos tidigt på morgonen den 2:a juni. Vi hade tidigare planerat att stanna vid Galapagos, men eftersom avgifterna för att stanna på öarna är enormt höga beslutade vi oss för att inte stanna. Det var med blandade känslor vi såg öarna först dyka upp, för att sedan försvinna igen längs vår styrbordssida.

Vinden stabiliserade sig allt mer och efterhand fick vi goda slörvindar. Strömmen vred även den till vår fördel och de närmsta dagarna efter Galapagos blev ganska trivsamma. Efter två dygn började vågorna bygga sig allt högre och stora delar av resterande segling mot Polynesien blev väldigt gungig och ganska besvärlig i den grova sjön. Varje morgon låg det många döda flygfiskar och bläckfiskar på däck som hade landat där under natten.  Under vår segling över Atlanten hade vi också mycket flygfisk på däck om morgnarna, men här hade vi även många små bläckfiskar. Varje dag laddade vi ner väderdata och mail via vår HF-radio och ett nytt mail från nära och kära förgyller lätt en dag på den stora oceanen när det i övrigt inte händer så mycket.

Förvånansvärt nog såg vi ofta stora Kinesiska fiskebåtar om nätterna. Eller egentligen såg vi dem aldrig, utan endast ljusskenet de alstrade. Det stora fiskebåtarna eller flytande konservburksfabrikerna som man kan kalla dem, använde enormt starka strålkastare som lyste upp horisonten. Det var ofta ett pärlband med många fartyg som fiskade tillsammans. Det kunde nästan vara lite spöklikt om nätterna, som om det vore ufon som lyste upp natthimmelen.

Den 8:e juni var vi halvvägs. Vi hade då seglat över 2000 nautiska mil, och varit på väg i 14 dygn. Att komma halvvägs är alltid något vi ser fram emot, det är en skön känsla att veta att man har mindre än hälften kvar på en lång etapp. Vädret var allt mer stabilt och vi hade god fart, men den höga dyningen höll i sig och det var allt annat än bekvämt ombord. Temperaturen ökade och man kunde klä sig lättare om nätterna. Dagarna var ofta fina, och nätterna var otroligt stjärnklara. Det är en viss känsla att sitta ute på en oändlig ocean och titta upp i en än mer oändlig världsrymd. Stjärnorna var så klara och starka och med allt annat ljus avstängt ombord vänjer sig ögat snart och man kan urskilja minsta detalj på stjärnhimmelen.

En dag när jag stod nere vid kartbordet ropade Lisa på mig ”Oskar, skynda dig upp”. Jag rusade upp och fick se en val precis bredvid oss. Valen var i storlek med båten och den var mindre än en meter ifrån vår babordssida. Både jag och Lisa blev nog skärrade eftersom valen var så nära oss och dök upp från ingenstans, men mest skärrad blev nog valen när den fick syn på oss. Den försvann i alla fall lika snabbt som den hade dykt upp. Antagligen var den nyfiken på vad det var som flöt på ytan och kom för att se efter, men försvann snabbt när den insåg att det var en båt med människor ombord. Det blev dock dagens händelse för oss.

Under den senaste tiden har vår autopilot börjat krångla en del, och mitt ute på Stillahavet slutade kontrollenheten att fungera. En autopilot är ett måste för en liten besättning på långa etapper eftersom det helt enkelt inte är möjligt att styra båten för hand under så många dygn om man skall få sova ordentligt och hinna med andra bestyr under dagarna. Vi har en extra autopilot ombord, men det är en del arbete med att reparera en sådan sak när båten kränger ordentligt. Som tur var hade vi en ”fjärrkontroll” vi kunde använda för att kontrollera autopiloten och därmed kunde vi ta oss hela vägen utan att ha ett fungerande instrument. Det får bli en sak att se över inom kort. Vi hade även problem med travare i storseglet som gick sönder under överfarten och vi fick byta ut flera stycken under gång, vilket är rätt besvärligt eftersom vi rullade mycket.

Vi hade hoppats att ankomma Hiva Oa i Polynesien på midsommarafton, men dessvärre hann vi inte fram i tid. Eftersom vi inte ville ankomma Hiva Oa under nattmörker saktade vi ner under sista dygnet. Vi siktade land tidigt på morgonen den 23:e juni, och klockan 09:20 var vi väl ankrade efter nästan 29 dygn till havs. Vi blev välkomnade av en grupp delfiner som simmade vid vår bog nästan hela vägen in i hamn. Under vår överfart såg vi ofta både delfiner och pilotvalar, men det är alltid speciellt att bli mött av en ”välkomstkommitté” efter en lång seglats. Vi var båda trötta och den första dagen vilade vi länge innan vi tog vår dinge in till land och kunde ta några steg på fast mark för första gången på nästan en månad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter fyra dygn hade vi tagit oss ca 550 mil söder ut. På eftermiddagen hade vi god fart utanför Ecuadors kust. Vi hade äntligen fått något mer stabilt väder. Vinden var fortsatt mot oss, men vågorna var mindre och vi hade allt mindre regn varje dygn.

Vid 22-tiden på kvällen var det becksvart, himmelen var molnfylld och månskenet orkade inte igenom. Vi hade skaplig fart och vi låg på en hård kryssbog, fortfarande på en sydlig kurs. Rätt vad det var tändes en strålkastare framför oss i tomma intet. Jag (Oskar) hade vakten och blev livrädd för att vi höll på att kollidera med något. Jag lade 90 grader styrbord för att undvika det som lös framför oss. Jag tände vår strålkastare och fick se en liten öppen båt med utombordsmotor. Det visade sig vara fiskare och de ropade något åt mig som jag inte förstod. Lisa som låg och sov hade nu vaknat och kommit upp på däck för att se vad som stod på. Efter några sekunder såg jag något skymta till i vattnet när jag slog på pannlampan. Det var ett flytgarn (fiskenät) som låg i vattnet om vår styrbordssida. Vi hade bara någon meter till garnet och vi kunde inte gira mer åt babord eftersom vi låg på en kryssbog. Garnet var flera hundra meter långt, men vi klarade oss precis från att köra in i det.

Tio minuter senare tog det tvärstopp, vi hade seglat rakt in i ytterligare ett garn. Lisa rusade upp igen och vi fick snabbt ner seglen tillsammans för att undvika att trassla in oss ytterligare. Vi satt ordentligt fast i garnet och strax kom en fiskebåt upp mot oss. Det var en annan liten öppen båt med tre personer ombord, trotts att vi var mer än 30 mil från land. Vi försökte prata med fiskarna, men varken jag eller Lisa förstod ett enda ord av vad de sa trotts att Lisa talar bra spanska. De försökte hjälpa oss genom att bogsera oss loss, men det gav inget resultat. Efter två timmar tog jag på mig cyklop och snorkel och gick ner i vattnet vid aktern. Vi rullade rejält eftersom vi hade vågorna i sidan. Jag hade en vattentät ficklampa som jag lös fram under skrovet med för att se hur illa det var ställt. Tur i oturen satt garnet endast runt kölen, så roder och propelleraxeln hade klarat sig. Det kan vara förenat med livsfara att gå ner i vatten med flytgarn, eftersom det är så lätt att fastna. Efter en stunds övervägande kom vi ändå fram till att det var enda sättet att ta oss loss. Frågan var bara om vi skulle vänta till dagsljus, eller ta det under natten. Eftersom vi drev snabbt och garnet hängde på ena sidan om kölen, beslutade vi oss för att det var hyfsat tryggt att simma ner och kapa bort garnet. Jag tog en tamp runt midjan och en kniv i handen och simmade ner. Efter en stund var vi fria från garnet. Fiskarna var dock inte helt nöjda med att vi hade kapat i deras garn och vi fick ersätta dem med 20 USD per person. Det kändes lite konstigt egentligen eftersom vi tyckte att de bar sig jädrigt dumt åt med deras omärkta redskap, men vi var glada att komma loss så vi gav dem 60 USD och seglade vidare. Vi försökte fråga om det fanns fler garn i området, och det svar vi fick tolkade vi som ”ja, överallt”. Det kändes ju inte bra, men fiskarna pekade åt vilket håll de tyckte att vi kunde segla.

Det visade sig att de pekade ut en kurs från ”deras” redskap, men inte från grannens och snart hade vi seglat in i ett nytt flytgarn bara en halvtimma efter att vi hade kommit loss. Historien återupprepade sig. En ny fiskebåt kom upp vid vår sida. Som tur var hade vi bara hunnit få upp lite segel och hade inte haft någon vidare fart när vi fastnade. Tack vare det lyckades vi driva i sidled ur garnet efter bara tjugo minuter, och således var vi fria igen. Vi insåg att vår räddning hade varit att vi segla långsamt. Det tog vi som en lärdom fortsatt, men den strategin höll bara i en halvtimma ytterligare innan vi fastnade i ett tredje flytgarn. Vi var båda helt slut eftersom vi hade varit vakna i nästan ett dygn vid det här laget, och knappt ätit ordentligt under dagen på grund av dåligt väder. När vi fastnade i det tredje garnet gav vi upp. Vi sa till fiskarna ”vi får lösa detta i morgon när det är dagsljus”. Det såg väldigt frågande ut när Lisa gick ner, och jag la mig på durken i sittbrunn och stängde ögonen. Båten krängde mycket eftersom sjön kom in i sidan, men det brydde vi oss inte om. Vi var allt för trötta. Efter en timme krängde båten till och vi hade ytterligare en gång lossnat från garnet. Det blev ännu en gång en otrolig lättnad. Det var fortfarande mörkt och vi ville inte fortsätta segla eftersom vi var rädda att fastna igen. Vi lät dreja bi (driva med vinden) och gungade resten av natten i vågorna. Vid sex på morgonen bröt solens första strålar igenom och vi kunde fortsätta segla. I var helt slut efter senaste dygnets slit och det tog oss två dagar att komma tillbaka i form igen. Det blev den värsta natten hittills på vår segling.

 

Första dagen mot Söderhavet fick vi skapligt väder. Vi hade både ström och vinden mot oss och gick för maskin. Det var ganska väntat eftersom vinden oftast är sydvästlig i detta område. Det som däremot var oväntat var alla de skyfall vi fick under kommande dagar, eller framförallt om nätterna. Himlen var fullständigt öppen större delen av nätterna och regnet stod som spön rakt ner i havet. Vi stångade oss mot vågorna och seglade och motorseglade på en hård kryssbog de första dygnen ner mot Ecuadors kust. Bitvis kändes det riktigt tungt och vi övervägde att gå in mot Colombia eller Ecuador och vila upp oss ett par dagar innan vi fortsatte. Dessbättre härdade vi ut och efter 6 dygn förbättrades vindarna till vår fördel

Det kan tyckas vara en omväg att hålla en så sydlig kurs, men eftersom både vind och strömmar var emot oss, låg vi på en hård kryssbog sydväst. Vi ville dessutom komma ett bra stycke söderut för att få strömmen med oss i stället för emot oss. Vanligtvis vrider strömmen västerut söder om Galapagos och därför höll vi oss på en sydlig kurs under de första dygnen.