hilma sailing

Under de första dagarna fick vi väldigt svaga vindar. Vår fart var bara 3-4 knop, men vädret var fint så vi klagade inte så mycket. Vi har lärt oss att första dagen är alltid lite ”seg” på längre etapper, men sen går dagarna snabbare och snabbare. Så även i detta fall.

Dagen efteråt, den 9:e april var det min (Oskars) födelsedag. Det firades stort och vi åt finmat och lyssnade på två nedladdade radiodokumentärer. Lisas syster Ida och hennes fästman Jonas, hade lämnat en present ombord i form av godis och två öl som vi firade med på kvällen i sittbrunn. Dagen efteråt fortlöpte på samma vis som de första två dagarna, men fram mot eftermiddagen tilltog vinden och vågorna. Egentligen var inte vinden allra värst, som högst 30 knop, men vågorna var riktigt besvärliga. Vi hade både vind och vågor från aktern. Fram mot kvällen byggde sig vågorna allt högre och började bryta in i sittbrunn. Vi hade tidigare revat storsegel och genua, men senare nödgades vi att ta ner storseglet helt och endast segla med en liten bit genua ute. Ändå hade vi upp emot 12 knops fart när vi surfade ner över dyningarna. Ett par tillfällen surfade vi med vågorna och båten skruvade sig i lovart så hela båten kantrade på ett högst obehagligt vis. Trotts att vinden inte var allt för stark var vågorna både höga, med korta intervaller och riktigt ”krabbig”.

Vi slängde ut långa släplinor för att bromsa båten när vi surfade utför i vågorna. Det hjälpte möjligen något. Lisa gick till kojs vid 22-tiden, medan jag (Oskar) tog vakten. Vinden mojnade mer och mer och väl vid vaktskiftet kl 05:00 var vinden betydligt lugnare, och vågorna hade lugnat sig något också.

Tio timmar senare låg havet nästan spegelblankt när vi passerade Haitis västra spets. Vi gick för maskin större delen av dagen och natten på vår väg mot Kuba. På förmiddagen seglade vi någon mil utanför kusten när vi blev uppropade av US coastguard på VHF-en. Vi var nära den amerikanska basen Guantanamo på Kubas sydsida. Amerikanarna var nog skeptiska till en segelbåt som kom så nära deras anläggning i långsam fart. De ställde en del frågor över VHF-en om vart vi kom ifrån, vart vi skulle, hur många vi var ombord osv. Därefter ombads vi att ändra kurs till 200 grader söderut och inte komma närmare än 5 NM från Guantanamos södra spets. Det var inte mycket annat att göra än att följa anvisning och ta en timmes omväg. De var dock högst artiga om än något väl oroliga för inkräktare.

Vi seglade i långsam fart resten av dagen och natten. Eftersom det inte är tillåtet att angöra en hamn på Kuba efter skymning eller före gryning, revade vi storen helt och halva genuan för att seglade i två knop under natten. Vi var framme strax före lunch dagen därpå och angjorde piren i den lilla marinan utanför Santiago de Cuba. Klareringsprocessen är allt annat en simpel på Kuba och det är inte ovanligt med omfattande genomgång av båten av diverse myndigheter. Det slapp vi dock, men klareringen tog säkert 2,5 timmar och den inkluderade även en hälsoundersökning av en läkare i vit rock som ringdes in från närmsta sjukhus. Diverse elektronik skulle dessutom plomberas av myndighetspersonal, men det glömdes dock bort av någon anledning till sist. Överfarten tog nästan 6 dygn totalt i långsamt tempo.

Vi ankom ön Virgin Gorda runt lunch den 3:e april. Vi angjorde en boj och tog dingen in till land, eller rättare sagt till en boj utanför viken eftersom det inte var tillåtet att köra dingen in till stranden i naturreservatet. Sista 50 metrarna fick vi simma. Det var en mäktig natur med stora stenbock som låg utspridda över området. Stenblocken tillsammans med undervattensreven skapade en labyrint av små gångar och bergrum. Vi promenerade runt i området och badade i den för området välkända grottan. Det var verkligen en upplevelse. Hela viken var full av båtar, men under eftermiddagen lämnade alla båtar förutom vi och en annan båt. Vi tyckte det var märkligt, men på morgonen efter fick vi svaret när parkranger kom förbi. De sa att det var otillåtet att stanna i området över natten. Vi beklagade vårt misstag. Parkranger mötte oss med ett stort leende och sa att de förstod vårt misstag.

Samma dag tog vi dingen in till byn för att klara av den omständliga klareringsprocessen vid närmsta tullkontor. 1,5 timmar senare och 60 USD fattigare var saken ur klar. Eftersom förrådet av snus nu har sjunkit till så låg nivå att jag (Oskar) har slutat snusa, är det extra påfrestande med komplicerad och meningslös byråkrati. Det gick dock över förväntan trotts att avsaknaden är stor.

Samma dag lämnade vi ön för att segla över till Tortolas nordsida. Vi ankrade innanför reven vid en väldigt vacker liten ö. Vi tog en dingetur för att se oss om och kom till ett väldigt fint resort som var helt öde förutom de som arbetade med renoveringen sedan senaste orkanen. Tvärs över viken låg en strand med minst 50 segelbåtar omkullkastade och uppspolade på land i viken. Det blir nästan surrealistiskt när man går på stränderna och överallt ligger vrak uppspolade.

Dagen efter lämnade vi vår ankring vid revet för att ta oss till Shopers hole på Tortolas västsida, som sista anhalt innan Kuba. Vi tänkte stanna och handla i den lilla byn och ta ut kontanter. När vi närmade oss byn insåg vi att någon handling inte skulle bli av. Hela byn var fullständigt raserad och vi såg knappt en människa vart vi än gick. Det fanns en restaurang som hade öppnat, men i övrigt var allt stängt. På varvet som hanterade charterbåtarna var det aktivitet med reparationer. Minst 50 båtar stod på land, men inte många arbetade. Vi träffade en man som berättade att alla båtar hade förstörts under orkanen och hela byn också för den delen.

Vi tog en taxi till nästa by för att handla det viktigaste för vår 5-6 dagars etapp till Kuba. På eftermiddagen satt vi på den temporärt lagade delen av restaurangen som var öppen. Vi satt på övervåningen och tog en kaffe och pratade med den trevliga restaurangägaren. Vi var de enda gästerna. Efter en stund började hela huset skaka och restaurangägaren skrek till personalen att skynda sig ut. Det var en ganska intensiv jordbävning och vi märkte att de andra var skärrade. Vi som är ovana vid jordbävningar hade svårt att avgöra om den var liten eller stor, men av allt att döma av personalen på restaurangen var det inte en av de mindre. Huset höll dock och ingen skadade sig.

Morgonen efter lämnade vi Shoppers Hole för denna gång och avseglade mot Kuba. Det blev en av de längre etapperna på länge.

 

Vi fick fina segelvindar över sundet mot Saint Marten, men eftersom sista broöppningen för dagen till ”lagunen” sker kl 17:00, var vi tvungna att starta maskin sista sträckan för att hinna. Vi var vid bron några minuter i fem på eftermiddagen och nöjda att vi hann. När vi slog om till kanal 12 på VHF-radion för att ropa upp brovaktaren hör vi ett samtal där en annan båt inifrån får klartecken att passera ut ur lagunen. Vi inser vårt misstag, klockan var inte 17:00 utan 16:00, vilket innebär utgående trafik från lagunen. Det var bara att ankra utanför i en timme och vänta på vår tur.

Vi var tvungna att gå in i marinan eftersom vi väntade leverans från Sverige, vilket gör att man måste ligga i hamn för att kunna ta emot försändelsen. Vi hade även en del annat underhåll att göra då vår kyl krånglade, en pump till watermakern var trasig och skulle bytas, två solpaneler var trasiga och behövdes bytas ut, en elkabel till styrbords lanterna behövdes bytas samt en rad andra saker. När vi passerade bron och kom in i lagunen möttes vi av ett inferno av sönderblåsta byggnader, sjunkna båtar i hela hamnen samt en helt raserad marina. Det var en chock att se och var återigen ett verk av senaste säsongens orkaner. Det är helt oförståeligt vilka enorma skador som har åsamkats och vilka värden som har gått förlorade. Vi ropade upp marinan på VHF-en för att få en plats tilldelad, men fick inget svar. Det visade sig att de knappt lyssnade på radion längre eftersom 95% av marinan var ödelagd och det var så få båtar som var intresserade av hamnplatser.

Vi gick in i marinan och hittade en plats på en av pirarna som såg skapligt hel ut. Det fanns varken el eller vatten att tillgå och endast 4 båtar låg i den marinan som tidigare har kunnat husera åtminstone 100 båtar i vår storlek och större.

Eftersom påsk stod inför dörren blev den första dagen hektisk. Vi skulle behöva göra alla våra inköp under första dagen, sen skulle butikerna vara stängda i två dagar. Det Första vi gjorde var att ta oss till marinakontoret. Vår försändelse från Sverige hade anlänt 20 minuter tidigare. Vår vän Gunnar hade hjälpt oss att skicka ner ett Pactor-modem till vår radio. Med modemets hjälp kommer vi att kunna ladda ner väderdata och skicka och ta emot mail via vår HF-radio. Tidigare har vi använt satellit för samma sak, men det är ganska ineffektivt och väldigt dyrt.

Under dagarna på Saint Marten använde vi vår dinge för att åka runt till alla olika butiker och det färdmedlet är faktiskt snabbare än bil. Vi åkte fram och tillbaka mellan de olika butikerna på både holländska och franska sidan av ön. Överallt på vår väg såg vi alla de 100-tals sjunkna båtarna i lagunen, vissa hade bärgats och flöt, medan andra fortfarande stod på botten 6 månader efter orkanen. Vi fick inhandlat det mesta vi behövde och de kommande två dagarna ägnade vi åt reparationer.

Vi träffade även Lasse och Sussane på den svenska båten Sea Wind som vi lärde känna i Sverige något år innan vi avseglade. Vi fick två trevliga kvällar tillsammans innan våra vägar skildes åt. Under vår vistelse på Saint Marten passade vi även på att storhandla och se den spektakulära flygplatsen på ön. Landningsbanan är väldigt kort och ligger bara några meter från stranden. Det var verkligen häftigt att se de stora planen landa när de flög bara några meter över stranden där människor badade. Tyvärr missade vi de allra största planen, men var väl värt att se ändå. På måndagskvällen den 2:e april lämnade vi lagunen och seglade väster ut mot Brittiska Jungfruöarna. Vi lämnade sent på eftermiddagen för att segla över natten. Vi vick svaga men jämna vindar och ankom BVI på förmiddagen dagen därpå.

Vi vaknade upp till utsikten av Gustavia morgonen den 25:e mars.

Vi hade inte sett något av ön innan eftersom vi ankom i mörkret. Ankringen var ganska besvärlig eftersom det ligger mycket båtar på ankar utanför Gustavia samtidigt som det finns flera små öar och grund runtom. Vi tog dingen in till Gustavia på förmiddagen och strosade runt i byn. Det var söndag och inte mycket var öppet. Saint Barthelemy har en gång i tiden tillhört Sverige och var en koloni som vi fick i gåva av Frankrike. Det svenska gör sig påmint överallt. Alla gator har svenska namn och många informationsskyltar i byn är skrivna på både franska och Svenska. Vi hittade till och med ett Systembolag. Man ser många svenska flaggor svaja och rent generellt får man känslan att ön vill visa sitt svenska arv.

Även Saint Barthelemy blev skadat under senaste orkansäsongen och många byggnader är raserade och kajer har rämnat, dock är det försumbart jämfört med exempelvis Barbuda eller Dominika. Vattnet är kristallklart om vi såg tydligt botten där vi låg för ankar trotts att det var närmare 15 meter djupt. Vid ett tillfälle när vi skulle snorkla i närheten av vår ankarplats blev vi förföljda av två barracudor som inte såg allt för vänliga ut. Vi simmade snabbt därifrån och höll oss ombord en bra stund efteråt.

På ön ligger ett ökänt flygfält som anses vara svårt att landa på. Trotts det landar ett plan nästan varje halvtimma. Flygplatsen ligger precis nedanför en bergskam och flygplanen ser ut att nästan krascha med berget när de skall landa. Vi gick upp på bergskammen en dag och det är nästan obehagligt när planen skall landa då det flyger bara 10 meter över kammen i full fart innan de når landningsbanan och bromsar tvärt. Det var dock värt promenaden för att få uppleva det.

Gustavia som by är väldigt gemytlig och trevlig. Man känner sig väldigt välkommen och ön är vacker. Hit kan vi verkligen tänka oss att åka någon mer gång. Vi stannade på ön i fyra dagar innan vi seglade väster ut den korta sträckan till Saint Marten med ett stopp i den fina viken Anse Colombier norr om Gustavia.

  

Vi lämnade Antigua den 21:e mars. Vi seglade på en hård kryssbog hela vägen och ankom Cocoa point sent på eftermiddagen. Vi ankrade i viken och det låg bara en annan båt i viken när vi kom. Vi slogs direkt av hur öde ön såg ut. På stranden låg det många byggnader, men alla såg ut att ha utsatts för en atombomb. Det var resultatet av senaste säsongens enormt starka orkaner. Hela ön var i princip avbefolkad och alla byggnader var raserade. Det var en aning surrealistiskt eftersom Cocoa point var en av de vitaste och finaste stränder vi har sett. Dagen efter tog vi dingen in till land för att se oss omkring. Vi slogs av den förödelse orkanen hade skapat medan vi gick runt i resorten som låg vid stranden.

Vi stannade bara på Barbuda i 3 dagar eftersom vi redan hade klarerat ut ur landet när vi lämnade Antigua och var redan på ”övertid”. Jag (Oskar) hade dragit på mig någon förkylning och hade feber och var rätt slö under vår vistelse på Barbuda. Vi lättade ankar tidig morgon den 24:e mars för att segla västerut mot Saint Barthelemy.  Vi fick fin seglnig trotts att vinden var väldigt svag och vi ankom Gustavia sent på kvällen i mörker.

 

 

Första natten spenderade vi i viken i Folmuth harbour som ligger på

andra sidan av English harbour. Vikarna ligger på varsin sida om halvön som utgör själva samhället. English harbour är väldigt väl bevarat sedan det byggdes på 1600-talet. Själva hamnen är idag ett tillhåll för några av världens lyxigaste båtar och är själva hjärtat för kappsegling i Karibien. Det var väl värt ett besök och marinan är vackert belägen på en historisk plats.

Dagen efter lättade vi ankar för att segla upp till deap harbour på Antiguas västsida. I viken ligger ett vrak som sjönk i slutet av 1800-talet som vi ville snorkla vid. Runt Antigua finns en del rev och det är generellt ganska grunt. När vi seglade slogs vi av hur klart vattnet var, man såg tydligt botten trotts att det var mer än 10 meter djupt. När vi närmade oss land skiftade färgen på vattnet till helt mintgrönt. Vi var väldigt spända på att få dyka ner och snorkla vid vraket efter att ha ankrat i Deap harbour. Det blev dock inte som vi hade tänkt oss, det alldeles mintgröna vattnet visade sig vara finare ovan ifrån än under ytan. Sikten var riktigt dålig och det var svårt att se med än 2-3 meter. Den mintgröna färgen utgjordes troligen av fin sand eller något plankton i vattnet. ’

På eftermiddagen lämnade vi viken för att segla ner till Jolly harbour eftersom Fredrik och Lina skulle flyga hem. Vi var först tvungna att ta oss till ett klareringskontor igen för att signera av dem från pappren så att de fick lämna ön. Det är alltid en tidsödande och byråkratisk process.

Dagen efter seglade vi runt ön för att ankra på Antiguas östkust. Nu var det bara jag, Lisa och Maria kvar. Vi ankrade mellan reven vid en av öns alla kritvita sandstränder. På den lilla ön Long Island låg ett resort men vi fick inte gå runt fritt på ön utan endast stanna på stranden. Likväl var det ett väldigt fint ställe och vi trivdes bra. Om dagarna badade vi och snorklade vid revet.

Eftersom även Maria skulle flyga hem var vi tvungna att ta oss till ett klareringskontor ytterligare en gång för att få våra papper signerade. Vi seglade ner till St Johns och fick klareringen klar där. Vi passade även på att handla och ta en tur i den hektiska byn. Allt i byn kretsade kring kryssningsfartygen som kom in varje dag med flera tusen turister vardera. Det var kul att se St Johns, men det var alldeles för turistiskt för vår smak, och vid alla butiker nära kryssningsdagarna såldes bara lyxvaror. Vi lämnade St Johns bara några timmar senare för att ankra vid första bästa vik. Maria lämnade oss redan nästa dag och sen var vi bara vi två igen efter två hektiska och roliga veckor.

Eftersom våra vänner på båten Windy Lady skulle ankomma Antigua redan nästa dag, seglade vi ner till Five island harbour. Vi tog dingen in till Jolly harbour för att handla och köpa lite öl för kvällen. Väl inne i Jolly harbour förtöjde vi vid tankstationen för att tanka bensin till dingen. När jag lyfte upp bensindunken fastnade Lisas telefon i dunken för att efter en mikrosekund senare sjunka till botten. Telefonen låg i ett vattentätt fodral tillsammans med kontanter, visakort och körkort. Det var riktigt otur!

Vi gick till första bästa båt för att låna cyklop. Jag hoppade i, men trotts att vi visste exakt vart telefonen hade sjunkit kunde jag inte hitta den. Jag hade ingen sikt överhuvudtaget i det grumliga vattnet inne i marinan och det enda jag kunde göra var att känna mig fram på botten. Efter 30 minuter gav vi upp och åkte tillbaka till båten för att hämta dykutrustning. Efter en halvtimme var vi tillbaka och jag hoppade i vattnet med dykutrustning.

Jag letade överallt på botten, eller rättare sagt kände mig fram. Lisa stod på bryggan och avvärjde andra båtar som försökte lägga till. Allt fler stannade på bryggan och småpratade med Lisa och varandra och iakttog med spänning vårt projekt att hitta telefonen. Folk engagerade sig med olika förslag på hur och vart vi skulle leta, alla med olika teorier om hur telefonen hade sjunkit.

Efter 1 timme i vattnet gav jag upp. Jag var införstådd med att jag inte kommer att hitta telefonen. Det var flera andra som sa att ”om ni inte hittar den ring Tony, han hittar allt”. Sagt och gjort, vi hade inget att förlora så vi ringde den omtalade Tony. 10 minuter senare stod den 60-åriga, mannen på bryggan. Jag förklarade problemet och han sa ”den hittar jag lätt”. Jag frågade vad det skulle kosta. Tony svarade ”från 100$”. Jaha sa jag, men vad kan det kosta som mest. Tony skrattade till och svarade ”en gång tog jag en killes fru, så det är väl taket”. Det lät dyrt tänkte jag.

Tony hoppade i vattnet och började simmade runt. Han simmade åt alla håll, upp och ner. Jag tänkte för mig själv att han har ingen koll på vad han gör. Så höll det på i en och en halv timma utan resultat. Han kom upp till ytan och frågade oss hur telefonen såg ut. Jag tog fram mitt vattentäta fodral och visade. Han bad mig plocka ur min telefon och fylla den med småsten så att vi kunde sänka mitt fodral också för att se hur det sjönk. Ja det kan det väl vara värt tänkte jag. Sagt och gjort, jag släppt fodralet från akterspegeln. Två minuter kommer Tony upp igen med fodralet i handen. Men det var Lisas fodral med telefonen! Gubben hade hittat den. Sån enorm tur! Telefonen fungerade och fodralet hade gjort sitt jobb. Tony dök ner igen för att hämta mitt fodral med småsten. Efter en halvtimme gav han upp. Jag sa att det ändå inte var det viktiga. Vi betalde Tony 200$ och jag fick behålla min fru.

Hela dagen hade gått åt till att leta efter telefonen, men slutet på den historien var ju trotts allt gott. Vi köpte några öl och lite mat och sedan blev det Uno-spel tillsammans med Carl-Emil, Nicolaj och Jonas. Det blev en fin kväll. Dagen efter lättade vi ankar för att ta oss tillbaka till Deep harbour för att snorkla på vraket. Sikten var fortfarande dålig så det blev ogjort. Dagen efter sa vi hejdå till våra norska vänner och vi lämnade Antigua för denna gång för att fortsätta vår segling norrut mot Barbuda.