Segling norrut genom Grenadinerna och St.Vincente
Vi lämnade St.George den andra januari för att ta oss norrut igen.
Mikael, som har varit med oss i 2 veckor nu, skulle flyga hem från St.Lucia och vi kände oss klara med Grenada för den här gången. Vi stannade första kvällen vid Tyrrel Bay för att klarera ut ur landet. Det är ofta en tidsödande procedur där man förväntas stå med mössan i hand vid de olika myndighetskontoren och fylla i formulär efter formulär. Efteråt hamnar alla papper i en stor hög och ingen kommer någonsin titta på dem igen. Allt för att behålla en förlegad byråkrati från en svunnen tid.
Vi tog dingen in på eftermiddagen, till det lilla kontoret där både customs och imigration fanns. De båda myndighetspersonerna tävlade
troligen om vem som kunde vara otrevligast och min bedömning är nog att de kom på delad första plats. Just denna plats är känd för att ha väldigt otrevlig personal, vilket är ett rykte de lever upp till. I ärlighetens namn skall dock tilläggas att på många ställen får man ett trevligt bemötande. Vi sa att vi skulle åka den 4:e från Tyrrel Bay direkt till Vieux Fort på St.Lucia, vilket var en sanning med modifikation. Vi ville få vara papper stämplade med framskjutet datum för att slippa klarera in i Grenadinerna. Det skulle innebära ytterligare fyra myndighetsbesök och två extra ankringar.
Morgonen efter lättade vi ankar och seglade till Petite St.Vincent. Det är
en ganska kort sträcka och vi var framme på förmiddagen. Ankringen var ganska full och det var svårt att hitta en bra plats Vi gick in mellan båtarna och släppte ankaret. När ankaret är nere brukar vi spänna kättingen försiktigt genom att backa. När kättingen är spänd backar vi med mer kraft för att ankaret skall sitta ordentligt. Så gjorde vi även i detta fallet men ankaret fastnade inte utan vi draggade akterut. Så blir det ibland och då får man helt enkelt ankra om. När vi skulle ta upp ankaret hade det fastnat i någon gammal mooring-lina, en tross eller liknande. Det ställde till det ordentligt eftersom vi var nära de andra båtarna och hade litet manöverutrymme. Vi släppte ankaret till botten igen. Lisa tog rodret och jag (Oskar) hoppade i vattnet för att försöka
få loss trossen. Efter en stund var vi loss. Vi flyttade oss längre västerut och ankrade betydligt djupare.
Petite St.Vincent är en riktig paradisö med palmer och vita stränder. Vi tog dingen in till land och där möttes vi av en trevlig vakt. Han hälsade oss välkomna till ön och berättade att hela ön var privat. Vi fick promenera fritt där det inte fanns skyltat ”privat”. I realiteten innebar det 200 meter på en betonglagd väg, sen var det stopp. Vi gick tillbaka och stannade på restaurangen. Vi tog en drink och tittade ut över den vackra viken i eftermiddagssolen. Efteråt tog vi dingen tillbaka och badade och åt middag.
Dagen efter seglade vi norrut genom Tobago Cays där vi hade ankrat över jul. Vi körde slalom mellan alla grunda rev och väl igenom Tobago Cays fick vi oväntat fin segling upp till Port

Elisabeth på ön Bequia. Vi möttes vid vikens inlopp av en man i en mindre båt som frågade om vi ville ligga på boj. Eftersom vi hade ankrat i samma vick någon vecka innan då fyra andra båtar hade draggat under natten i den starka vinden tyckte vi att det var en bra ide. Vi sa dock att vi ville ligga så långt in i viken som möjligt i så fall för att slippa fallvindarna. Mannen tog vår önskan på största allvar. Han sa att vi skulle följa honom så skall vi få en bra plats. Sagt och gjort, han körde och vi följde efter.
Vi körde slalom mellan alla andra ankraliggare och vårt ekolod visade allt grundare vatten. När vi hade 0,4 meter under kölen stannade vi. Lisa ropade åt mannen i båten att vi inte kan gå längre in, det är för
grunt. Mannen svarade ”det blir djupare, följ efter bara”. Vi var alla väldigt tveksamma, men efter en stund kom vi överens om att fortsätta sakta men säkert. Mannen hade rätt, snart hade vi en meter under kölen. Väl framme vid bojen insåg vi att längre in kan man inte komma. Vi hade mindre än 10 meter till närmsta restaurangs uteservering, men eftersom vinden är konstant så låg vi tryggt. Om det skulle vara så att vinden kunde vrida hade vi hamnat på land. Det var rätt häftigt ändå.
Dagen efter seglade vi norrut med målet Vieux Fort på St.Lucias sydsida.Vi var väldigt trötta på St.Vincent och ville inte stanna där igen. Vi gick på en hård bidevind (vinden förifrån) hela

vägen och på havet mellan St.Vincent och St.Lucia var vinden stark och dyningen hög. Mitt i det dog vår autopilot var på båten lovade upp i vinden och vi fick ett ofrivilligt slag. Det var redan sent på eftermiddagen och vi tog ett snabbt beslut att vända tillbaka mot närmsta vik på St.Vincent för att reparera autopiloten, trotts att ingen av oss ville tillbaka dit.
Vi fångade en boj i viken och inom mindre än två minuter hade vi ”försäljare” runt båten som ville sälja frukt och annat. Vi köpte en del cocosnötter och annan frukt. Under eftermiddagen kom den ena försäljaren efter den andra, men eftersom vi redan hade handlat det vi behövde tackade vi nej. Vi upplevde att många var intresserade av vad vi hade ombord och många ”spanade” mycket i sittbrunn och runt om båten. Den natten låste vi fast det mesta på däck innan vi somnade.
Dagen efter lättade vi ankar och seglade upp till St.Lucia. Vi fick vår tredje Baracuda på kroken, men eftersom det kan vara giftiga att äta i de här vattnen slängde vi tillbaka den. Vi kom in till Vieux Fort vid 14:00.





till byn och av en händelse såg vi den svenska båten Cekritito med de fyra killarna Jocke, Nicklas, Samuel och Olle. Vi har träffat dem flera gånger tidigare under vår resa, senast på Las Plamas när vi låg grannar vid ankarviken. Det var kul att ses och vi kom överens om att ses på nyårsafton då de hade ett bra tipps på en club att fira nyår på. Vi lämnade dingen vid marinan och de ville ha 30 east carabean dollars för att vi skulle få lämna dingen hos dem. Det är ca SEK 100 och ett riktigt ockrat pris, men vad gör man om man vill veta att dingen finns kvar när man kommer tillbaka. Vi fick ett kvitto för betalningen och tog en promenad till byn. Allt var i princip stängt, men vi fick handlat lite.
strand. På eftermiddagen började vi planera för vart vi skulle äta och bestämde oss för att ta en middag på strandrestaurangen innan vi åkte in mot centrum. Väl tillbaka vid båten bytte vi om innan vi åkte in mot staden. Vi kom på att vi hade kvar kvittot från vi lämnade dingen i marinan senast och vi tänkte att ”vi har ju betalt en gång” så då kan vi lämna den igen. Vi möttes av en vakt i marinan som välkomnade oss och pekade vart ”festen” var. Tack sa vi oförstående och vandrade vidare. Det visade sig att vi hade parkerat dingen mitt i Karibiens bästa jetset-fest och det tyckte vi ju var fint. Ingen frågade om vi hade betalt något för att vara där utan mest antog att vi hörde till. Allt ingick inklusive drickat i baren. Det kändes lite dumt så vi beslöt oss för att
lämna festen som vi trotts alt inte hade betalt för, men vi väntandet till efter 12-slaget.
sig köra taxi. ”Jag kan köra er om ni bara hjälper mig att putta igång bilen” sa taxichauffören. Sagt och gjort, jag letade på Mikael och Lisa samt några andra killar som kunde putta. Bilen gick igång och vi hoppade in. Taxichauffören körde lika mycket rally som den föregående chauffören. Det blev dock snart trafikkaos och vi fick hoppa av och gå en stor del av vägen eftersom det ändå gick fortare. Väl tillbaka vid jetset-marinan visade vi bara upp vårt kvitto från dagen innan och vi var återigen inne på festen vi inte hade betalt för. Vi var dock trötta och tog dingen hem till Hilma.

hade lovat att ha reservdelsfläkten på plats när vi återvände på juldagen. Så var det inte eftersom han inte var på plats den dagen. Dagen efter ringde jag honom och då sa han att han skulle komma på kvällen, det gjorde han inte. Dagen efter den 27:e dök han upp precis när vi skulle lämna hamnen. Han kom med ett paket och jag blev riktigt glad för nu trodde jag att vårt problem skulle vara löst. Det var det såklart inte utan ”teknikern” förklarade att min fläkt fanns att hämta upp hos hans kompis på grannön Bequia. Paketet han bar med sig skulle till hans kompis på samma ö och nu när vi ”ändå” skulle dit kunde vi ju ta med det också. Jag sa att vi kunde stanna snabbt, men egentligen hade vi bråttom eftersom vi ville vara framme vid ön Union
innan skymning. Teknikern lovade att vi skulle bli mötta i viken när vi kom fram.
kanske väntat. Hade jag kunnat hitta fläkten någon annan stans hade jag aldrig haft med honom att göra igen. Nåväl, nu har vi lärt oss att inte lita på skojare och det var definitivt sista gången vi besöker St. Vincent.
något mindre besättning om tre personer, Oskar, Lisa och Mikael. Vi fick en fin slörsegling ner till Union Island där vi clearade ut ur landet. Vid customs stötte vi på ett mycket trevligt svenskt par som även de skulle checka ut. De frågade vart vi skulle och vi sa att vi var på väg till Grenada. De skulle själva till Tyrrel Bay på ön Carriacou, där de menade att det skulle bli en stor fest på kvällen med livemusik och mycket trevligheter. Vi ändrade snabbt våra planer och seglade ner till staden Hillsborough där vi checkade in i Grenada. Därefter motorseglade vi ytterligare 30 minuter till viken Tyrrel Bay och ankrade. Det svenska paret hade rätt, det blev en väldigt trevlig kväll med öl, dans och musik.
fick Lisa och Mikael vevat in fisken medan jag krokade den och lyfte den på däck. Eftersom vädret var besvärligt skickade vi ner tonfisken, med krock och allt, rätt ner i ankarboxen. Vi tänkte ta hand om den när vädret hade lugnat sig när vi kom fram.







clearat ut från imigration och customs i Blue Lagoon. Vi fick fin slörsegling söderut och på eftermiddagen var vi framme vid Tobago Cays i Grenadinerna. Vi ankrade vid Petit Bateau, och med skydd för ön låg vi tryggt. Vi badade när vi kom fram i det kristallklara vattnet och snart gick solen ned.
mer i en squall, men det brukar vara kortvarigt innan vinden avtar igen. Just när vi skulle flytta Hilma till lagunen fick vi en squall som drog över. Det var höjden av otur. Vi fångade bojen och drog igenom en tamp. När nästa tamp skulle på tog jag (Oskar) dingen för att få ige
ville inte skada mig på propellern. När väl motorn stannade simmade jag upp till ytan. Lisa, Molly och Mikael hjälptes åt att dra runt dingen igen. Björn hoppade i vattnet och vi hjälptes åt att simma ikapp alla skor och paddlar med mera som flöt iväg i rask takt. Det blev lite kaosartat i den starka vinden och regnet. Vi lyckades dock få tag på allt som flöt iväg. Mycket var redan surrat i dingen så det klarade sig. Tack vare att alla hjälptes åt så bra lyckades vi rädda allt.
vatten, medan Micke och de andra langade verktyg. Efter två timmars mekande hade vi fått igång motorn och den gick som den skulle. Det var väldigt skönt att vi fick den lagad på plats eftersom dingen är så viktigt transportmedel för oss nu när vi alltid ligger på boj eller ankar.








Det var ett roligt återseende och på kvällen blev det en god middag tillsammans. Efter atlantöverfarten hade vi en hel del att ordna med och vi började med att montera ner el panelen som hade brunnit. Därefter monterade vi ner pumpstationen för vår avsaltningsanläggning. En av pumparna som hade havererat under överfarten. Efter fyra timmars isärskruvande fick vi till slut isär pumpen. Det krävdes en del kapande bultar med vinkelkapen för att göra jobbet. Efter ett servat membran och återmontering fungerade avsaltaren felfritt.
mekaniker när vi lämnade spillolja. Han lovade att han kunde göra hela jobbet åt oss till en rimlig kostnad. Han menade att han hade en fin pump som kunde fixa jobbet. Det lät bra och vi hade egentligen inget annat bra sätt att tömma tanken. Vi tackade ja till erbjudandet och han skulle komma med en kollega redan på eftermiddagen. Vi väntade men ingen kom, dagen därpå letade vi upp honom igen och han lovade att komma innan lunch. Vi väntade men ingen kom. Så höll det på och ytterligare en dag efter, sent på kvällen dagen kvällen efter dök de upp. Jag fick ganska snabbt en känsla av att de inte riktigt hade koll på vad de höll på med, men jag sa inget. När dieseln skulle börjas pumpas var jag noga med att nämna att jag inte ville ha något kladd med diesel i
sittbrunn eller i båten. Jag täckte till och med in allt i plast. De höll på länge och väl med pumparna men inget hände. Två timmar senare fick de igång pumpen och då med besked. Dieseln sprutade åt alla håll. I sittbrunn rann det ut minst 20 liter och slangarna läckte diesel ner i båten!
själv inklusive att göra rent tanken. Vid midnatt var jobbet klart och då förväntade sig teknikerna att få full ersättning för det arbetet de inte hade gjort. Jag (Oskar) sa att de kunde komma tillbaka dagen därpå för att vi gemensamt skulle se vilka skador de hade åsamkat under sitt arbete, först därefter kunde vi komma överens om eventuell betalning. Samma tekniker hade lovat att ordna med reservdelarna till vår kyl (som är svårt att få tag på) så vi ville försöka hålla god min i fult spel trotts att vi var riktigt förbannade på dem.
fyra man stark besättning, Oskar och lisa samt vännerna Björn och Molly. Vi hade en del att ordna med och tiden gick fort. Det kändes dock skönt att knyta loss och vara på väg. Våra vänner på den norska båten Windy Lady lämnade 10 minuter före oss och efter en timme seglade vi ikapp dem i den starka vinden. Det blåste rejält och vi hade god fart trots att vi inte hade mycket segel uppe. Vågorna var ganska höga och snabba och det blev väl gungigt de första två dygnen.
för att fylla upp tanken. Efter några timmar gick en av högtrycksslangarna av och det sprutade en fontän av saltvatten nere i båten. Vi var nära att ta beslutet att vända om för att gå tillbaka till Mindelo, men efter en stunds mekande fick vi tätat läckan och vi kunde köra maskinen igen.
som vi tog kontakt med via VHF. Vi fick en varning om ett lågtryck som skulle komma in från nord varpå vi lade om kursen rejält mot sydväst. Senare mötte vi även ett annat fartyg och fick en mer detaljerad väderprognos vilket var till stor nytta för oss. Efter ett och ett halvt dygn ökade vinden igen och vi kunde slå av maskin. Det var en skön känsla. Det är frustrerande att behöva gå för maskin på ett stort hav, dels för att tillgången till diesel är begränsad, men även för att det skapar massa värme och oväsen ombord och det blir som regel rätt gungigt eftersom vågorna finns kvar länge efter vinden har avtagit.
den inte gick att laga utan reservdelar. Vi fick lösa problemet temporärt genom att ta en datorfläkt och montera bakom konvektorn. Fläkten gick konstant men löste problemet och kylen fungerade hela vägen fram till Västindien.
sömnen. På atlanten förekommer ofta squalls vilket är en form av tropiskt lokalt regnoväder. Efter någon vecka fick vi vår första squall och den kom med besked med starka vindar till en början, enormt mycket regn, för att efter 15 minuter senare vara helt vindstilla. Regnet brukar dock bestå någon timme. Eftersom det är väldigt varmt om dagarna brukar luckor och ventiler stå öppna. Det är lätt att man missar att stänga luckor när regnen kommer, vilket resulterar i mycket vatten ombord i salongen. Nästan varje natt mott slutet var det en eller flera squells som drog förbi och det blir snart rätt tröttsamt. Framförallt när de kommer om nätterna för det är inte alltid man hinner se dem i tid även fast vi har radar ombord.
satellittelefon. Iridium kan om möjligt vara det sämsta vi har stött på. Det tog oss mer än 30 minuter att ladda ner en fil som var 0,5 megabyte. Eftersom det tog så lång tid fick vi nöja oss utan väderdata resten av etappen och i framtiden kommer vi se över andra alternativ att få väderdata eftersom Iridium är både opålitligt och väldigt dyrt.
fjärdedel. Det var egentligen inget problem eftersom vi fick avsaltat vatten ändå även fast det tog väldigt lång tid, men det skapar lätt en oro när något så livsviktigt går sönder. Vi har dessutom 150 liter nödvatten ombord så det fanns egentligen ingen större anledning till oro.
tanken men det kom att visa sig att det var bakterier som hade gjort hela tanken till en enda sörja. Vi bytte över till andra tanken och fick igång maskin igen. På senare delen av natten fick vi en mindre brand i en elcentral. Lisa såg en ljusbåge från styrbords akterhytt där Oskar sov. På några sekunder fylldes hytten med rök och Lisa sprang ner och väckte Oskar. Vi kunde snabbt konstatera att det var ett elfel på grund av ljusbågen. Oskar slog all huvudström och Lisa gick upp och handstyrde med en helt nedsläckt båt. Det var en märklig känsla att vara ute på ett stort hav helt nedsläckt utan någon form av elektronik påslagen. Efter en stunds felsökande kunde felet identifieras och snart kunde vi slå igång strömmen ombord efter att elen hade kopplats ifrån panelen. Röken hängde dock kvar länge och vi fick byta hytt den natten för att kunna sova. Dagen därpå vädrade vi ut båten och
vi kunde få tillbaka vår hytt igen. Det var en rätt otäck händelse och vi är glada över att det inte blev mer allvarligt.
