Browsed by
Kategori: Karibien

Barbuda

Barbuda

Vi lämnade Antigua den 21:e mars. Vi seglade på en hård kryssbog hela vägen och ankom Cocoa point sent på eftermiddagen. Vi ankrade i viken och det låg bara en annan båt i viken när vi kom. Vi slogs direkt av hur öde ön såg ut. På stranden låg det många byggnader, men alla såg ut att ha utsatts för en atombomb. Det var resultatet av senaste säsongens enormt starka orkaner. Hela ön var i princip avbefolkad och alla byggnader var raserade. Det var en aning surrealistiskt eftersom Cocoa point var en av de vitaste och finaste stränder vi har sett. Dagen efter tog vi dingen in till land för att se oss omkring. Vi slogs av den förödelse orkanen hade skapat medan vi gick runt i resorten som låg vid stranden.

Vi stannade bara på Barbuda i 3 dagar eftersom vi redan hade klarerat ut ur landet när vi lämnade Antigua och var redan på ”övertid”. Jag (Oskar) hade dragit på mig någon förkylning och hade feber och var rätt slö under vår vistelse på Barbuda. Vi lättade ankar tidig morgon den 24:e mars för att segla västerut mot Saint Barthelemy.  Vi fick fin seglnig trotts att vinden var väldigt svag och vi ankom Gustavia sent på kvällen i mörker.

 

 

Antigua

Antigua

Första natten spenderade vi i viken i Folmuth harbour som ligger på

andra sidan av English harbour. Vikarna ligger på varsin sida om halvön som utgör själva samhället. English harbour är väldigt väl bevarat sedan det byggdes på 1600-talet. Själva hamnen är idag ett tillhåll för några av världens lyxigaste båtar och är själva hjärtat för kappsegling i Karibien. Det var väl värt ett besök och marinan är vackert belägen på en historisk plats.

Dagen efter lättade vi ankar för att segla upp till deap harbour på Antiguas västsida. I viken ligger ett vrak som sjönk i slutet av 1800-talet som vi ville snorkla vid. Runt Antigua finns en del rev och det är generellt ganska grunt. När vi seglade slogs vi av hur klart vattnet var, man såg tydligt botten trotts att det var mer än 10 meter djupt. När vi närmade oss land skiftade färgen på vattnet till helt mintgrönt. Vi var väldigt spända på att få dyka ner och snorkla vid vraket efter att ha ankrat i Deap harbour. Det blev dock inte som vi hade tänkt oss, det alldeles mintgröna vattnet visade sig vara finare ovan ifrån än under ytan. Sikten var riktigt dålig och det var svårt att se med än 2-3 meter. Den mintgröna färgen utgjordes troligen av fin sand eller något plankton i vattnet. ’

På eftermiddagen lämnade vi viken för att segla ner till Jolly harbour eftersom Fredrik och Lina skulle flyga hem. Vi var först tvungna att ta oss till ett klareringskontor igen för att signera av dem från pappren så att de fick lämna ön. Det är alltid en tidsödande och byråkratisk process.

Dagen efter seglade vi runt ön för att ankra på Antiguas östkust. Nu var det bara jag, Lisa och Maria kvar. Vi ankrade mellan reven vid en av öns alla kritvita sandstränder. På den lilla ön Long Island låg ett resort men vi fick inte gå runt fritt på ön utan endast stanna på stranden. Likväl var det ett väldigt fint ställe och vi trivdes bra. Om dagarna badade vi och snorklade vid revet.

Eftersom även Maria skulle flyga hem var vi tvungna att ta oss till ett klareringskontor ytterligare en gång för att få våra papper signerade. Vi seglade ner till St Johns och fick klareringen klar där. Vi passade även på att handla och ta en tur i den hektiska byn. Allt i byn kretsade kring kryssningsfartygen som kom in varje dag med flera tusen turister vardera. Det var kul att se St Johns, men det var alldeles för turistiskt för vår smak, och vid alla butiker nära kryssningsdagarna såldes bara lyxvaror. Vi lämnade St Johns bara några timmar senare för att ankra vid första bästa vik. Maria lämnade oss redan nästa dag och sen var vi bara vi två igen efter två hektiska och roliga veckor.

Eftersom våra vänner på båten Windy Lady skulle ankomma Antigua redan nästa dag, seglade vi ner till Five island harbour. Vi tog dingen in till Jolly harbour för att handla och köpa lite öl för kvällen. Väl inne i Jolly harbour förtöjde vi vid tankstationen för att tanka bensin till dingen. När jag lyfte upp bensindunken fastnade Lisas telefon i dunken för att efter en mikrosekund senare sjunka till botten. Telefonen låg i ett vattentätt fodral tillsammans med kontanter, visakort och körkort. Det var riktigt otur!

Vi gick till första bästa båt för att låna cyklop. Jag hoppade i, men trotts att vi visste exakt vart telefonen hade sjunkit kunde jag inte hitta den. Jag hade ingen sikt överhuvudtaget i det grumliga vattnet inne i marinan och det enda jag kunde göra var att känna mig fram på botten. Efter 30 minuter gav vi upp och åkte tillbaka till båten för att hämta dykutrustning. Efter en halvtimme var vi tillbaka och jag hoppade i vattnet med dykutrustning.

Jag letade överallt på botten, eller rättare sagt kände mig fram. Lisa stod på bryggan och avvärjde andra båtar som försökte lägga till. Allt fler stannade på bryggan och småpratade med Lisa och varandra och iakttog med spänning vårt projekt att hitta telefonen. Folk engagerade sig med olika förslag på hur och vart vi skulle leta, alla med olika teorier om hur telefonen hade sjunkit.

Efter 1 timme i vattnet gav jag upp. Jag var införstådd med att jag inte kommer att hitta telefonen. Det var flera andra som sa att ”om ni inte hittar den ring Tony, han hittar allt”. Sagt och gjort, vi hade inget att förlora så vi ringde den omtalade Tony. 10 minuter senare stod den 60-åriga, mannen på bryggan. Jag förklarade problemet och han sa ”den hittar jag lätt”. Jag frågade vad det skulle kosta. Tony svarade ”från 100$”. Jaha sa jag, men vad kan det kosta som mest. Tony skrattade till och svarade ”en gång tog jag en killes fru, så det är väl taket”. Det lät dyrt tänkte jag.

Tony hoppade i vattnet och började simmade runt. Han simmade åt alla håll, upp och ner. Jag tänkte för mig själv att han har ingen koll på vad han gör. Så höll det på i en och en halv timma utan resultat. Han kom upp till ytan och frågade oss hur telefonen såg ut. Jag tog fram mitt vattentäta fodral och visade. Han bad mig plocka ur min telefon och fylla den med småsten så att vi kunde sänka mitt fodral också för att se hur det sjönk. Ja det kan det väl vara värt tänkte jag. Sagt och gjort, jag släppt fodralet från akterspegeln. Två minuter kommer Tony upp igen med fodralet i handen. Men det var Lisas fodral med telefonen! Gubben hade hittat den. Sån enorm tur! Telefonen fungerade och fodralet hade gjort sitt jobb. Tony dök ner igen för att hämta mitt fodral med småsten. Efter en halvtimme gav han upp. Jag sa att det ändå inte var det viktiga. Vi betalde Tony 200$ och jag fick behålla min fru.

Hela dagen hade gått åt till att leta efter telefonen, men slutet på den historien var ju trotts allt gott. Vi köpte några öl och lite mat och sedan blev det Uno-spel tillsammans med Carl-Emil, Nicolaj och Jonas. Det blev en fin kväll. Dagen efter lättade vi ankar för att ta oss tillbaka till Deep harbour för att snorkla på vraket. Sikten var fortfarande dålig så det blev ogjort. Dagen efter sa vi hejdå till våra norska vänner och vi lämnade Antigua för denna gång för att fortsätta vår segling norrut mot Barbuda.

 

   

Lugna dagar på Guadalupe

Lugna dagar på Guadalupe

Efter att Arne och Elisabeth hade åkt hem stabiliserade sig vädret. Under de senaste veckorna har vi ofta haft stark vind och till och från mycket regn. På måndagen den 26 februari vaknade vi upp till en vindstilla vik, klar himmel och strålande sol. Vi satte kurs mot ön Maria Galante som ligger österut och norr om Iles des Santines. Vi har hört mycket gott om ön och det passar bra som stopp innan vi får nya besök av vänner veckan efter. Vi hade svag vind, men en del vågor när vi rundade sydspetsen av Guadalupe och vi stampade oss fram i sjön för maskin. Väl framme angjorde vi en boj i en helt vindstilla vik utanför Saint Louise på öns västra sida. Lisa hade arbetat med en ny Youtube-film som vi försökte ladda upp. Vi höll på i två dagar och då hade vi laddat upp 39%. Internet är inte så snabbt här alla gånger och det krävs mycket tålamod. Målet var att få upp åtminstone en film i februari, men det misslyckades. Vi stannade både i Saint Louise och i en vik strax öder om i några dagar.

På lördagen lämnade vi Maria Galante och seglade över till La Gosier på huvudön. Vi ankrade innanför revet på grunt vatten. Några dagar innan hade Fredrik och Lina landat på ön och vi mötte upp dem på stranden samma dag. Dagen efter Landade Maria, och ytterligare en dag efter landade Marcus och Sara. Maria skulle bo hos oss, medan de andra hade hyrt boende på ön. Det var himla roligt med så många vänner på en gång. Dagarna spenderades med snorkling, segling och olika turer runt om på ön. Vi lyckades tappa nyckeln till dingen i viken och vi ägnade åtskilliga timmar åt att snorkla efter den utan resultat.

Vi seglade norr ut längs Guadalupes västsida och ankrade i olika vikar. Om dagarna kom de andra och mötte upp oss, och ibland följde de med på en tur mellan vikarna. Vi tog flera turer på ön tillsammans och höjdpunkten var ett av öns finaste vattenfall. Efter 8 dagar beslöt vi oss för att segla norr ut till Antigua. Fredrik och Lina ville följa med, medan Marcus och Sara stannade på Guadalupe. Vi lämnade Deshaies på morgonen och fick en fin segling norr ut på halvvind. Vi ankrade Folmuth harbour kl 16:00. Jag (Oskar) tog dingen in ensam för att sköta klareringen. De är väldigt noga med att endast en person får gå iland och klarera innan någon annan får kliva av båten. Efter två timmar var jobbet klart och vi kunde alla ta oss i land för att se Englis Harbour på Antiguas syd ost sida.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Iles des Santines och Guadalupe

Iles des Santines och Guadalupe

Återigen fick vi en ganska blåsig och blöt överfart. Vi seglade på en kryssbog hela vägen till Iles des Santines. Vi stampade oss fram i vågorna med många blöta stänk som resultat. Väl framme fångade vi en boj vi i den lilla viken Petite Anse som ligger strax söder om byn Terre de haut. Det var väldigt blåsigt i viken och det verkligen ryckte i bojen. Jag (Oskar) simmade ner och undersökte moring, boj, och kätting för att försäkra oss om att det var en trygg förtöjning.

Dagen därpå satt vi uppe i sittbrunn när Arne plötsligt säger ”båten rör sig”. Då menade han inte vår båt, utan den norska Swan 55.an, ”Libertad” som låg vid moringen bredvid oss. Vi ställde oss upp och mycket riktigt båten hade släppt från sin förtöjning och drev snabbt mot den belgiska Benetau 50:an som låg för boj strax bakom. Vi skrek allt vad vi kunde för att varna samtidigt som jag och Lisa firade ner vår dinge. Inom några sekunder hade den norska båten kolliderat med Benetaun. Jag och Lisa hjälptes åt att få vår dinge i vattnet och inom kort var jag på väg ut till den drivande båten. Jag surrade dingen vid midskeppet på den drivande båten och rusade upp på däck. Jag försökte febrilt få ut ankaret. I den starka vinden hade nu båten fått upp allt högre fart och jag såg framför mig ett scenario där Swan-båten skulle kollidera med ytterligare fyra båtar som låg ankrade akterut och i dess förlängning driva upp mot klipporna i lovart innan den skulle sluta som vrak sönderslagen på botten.

Allt fler i viken hade uppfattat våra tillrop och de två närmsta båtarna i Swanens väg släppte sina förtöjningar och körde bort från en säker kollision. Ankaret vägrade att släppa, men belgaren hade hunnit i kapp med sin dinge och jag skrek till honom att vi får försöka fånga en boj tillsammans, den sista bojen innan klipporna. Det fick bära eller brista. Jag hittade en riktigt lång tamp och kastade änden till belgaren medan jag sprang tillbaka till rodret för att försöka styra mot bojen. Båten hade fått upp 3-4 knop i den starka vinden och det var tillräckligt för att få styrfart. Rodret svarade och jag fick sikte på bojen. Jag låste rodret och sprang fram på fördäck. Belgaren hade fått igenom en tamp genom bojen och kastade den andra änden till mig. Jag lade fast änden på knapen och efter någon sekund ryckt tampen fast. Båten tvärbromsade och vred upp 180 grader mot bojen. Båten var räddad och alla andra båtar förutom Belgarens båt hade klarat sig från skador förutom Swan-båten själv. I takt med att vi var klara med den första tampen hade andra ankrliggare i viken hunnit fram med sina dingar. Vi hjälptes åt med att hänga på ytterligare ett par ändor och båten var säkrad.

I efterhand kan nog den norska ägaren skratta sig lycklig över hur väl allt gick tack vare att seglarna i viken reagerade snabbt och samarbetade så väl. Det var så ofantlig tur att Arne såg att båten flyttade sig och att vi tillsammans lyckades fånga bojen och säkra båten från en säker förlisning. Misstaget den norska båten hade gjort var att förtöja genom att endast dra en tamp igenom bojen, från ena knapen till den andra. När båten ryckte i bojen på grund av vind och vågor hade tampen snart trasats sönder.

Vi brukar vanligtvis dra igenom en tamp, och därefter sätta två individuella tampar i bojöglan med två pålstekar som vi fäster i respektive knape. Det är i och för sig ett säkert sätt, men efter denna händelse har vi börjat att använda en bojkrok i rostfritt stål, samt en genomgående tamp som säkring. Man lär sig både av egna misstag och andras.

Under eftermiddagen tog vi dingen in till stranden och promenerade in till byn Terre de haut. Byn var liten och pittoresk med massa små restauranger och butiker. Ön hade vägar som mest trafikerades av elbilar och mopeder. Vi tyckte det var en bra ide att hyra två scootrar och åka runt på ön och se oss om. Det var kanske lite i överkant dyrt att hyra, men bensinen ingick i hyran vilket var bra. Vi förstod i efterhand varför bensinen ingick, det berodde på att det var omöjligt att förbruka några större mängder eftersom man kunde hinna köra på öns samtliga vägar under 2 timmar. Ön var inte så stor och vägarna var få. Vi fick dock fina turer och såg öns alla stränder, den fina byn och den gamla fästningen på öns västra udde.

Den 21:e februari lämnade vi Iles des Santines och seglade över sundet till viken Anse a’la Barque på Guadalupes västsida. Vi stannade i viken bara en natt innan vi gick norrut till Plage de Melandure där vi tänkte stanna resterande dagar av Arne och Elisabeths vistelse. Vi hade planerat att hyra en bil i byn och åka runt på ön. Byn var även känd för sin fina dykning och snorkling. Dessvärre fick vi inte ordnat någon hyrbil och vi lämnade viken redan nästa dag för att segla norr ut mot Deshaies, utan att ha hunnit snorkla eller dyka. Det får vi ta nästa gång vi kommer tillbaka.

I Deshaies lyckades vi får tag på en bil. Första dagen körde vi runt öns norra sida och över till den östra ön och besökte flera fina byar. På väg tillbaka hann vi med att stopp i bergen på den västra ön och fick se några riktigt fina vattenfall. Även Gudalupe drabbades hårt av orkanerna under hösten 2017, och det ser man spår av överallt, även fast det inte är så illa som på Dominica (se föregående inlägg om Dominica). Till och med promenadvägen till vattenfallet hade skadats på sina ställen trotts att den låg långt inne i djungeln.

Dagen efter packade Arne och Elisabeth sina väskor och vi körde dem till flygplatsen i huvudstaden. Det var ett sorgligt farväl. Vi hade spenderat tre veckor tillsammans och vi hade haft fantastiskt roligt. Det blev många utflykter och Uno-spel på kvällarna ombord på Hilma. Tiden går tyvärr alldeles för fort och plötsligt var det bara vi två igen. Om en vecka får vi besök igen av vänner och det har vi att se fram emot nu.

   

   

Dominica

Dominica

Vi kom in i viken strax söder om Roseau på Dominica på eftermiddagen den 15 januari. Vi möttes av den vänliga mannen som kallade sig Mr Bean som anvisade oss en boj i viken. Mr Bean berättade för oss om allt möjligt vi behövde veta och han erbjöd oss även en rundtur på ön med sin buss om vi ville. Det var ett bra erbjudande och priset för turen var överkomligt. Vi planerade att åka redan nästa morgon.

Från vår ankarplats i viken slogs vi av den förödelsen som orkanen Maria hade orsakat i september 2017, 5 månader tidigare. Många hustak var bortslitna och alla bryggor och pirar var sönderslagna. Stränderna var fulla av bråte och alla hotell på ön var stängda.

Mr Bean och hans vänner var noga med att välkomna oss till ön. Seglarna är de enda som kan komma till ön eftersom det inte finns några alternativa boenden, och turisternas pengar är viktiga för öns ekonomi. Tyvärr är det många seglare som undviker öarna eftersom de tror att det inte finns någon infrastruktur avseende affärer, vägar, el, vatten osv, och dessutom en ökad kriminalitet. För Dominicas befolkning är det viktigt att de får tillbaka turismen så snart som möjligt och därför gör de allt de kan för att välkomna de som kommer. Bland annat har restauranger återuppbyggts snabbt, och bojplatser och pirar har renoverats. För att båt-turisterna skall känna sig trygga har de även frivilliga vakter som patrullerar vikarna om nätterna. Vi har nog inte

känt oss mer välkomna eller tryggare på någon annan ö i Karibien.

Dagen efter kom Mr Bean och hämtade oss med sin båt och körde oss in till bryggan. Brygga kanske är en viss överdrift, det var snarare stommen av en pir. Det gick dock bra att balansera på betongen. Väl i land väntade Mr Beans kollega ”Seacat” (alla kallar sig lustiga namn på öarna har vi märkt) med sin minibuss. Seacat berättade om förödelsen på ön medan han körde oss. Runt om oss låg avblåsta tak och välta träd. Vi såg också många som arbetade med att reparera hus och vägar. Dominicas invånare verkar vara arbetsamma och har kommit långt på kort tid utan större hjälp från omvärlden. Enligt utsago erbjöd Frankrike bistånd till Dominica, men Dominica tackade nej till hjälp då de menar att de kan lösa sina problem själva. Hur det är med den saken vet vi inte, men vi fick förståelsen att de arbetade hårt med återuppbyggnaden.

Första stopet för dagen blev vid en sjö nästan högst upp på ön. Vi vandrade runt sjön på de höga bergen och efter en timme kom vi fram och där väntade Seacat på oss med minibussen. Vi hade hört mycket om alla vattenfall på ön och vi frågade om det stod med på agendan för turen. Seacat skrattade och lovade oss finare vattenfall ön vi kunde ana. Mycket riktigt blev nästa stop vid ett vattenfall. Väl framme såg vi inget vattenfall, men han svarade lugnt att ”vänta och se”. Vi möttes av en man som frågade om vi var simkunniga. Vi sa ja, och han svarade: ta på er badkläder och kliv ner i vattnet där borta. Vi var nog alla lite frågande eftersom vi hade förväntat oss ett vattenfall, men vi gjorde som han sa. Vattnet var lite kallt till en början men inte allt för kallt. Vi simmade in i en grotta i berget. Vattnet var djupt och strömt. Efter en stunds simmande inne i grottan såg vi vattenfallet. Vi blev alla häpna över hur häftigt stället var. Vi stannade en stund och badade i och runt vattenfallet innan det var dags att vända tillbaka. Väl tillbaka köpte vi några handgjorda souvenirer av mannen som tack för guidningen.

Nästa stopp blev två nya vattenfall ”Mamma och Pappa”. Namnen hade de fått för att ett av dem var större och ett mindre, och säkert andra orsaker som vår guide inte nämnde. Vi vandrade upp till det större och badade och simmade i det höga vattenfallet. Det fanns fullt av varma källor och vattnet var 45 grader. Det var riktigt skönt att bara sitta och värma sig i det varma vattnet.

Vi avslutade dagen med att åka runt i huvudstaden och i den botaniska trädgården. Tyvärr var väldigt mycket av både staden och den vackra trädgården förstört, men intressant att se ändå.

Efter två dagar i Roseau lämnade vi viken och seglade upp till norra delen av ön till byn Portsmuth. Vi stannade bara en dag i byn innan vi lättade ankar för att ta oss upp till ögruppen Iles des Santines i Gudalupe. Dominica var helt klart värt ett besök och vi hoppas att ön kan återgå i ordning. Nu väntar några fina dagar på Gudalupe innan Elisabeth och Arne lämnar oss och åker hem till Sverige.

         

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Besök och segling norrut

Besök och segling norrut

Vi stannade i Le Marine första natten. Lisa hade ordnat med en fin middag åt vår gäster, Lisas mamma Elisabeth, pappa Arne, syster Ida och svåger Jonas. Vår gäster hade tagit med sig mycket bra och roligt från Sverige. Bland annat hade de med sig en ny pc-skärm åt oss som vi hade letat efter under hela vår vistelse i Karibien. Skärmen kom från min (Oskars) tidigare arbetsplats som hade skänkt en överbliven skärm åt oss. Tack för det! Vi fick även presenter från Oskars syskonbarn som vi båda blev väldigt glada över att få! Andra saker som kom med i bagaget var, reservdelar till vindgeneratorn, svenskt kaffe, snus och kaviar. Nu har vi så att vi klarar oss ett tag.

Dagen efter lämnade vi Le Marine och gick den korta sträckan till Sain Anne. Vi ankrade i viken och badade och tog det lugnt i två dagar innan vi seglade norr ut mot Grand anse de arlet. Den första dagen spenderade Lisa och våra gäster på stranden, medan jag Oskar arbetade med reparation av vindkraftverket och lite annat. Jag hade räknat med att det skulle ta tre timmar, men det tog hela dagen och jag blev inte klar förrän fram på kvällen. Vi hade fina dagar tillsammans även fast det kom lite väl många regnskurar tidvis. Det blev trevliga middagar och öl i sittbrunn på kvällarna. Efter en dags stopp i Anse Mitan gick vi vidare upp till Fort de France, huvudstaden på Martinique. Det hade redan gått en vecka och det var dags för Ida och Jonas att lämna oss. Vi körde dem in med dingen och sedan tog de sig vidare med flyg. Det hade varit en rolig och intensiv vecka och nu var vi fyra ombord för kommande två veckor.

I Fort de France finns ett stort köpcentrum med en riktigt bra matbutik. Vi tog bussen dit och storhandlade inför kommande segling norrut. Vi hade planerat att se det gamla fortet i stan, men det var såklart stängt när vi tog oss dit. Vi lämnade Fort de France redan på lördagen och seglade norrut till Saint Pierre, som är den första och äldsta stan på ön. Staden rasserades i början av 1900-talet av ett vulkanutbrott och alla i staden dog utom en person. Den personen satt i fängelse och klarade sig tack vare de tjocka väggarna. Det finns mycket historia i byn och vi tyckte det skulle bli spännande att uppleva Saint Pierre.

När vi väl kom in i viken hade vi stark vind omkring 20 m/s, och även fast ankaret satt väl beslutade vi oss för att lämna viken efter en timme och segla tillbaka några mil längs kusten för att få bättre lä i en annan vik. Vi ankrade i den lilla byn Le Carbet. Det var egentligen knappt en by, utan mer en lång strand med några restauranger. Vi tog dingen in till en av restaurangerna på kvällen och träffade den ovanligt trevliga krögaren. När vi nämnde att vi hade seglat från Sverige blev han väldigt intresserad. Efter en fin middag fick vi en present av honom, en inhemsk fin rom. Det var ett väldigt trevligt besök.

Efter några regniga dagar beslöt vi oss för att segla vidare norr ut mot Dominica. Vi lämnade viken på förmiddagen och seglade norrut längs kusten. När vi rundade det nordvästra hörnet av Martinique möttes vi av hård vind och hög dyning. Elisabeth var inte vidare förtjust över seglingen. Efter 30 minuter var vinden stark, men värre var det att vågorna omkring oss började bryta. Det blev ett snabbt beslut att vända om. Seglare kan i allmänhet stå ut med mycket vind, men brytande sjöar är nog allas mardröm. De kan få den bästa båten att gå runt och det var inget som vi eftersträvade. Det blev en kamp att fånga vågorna rätt på vägen tillbaka så att de inte träffade oss i sidan. På vägen hörde vi mayday på VHF:en där en fransk seglare var i sjönöd söder om Martinique i samma väder.

Vi tog lä i Saint Pierre och väntade ut det dåliga vädret. Vi fick se byn i alla fall. Det pågick en karneval i byn med mycket liv och rörelse på kvällarna. Lite väl mycket tyckte vi nog mellan varven. Den 15:e februari hade vädret bedarrat och vi kunde ge oss på att korsa havet mellan Martinique och Dominica igen. Vi fick en blöt överfart med vågor som slog över båten hela vägen. Allt var genomdränkt och blött, men väl framme fick vi lä och kunde angöra en boj i den fina eftermiddagssolen strax söder om Roseau på Dominica.

Fina dagar på Martinique

Fina dagar på Martinique

Efter många dagars underhåll i Le Marine seglade vi norrut mot Anse Mitan, som ligger strax söder om Fort de France. Vi ankrade strax efter 17:00 den 27 januari. Vi var ovetande om färjetrafiken till och från viken, men det blev vi varse redan kl 06:00 dagen därpå när första färjan anlände. Färjorna använde oss som rundningsmärke och det gungade värre än vid en storm på Nordsjön varje gång de passerade. De kom flera färjor i timmen och vi ankrade om så fort vi kunde. Längre in i viken var det betydligt lugnare och färjorna hittade snart en ny båt att använda som rundningsmärke.

Vi stannade i Anse Mitan i fyra dagar. Det var en fin by och vi promenerade en del om dagarna, och en dag tog vi färjan över till Fort de France för att leta efter en ny pc-skärm. Vi tog bussen till köpcentret och spenderade hela dagen i jakt efter en skärm utan att lyckas. Vi träffade även Roy och Åsa på den svenska båten ”Andante”. Vi hade en trevlig kväll tillsammans ombord på Hilma drickandes öl i solnedgången.

Under hösten fick Karibien några av de värsta orkanerna på många årtionden och det drabbade vissa öar väldigt hårt. Även Martinique drabbades, även fast andra öar drabbades betydligt värre. Spåren syns tydligt och på många stränder ligger vrak som har spolats upp av de höga sjöarna. Det är nästan lite surrealistiskt när man ser båtarna liggandes på stränderna bredvid badande turister. Ingen tycks lägga någon vikt vid dem eller har någon tanke på att städa bort dem.

På onsdagen lämnade vi Anse Mitan för att segla ner till Anse Noir några mil söderut. När vi ankrade i viken hade vi ganska stark vind och dessutom fallvindar som kom från alla håll eftersom bergstopparna runt oss var ganska höga. Vi insåg snart att vi inte ville stanna över natten och lättade ankar några timmar senare för att ta oss ner till Grand Anse de Arlet som låg ytterligare några mil söder ut.

Vi ankrade i det norra hörnet. Vinden var stark men jämn och vi kände oss trygga. Vid ankring brukar jag (Oskar) alltid snorkla vid ankaret för att se att vi har fått ett bra fäste. Så gjorde vi även denna dag och på väg till och från ankaret lyckades jag se sju sköldpaddor. De är fantastiska djur och det är alltid roligt när man stöter på dem. Under kommande dagar fick vi ofta besök av sköldpaddor runt båten som kom upp precis vid oss för att ta ett andetag eller två. Vi trivdes bra i Grand Anse och stannade fyra dagar. Det blev mycket snorkling om dagarna och en förmiddag promenerade vi över till byn bredvid.

På fredagen kom den svenska båten Cekritito in i viken. Vi hade träffat Jocke och Nicklas tidigare både i Europa och på Grenada. Nu hade de med sig två vänner och tillsammans fick vi en trevlig kväll på en av strandrestaurangerna. Vi var de sista som lämnade restaurangen den kvällen, och väl på stranden träffade vi några lokala bybor som bjöd på rom. Vi var bra slitna dagen efter.

Eftersom Lisas familj (Elisabeth, Arne, Ida och Jonas) skulle komma dagen därpå lämnade vi den blåsiga ankarviken och seglade söder ut igen mot Le Marine. Vi kom in på eftermiddagen och fick marinans trängsta plats. Vi backade in mellan två 55-fots segelbåtar, men mellanrummet var för trångt. Vi fick verkligen ”knö” oss för att komma in och trycka ut de andra båtarna. Killen i marinan stod på bryggan och gormade ”gasa, gasa”. Jag gjorde som han sa och med 2000 varv på maskin bakåt kom vi in till sist. Väl inne i marinan blev det storstädning både inne och ute innan våra besökare skulle anlända från Sverige. Nu väntar några roliga veckor med besök seglandes norrut mot Guadalupe.

 

Underhåll i Le Marine, Martinique

Underhåll i Le Marine, Martinique

Vi kom in till Le Marine på eftermiddagen torsdagen den 18:e januari efter en fin segling från Rodney Bay på St.Lucia. Vi var förvånade över hur många båtar som låg ankrade i viken och ännu fler i marinan. Vi angjorde en boj i viken och omgivande båtar var bara några meter ifrån oss i viken. Det var svårt att komma in till bojen utan att krocka eftersom det var så trångt mellan båtarna. Le Marine är känt för att vara den bästa reparationsmarinan i Västindien och det är ett rykte de lever upp till med råge. Det fick vi erfara redan nästa dag då vi tog dingen in för att köpa reservdelar. Det fanns säkert 20 renodlade marinbutiker i området, och ännu fler butiker med inriktning på elektronik, el, mekanik osv. Det fanns flera segelmakare och riggare inom området. Äntligen en platts där vi kan ordna med allt som behöver fixas ombord.

Det viktigaste sakerna att ordna ombord var: service på maskin, byta lager i furlern, fixa en bättre lösning för våra solpaneler på biminitaket, laga styrbords toalett, serva vinscharna, laga gummibåten, byta skot, vaxa och polera och en mängd andra små saker. Listan var lång och de kommande dagarna skulle bli hektiska. Dessutom var vi på jakt efter en ny pc-skärm till navigationen som hade gått sönder några veckor tidigare när en av däcksluckorna stod öppna under ett spöregn.

På fredagen tog vi många turer i de olika butikerna och handlade massor av saker för kommande underhållsarbete. När vi gick förbi riggaren beskrev vi vårt problem med furlern och undrade om han kunde hjälpa oss att byta lagren. Det kunde han sa han och han hade de verktyg som behövdes. Jag föreslog att genomföra arbetet dagen därpå, så kunde vi gå in i marinan på morgonen. Riggaren var bestämd över att han inte ville göra jobbet dagen därpå eftersom han likt alla andra bofasta på ön planerade att vara ledig under helgen. Vi hade helt missat att det redan var fredag och att allt skulle vara stängt kommande två dagar.

Riggaren sa dock att han hade en båtplats precis vid verkstaden och att vi kunde flytta dit på en gång så skulle han hjälpa oss att plocka ner furlern och byta lagren innan helgen. Det lät som en bra ide och redan 30 minuter senare låg vi förtöjda framför verkstaden. Jag (Oskar) förberedde arbetet genom att sätta upp vårt kutterstag, släppa på akterstag, toppvant och undervant. När det var klart gick vi tillbaka till riggaren och sa att vi var klara för att ta ner förstaget. Riggaren tittade på klockan som var närmare två, sen sa han ”det får vänta tills på måndag, jag tar helg nu”.

Det var inte hela världen eftersom vi hade mycket annat arbete att göra och dessutom hade vi nu marinans bästa plats. Vi gjorde service på maskin och Lisa började polera allt rostfritt ombord. Under lördagen och söndagen hann vi med ytterligare 20 saker på vår lista och när väl måndagen kom hade vi fått gjort mycket.

På måndag morgon kom riggaren och plockade ner furlern. Efter 20 minuter kom han tillbaka med en helt ny furler och började montera upp den. Jag stoppade honom och sa att vi ville byta lager i den gamla, inte sätta upp en ny. Han menade att den gamla var så sliten att det inte gick att byta lager på den och det enda alternativet var att sätta upp en ny. Efter en stunds övervägande kom jag och Lisa överens om att det kanske var det bästa ändå. Den beräknade kostnaden var 3000 kr, men blev istället 13 000 kr. Så är det att ha båt, allt är dyrt.

Samma kväll flyttade vi oss ut till Saint Anne som ligget ett stycke söderut. Vi ville ha en mellandag från allt mekande. Det var så himla varmt om dagarna inne i Le Marine och vattnet inne i marinan var inte så inbjudande för bad. Vid Saint Anne var det jätte fint och vi badade många gånger den dagen. På onsdagen var vi tillbaka i Le Marine för att färdigställa underhållsarbetet, tvätta samt hämta biminin från kapellmakaren. Den skulle vara klar tisdag morgon, men när vi kom på onsdagen hade de inte ens börjat med den. Vi fick vänta tills fredagen innan den var klar och då hade vi varit utan biminitak i 5 dagar i stekande solsken. Vi passade även på att handla och leta efter en ny pc-skärm hela dagen. Vi hade dock ingen framgång med det. Det verkar inte finnas en enda bra datorbutik på hela ön. Efter ytterligare en del fixande ombord var vi äntligen klara med underhåll för denna gång. Listan hade kortats ned betydligt. Vi gick norrut på lördag förmiddag och nu var vi klara för att se Martinique.

 

Fyra dagar i Rodney Bay

Fyra dagar i Rodney Bay

Efter att ha ankrat strax akter om båten Windy Lady i Rodney Bay tog vi oss in till byn med dingen och handlade lite. Väl tillbaka vid ankarplatsen var våra norska vänner Nikolaj, Carl-Emil och Fredrik tillbaka i båten efter sin dykning. Det var ett kärt återseende. Eftersom Fredrik skulle åka hem dagen därpå var det en avskedsfest inplanerad och vi bestämde oss för att åka in till restaurangen Spinnaker som låg i viken precis vid stranden. Efter en god middag blev det många öl och livligt Uno-spelande tills personalen informerade oss vänligt men bestämt att de ville gå hem och det enda som hindrade dem från det var ett gäng skräniga skandinaver. Vi såg oss runt och insåg att vi var sist kvar och restaurangen hade stängt för länge sedan. Vi drack ur och tog våra dingar tillbaka till Windy Lady för att fortsätta avskedsfesten. Det blev en blöt afton och vi var bra slitna dagen efteråt.

Dagen därpå tog vi en gemensam tur på byn och på eftermiddagen kom den danska båten Summerstar in i viken. Besättningen består av Tommas, Suz och deras dotter femåriga Summer. Vi hade träffats i Las Palmas någon månad innan och även det blev ett roligt återseende. Det blev en trevlig kväll tillsammans med våra norska och danska vänner på en av restaurangerna i marinan. Thomas hade hört om ett ställe i närheten där man kunde åka zipline och vi beslöt oss för att ta en tur dit två dagar senare.

Dagen efter lämnade Windy Lady viken för att segla ner till Trinidad. I samma stund kom båten den svenska båten Ellen in i viken. Vi hade träffat Göran och Helen några veckor tidigare på Grenada och nu var de här. Aldrig har vi haft så mycket vänner på samma gång i en ankarvik. Vi blev överbjudna till deras fina Najad 460 på kvällen för en drink. Vi hade planerat att fixa lite ombord men en drink hinner man alltid. Väl ombord hade vi så himla trevligt och vi hade så mycket att prata om. Plötsligt hade det gått fler timmar och Helen hade fixat middag. Vi stannade i många timmar och det blev en minnesvärd kväll som slutade sent!

Sedan vi dränkte vår utombordare har den gått väldigt ojämnt och under de senaste dagarna har den bar fungerat med choken ute. Jag (Oskar) plockade ner förgasaren igen och gjorde rent utan resultat. Därefter började ett stort felsökande på både bränslepump, slangar, filter och mycket annat. Till sist hittade vi felet. Det var en liten skruv med ett hål i förgasaren som var tät. Inte själva munstycket, utan en annan skruv som satt dolt inne i förgasaren. Efter det gick den som ett skott igen och det är skönt att det är löst också eftersom vi använder dingen varje dag.

Som planerat tog vi zipline turen tillsammans med våra danska vänner. Thomas hade ordnat en taxi till rimligt pris genom någon han kände. Chauffören körde oss upp till bergen och väntade kvar under flera timmar tills vi var klara. Vi fick vår utrustning när vi kom och även lilla Summer fick åka om hon vågade. Hon är en modig tjej och tvekade inte att åka med även fast hon stundtals var lite rädd när hon svischade igenom trädkronorna hängandes endast i en vajer. Det värsta var när vi kom till ”lianen” där man fick svinga mellan två plattformar. Då blev hon väldigt rädd. Men som tur var stod både Mamma Suz och pappa Tommas och väntade på andra sidan, och guiden var väldigt hjälpsam och trygg. Det blev en rolig dag tillsammans. Dagen efter lämnade vi Rodney Bay för att segla norrut mot Martinique. Vi sa hejdå till alla våra vänner och sedan lättade vi ankar. Vi fick en fin segling upp och vi var framme i Le Marine på eftermiddagen. Vi angjorde en boj utanför den hektiska marinan. Runt om oss låg flera hundra båtar på ankar och boj, förutom säkert dubbelt så många i marinan. Nu väntar någon veckas underhåll av Hilma. Det är mycket på listan som skall åtgärdas för att vi skall hålla henne i skick.

St.Lucia

St.Lucia

Vi ankom Vieux Fort vid 14:00 på lördagseftermiddagen. Meningen var att vi bara skulle stanna medan vi klarerade in i landet. Därefter skulle vi gå upp till Pitons ca 1,5 timme norrut. När vi ankom viken fick vi en squall över oss och vinden var stark. Runtom viken fanns högre berg vilket gjorde att vi fick starka fallvindar. Vi vågade inte lämna båten och åka iland tillsammans ifall vi skulle dragga. Lisa och Mikael blev kvar medan jag (Oskar) tog dingen in till land.

Väl iland möttes jag av många knarkade typer nere i hamnen. Jag frågade om de visste var customs fanns. Det sa att det var stängt och jag var tvungen att ta mig till flygplatsen. Jag började promenera genom byn och efter 5 minuter öppnade himlen sig och regnet öste ner. Landningsbanan låg nära byn, men själva flygplatsen låg på andra sidan landningsbanan. Det visade sig att det skulle bli en promenad på ca 5 km runt hela området. Jag började gå med en förväntan att hitta en taxi på vägen, så blev det inte tyvärr och jag fick gå hela vägen i spöregn.

Väl framme var jag helt genomblöt. Jag frågade en vakt om vart jag kunde finna aktuella myndigheter. Han sa att de låg inne i själva transferhallen, men han kunde släppa in mig 30 minuter senare. Jag väntade och efter en stund kom densamme vakt och sa att han kunde släppa in mig i transferhallen bakvägen utan att passera säkerhetskontrollen. Märkligt tyckte jag, men snällt. Jag gjorde mitt ärende hos customs och efter det blev jag visad till imigration. Jag fick våra pass stämplade och då var allt klart. När jag lämnade imigration och skulle ta mig ut ur flygplatsen visade det sig att jag var på ”fel sida” om passkontrollen. När jag skulle passera igenom var ju redan mitt (och de andras) pass stämplade. Dessutom kom jag utan bagage. Det uppstod stor förvirring bland passkontrollanterna innan de förstod mitt ärende och jag fick komma igenom passkontrollen igen.

Väl ute ur flygplatsen tog jag en taxi tillbaka till byn. Jag hade beräknat att mitt ärende skulle ta någon timme eller två, men i själva verket hade det tagit mig över fyra timmar och det hade redan börjat skymma. Vi var dock angelägna om att lämna Vieux Fort så fort som möjligt eftersom vi upplevde det vara ganska otryggt.

Vi lämnade viken i mörkret och gick norrut mot Pitons. Väl framme var det becksvart och vindmätaren visade 40 knop, ca 20 m/s. Vi visste att det skulle finnas bojar att angöra vid, men det var omöjligt att se något trotts att vi hade strålkastare. I viken låg flera båtar och de började skrika åt oss att vända om och gå mot Rodney Bay, tre timmar norrut. Det var svårt att höra i den starka vinden men efter en stund fick vi kontakt med en av båtarna via VHF som menade att det var för besvärligt väder för att angöra bojen i den starka vinden. Vi tyckte oss se en reflex från en av bojarna något söder ut och gemensamt beslutade vi oss för att ge det ett försök.

Lisa och Mikael hjälptes åt att fånga bojen medan jag tog styrningen. De gick väl, om än med möda. Vi låg tryggt i viken och kunde ta det med ro resten av kvällen. På morgonen vaknade vi upp till en vacker vy. Viken var finare än vi hade trott och ramades in av de höga bergen som låg runtom viken. Vi badade och snorklade och vid lunch tog vi dingen in till stranden där resortet låg. Vi välkomnades att lämna dingen vid bryggan. Vi tänkte ta en enkel lunch vid restaurangen, men när vi såg priserna på menyn insåg vi att det kanske inte var så lätt att äta billigt. Stället var enormt dyrt. Vi valde det enklaste som fanns på menyn och fick lite mat i magen ändå. Mikael googlade resortet och fick upp rumspriserna, det billigaste kostade 8 000 kr/natten. Det var ett riktigt lyxigt ställe. Som tur var kostade inte bojen mer än på något annat ställe och vi stannade i fem dagar.

Den 8:e lämnade Mikael oss och flög hem till Sverige efter att ha stannat hos oss i tre veckor. Vi hade haft det väldigt roligt tillsammans och det var lite sorgligt när han åkte hem. Kommande dagar ägnade vi åt att bada, promenera till grannbyn och bada i vattenfallet en bit upp i berget. Det var ett väldigt fint ställe som vi gärna åker till igen.

På torsdagen seglade vi norrut till Marigot Bay där vi bara stannade en natt. Det var ett häftigt ställe där alla båtar låg inne i en lagun med en liten marina längst in. I inloppet låg en sandstrand med palmer och hela stället var både fint och häftigt. Däremot var vattnet i lagunen inte helt rent och vi ville inte bada där. Dessutom hade vi bestämt att möta upp våra vänner på båten Windy Lady dagen efter i Rodny Bay. Vi åkte morgonen efter och två timmar senare var vi framme vid Rodney Bay, där vi ankrade strax akter om Windy Lady.