hilma sailing

Moorea skiljer sig mycket från andra öar som vi har besökt under den senaste tiden. Ön omgärdas av ett korallrev likt de andra öarna, men bergen är höga och på nordsidan finns två långa och djupa fjordar. Vi ankrade längst in i den nordvästra fjorden och redan nästa dag tog vi oss i land för att bestiga en av bergstopparna. Alla vi mötte hejade och vinkade.

Vi tog bussen runt ön till östsidan och började vår vandring som skulle komma att ta hela dagen. Berget vi vandrade upp på var inte så högt, men terrängen var besvärlig, hal och brant. Efter några timmar var vi uppe på toppen. Utsikten var vacker med havet och revet i norr, och grönskande berg i de andra väderstrecken. Det var varmt och fuktigt och vi var genomsvettiga när vi väl kom upp. Efter en stunds vila på toppen började vi vår nedstigning. Väl nere i dalen tog vi fram vår lunch-macka och därefter fortsatte vandringen hem mot båten. Vi gick genom små byar och många ananas-fält. Ananas är en väldigt vanlig gröda på Moorea.

Under vår vistelse på Moorea hann vi även med att ta dingen över det grunda revet på nordsidan för att besöka en plats som är känd för alla stingrockor. Revet är grunt, ofta under 0,5 meter. Det går bra att köra dinge eller andra små båtar, men det går inte att komma in med segelbåt. Väl framme förstod vi varför stället var så populärt. Vattnet var kristallklart och runt om oss fanns säkert 20-30 rockor samt en massa revhaj. Det var häftigt att snorkla bland så mycket vilda djur. Under eftermiddagen började en och annan turistbåt dyka upp så då begav vi oss hemåt.

Den 8:e september beslöt vi oss för att lämna Moorea och segla mot Raiatea. Vi lättade ankar och seglade norrut, men väderprognosen stämde illa och vi fick allt för lite vind. Vi beslöt oss då för att skjuta på avgången ytterligare ett dygn, så vi vände om. På väg tillbaka till viken möttes vi av två stora knölvalar och vi stannade en stund för att beundra de enormt stora djuren. De simmade fridfullt utan att bry sig om oss något vidare.

På eftermiddagen den 9:e september lättade vi ankar på nytt och vi fick en fin, men långsam nattsegling i svaga vindar över till Raiatea. Vi ankrade på eftermiddagen ensamma i vår vik på öns västsida.

Varken jag eller Lisa har varit sjuka på länge, men på flyget mot Tahiti lyckades vi båda bli förkylda. Första morgonen när vi vaknade var vi riktigt slitna, både från förkylning och jetlag. Vi hade mycket att fixa ombord på Hilma innan vi skulle segla vidare och det var frustrerande att vi inte orkade med så mycket.

Det stora jobbet var att reparera autopiloten, men vi hade även en del andra projekt att ordna såsom att laga gummibåten, laga paktormodemet, byta gaskopplingar, byta ut preventern mot en ny med utväxling, underhåll av watermaker och mycket annat. Vi jobbade med båten ett par dagar och den 2:e augusti landade vår vän Björn. Björn skall segla med oss en tid framöver. Efter ytterligare ett par dagars arbete och storhandling var vi klara för avfärd väster ut mot Moorea. Vi lättade ankar på morgonen den 4:e september och stannade till vid tankstationen för att fylla upp dieseltankarna. Mannen vid stationen frågade om våra papper från ”customs” och det visade sig att vi saknade ett specifikt papper för att få tanka. Vi fick således släppa förtöjningarna och segla upp till Papete för att få det paper vi saknade. Det tog ca en och en hal timma dit och sen tog det ytterligare en stund att hitta myndighetsbyggnaden. Väl där gick det dock ganska enkelt att få det pappret vi saknade och vi kunde vända tillbaka till Marina Taina för att tanka diesel. Innan vi var klara med allt samman var det sena eftermiddagen och vi insåg att det skulle bli sent att gå till Moorea den dagen. Vi ankrade på nytt och beslöt oss för att gå kommande dag i stället.

På förmiddagen den 5:e september seglade vi över till Moorea. Vi fick fin vind och en fin segling. Det var en kort sträcka om 34 mil och vi var ankrade i den djupa fjorden på nordsidan kl 18:10.

Vi såg Tahiti på långt håll då de höga bergen sträcker sig högt ovan havsnivån. När vi väl närmade oss efter lunch den 31:e såg vi höga ”surfvågor” vid den öppningen i revet som vi skulle passera genom. Vi var tveksamma om sjökortet stämde, men till sist insåg vi att i själva passet var vågorna inte så stora. När vi passerade passet i revet såg vi flera surfare precis bredvid oss, och innanför revet mötets vi av små segeljollar, utriggar-kanoter, vattenskidåkare och andra vattensportare. På väg in mot ankarplatsen såg vi på vår AIS att den svenska båten Aloha låg ankrad i viken. Vi hade setts flera gånger under den senaste tiden och nu ytterligare en gång alltså.

Vi seglade in mot Marina-Tahina på västsidan, och ankrade väster om marinan och söder om ett resort. Nu väntade några dagar av förberedelser för vår hemresa samt att fira Lisas 30-års dag.

Lisa fyllde år den 2:e augusti och det skulle naturligtvis firas. Vi tog oss in till Papete, huvudstaden på Tahiti, tidigt på dagen. Vi spenderade hela dagen åt att strosa runt i centrum och kolla runt i butiker, fika äta lunch och tog det mest lugnt. På kvällen stannade vi på restaurangen vid marinan och firade med en middag. Senare samma kväll bjöd vi över besättningarna på båtarna Aloha och Astrid, de andra svenska båtarna i viken och tillsammans fick vi en trevlig kväll med Lisas hembakade tårta och alldeles för mycket vin. Det blev en lyckad kväll i goda vänners sällskap.

Vi hade en del saker som var trasigt ombord och som vi behövde köpa delar till hemma i Sverige, så en del av tiden på Tahiti gick åt att förbereda för sånt. Bland annat var instrumentet till autopiloten trasig, vi behövde kopplingar till vårt gassystem, ett nytt ankare till dingen (som blev stulet), nya travare till storseglet, impregnering till kapellen, delar till rodkicken osv. Det blev en lång inköpslista som vi skulle ta med hem.

Kommande dagar spenderade vi tillsammans med besättningarna på Aloha och Astrid. Bland annat tog vi en hike upp i bergen en dag och tog lite andra utflykter i närheten av ankarviken. Vi planerade egentligen att angöra Hilma vid en boj vid marinan när vi skulle åka hem till Sverige, men alla bojar var upptagna och det skulle bli alldeles för dyrt att förtöja i marinan i tre veckor. Beslutet blev därför att låta Hilma ligga på ankar i viken under tiden vi var hemma. För säkerhets skull lade vi ut ett extra ankare för att känna oss extra trygga. Jag (Oskar) kunde fortfarande inte dyka eller snorkla eftersom jag hade skadat örat på Fakarava två veckor tidigare, så Max på Aloha hjälpte oss att koppla på ett extra ankare genom att dyka ner med min dykutrustning.

Sista dagen på Tahiti städade vi hela båten och gjorde de sista förberedelserna innan vi åkte till flygplatsen på kvällen den 7:e augusti. Besättningen på Aloha lovade att se efter Hilma så länge de stannade kvar på Tahiti. Vi kände oss trygga med det och med dubbla ankare. Planet gick på kvällen den 7:e och flygningen hem till Sverige tog nästan 30 timmar. Vi mellanlandade i Los Angeles och Paris innan vi var åter på Svensk mark den 9:e augusti kl 17:00.

 

 

Dagarna på Toau vara allt annat än stressiga. Vi låg ankrade helt ensamma i vår vik. Om dagarna snorklade vi, åkte dinge-turer, plockade kokosnötter eller promenerade på Motu-ön (ö som bildats på korallrev). Det fanns mycket haj i vattnet och om nätterna var de som galna när man lyste med en lampa ner i vattnet. Vi kunder räkna till minst 10 st hajar när vi höll ner lampan en kväll. Revhajar är tämligen ofarliga för människor så det hindrade oss inte från att snorkla om dagarna.

Efter ett par dagar i atollen flyttade vi oss till atollens västsida, på utsidan. Där fanns en ”vik” in i revet där man kunde ankra. Där fanns även en civilisation i form av två hushåll som var fast boende på Tuao. När vi väl kom fram visade det sig att det för tillfället endast var ett

hushåll som var bebott, så totalt fanns det alltså två personer som var fast boende på Tuao. Närmsta civilisation var Fakarava-atollen 40 sjömil bort, ungefär som avståndet från Lysekil till Skagen i Danmark. Det är alltså inte alldeles enkelt att åka och handla för de bofasta.

När vi ankom möttes vi på den lilla bryggan och tillfrågade om vi hade något att byta bort. Kaffe, matlagningsolja, verktyg och annat var hårdvaluta. I utbyte kunde man få lunch eller middag, kokosnötter eller fria nätter på familjens mooring-bojar. Vi bytte in en del kaffe och olja och fick ligga fritt på mooringen. Det mest fascinerande var att på ön fanns en telefonkiosk. Det är omöjligt att ta sig till ön som turist om man inte har egen båt, och på ön finns endast två personer fast boende. Trotts den begränsade marknaden för telefoni har alltså telefonbolaget byggt en telefonkiosk en bit upp från stranden, mellan kokospalmerna.

Efter ett par dagar i viken lämnade vi på eftermiddagen den 29:e juli. Vi ville vara framme på Tahiti innan den 2:e augusti då Lisa fyllde år. Vi lämnade på kvällen innan solnedgången och fick två lugna dagars segling ner till Tahiti i svag vind och låg fart.

 

 

 

Fakarava är en relativt stor atoll. Det är ca 30 mil från syd till norr. Den största byn låg i norra delen och eftersom vi behövde handla stannade vi där. Det fanns flera matbutiker, eller kiosker kanske man skall säga. Alla var små och hade ett begränsat utbud. Vi hittade trotts allt en hel del färskt så vi var nöjda. En av de stora suply-båtarna hade precis anlänt med färsk mat och annat gods till ön. Fartyget är även kombinerad passagerarfärja så det anländer även en del turister över dagen då fartyget angör atollerna. Det fanns en ”yacht-service” på ön som drevs av en väldigt trevlig familj. De kunde göra en del reparationer, fylla på gas, tvätta och andra saker som seglare behöver. De hade dessutom wi-fi. Vi hade inte laddat upp något på Youtube på väldigt länge, så vi lämnade datorn hos familjen i två dygn. När vi hämtade datorn hade uppladdningen kommit halvvägs. Internet är inte så snabbt i Polynesien. Dessutom är det väldigt svårt att få tag på.

Efter några dagar gick vi söder ut i atollen. Vi ankrade i en fin vik och kommande dagar spenderade vi åt att promenera på revet, bada, och göra diverse mindre reparationer ombord. Bland annat hade rodkicken gått sönder samt en hel del andra saker som behövde underhållas.

Efter några dagar gick vi norr ut igen till Rotova, eftersom vi ville fylla upp matförrådet med färsk mat innan vi gick vidare mot Toau-atollen. Jag (Oskar) brukar oftast hoppa i vattnet efter ankring för att dyka ner och se så att ankaret har satt sig som det skall. I Polynesien överlag finns det korall överallt, och ankrar man i det så förstör man korallen, dessutom ger det även ett dåligt fäste, vilket inte är önskvärt.

Just denna dag hade vi lagt ankaret på ca 12 meter. När jag simmade ner för att kolla ankaret hade jag svårt att tryckutjämna. På väg upp kom inte trycket ut ur vänster öra och smärtan var påtaglig. Efter ett par timmar sprack trumhinnan och blod rann ut ur örat. Som tur var fanns det en läkare på ön och vi fick komma dit trotts att det var helgdag. Efter en kort undersökning bekräftades att trumhinnan var trasig samt att penicillin var nödvändigt för att läka. Jag fick en dos penicillin och instruktioner om att inte bada på tre veckor. När jag skulle betala för vård och medicin fick jag svaret att vården är gratis i Polynesien, inte ens medicinen kostar något. Glad och överraskad lämnade vi mottagningen och återvände till båten. Strax efter kom båten Aloha in i viken och ankrade en bit bort. Eftersom jag hade ont i örat och kände mig allt annat än kry bestämde vi oss för att stanna på Fakarava ett tag till, tills örat hade läkt bättre. Vårt nästa planerade stopp var Toau, och där bodde endast två personer och således fanns ingen läkarhjälp att få om behov skulle uppstå. Vi stannade på Fakarava till den 26:e juli. Dagarna spenderade vi tillsammans med Max, Jonte, David och Jonna på Aloha, även fast det blev lugna dagar med mycket vila. Det blev ändå lite utflykter på ön och lite kortspel tillsammans på kvällarna.

Smärtan lade sig något efter några dagar och vi bestämde oss till sist för att lämna Fakarava för att fortsätta till Tuao-atollen som låg endast några timmar väster ut. När vi närmade oss rev-passet på Tuao cirkulerade vi utanför en stund för att låta det sista tidvattnet passera ut så att vi kunde få en säker infart i atollen. Vågorna reste sig rejält och strömmen var stark. Efter en stund blev vi uppropade på VHF:en av National Geographic Orion som låg ankrade inne i atollen. Vi pratade en stund med fartygets svenska styrman Johan som hade mönstrat på då Richard lämnade. Det var ett roligt återseende och kul att prata Svenska.

Efter 30 minuters väntande lade sig tidvattnet något och vi kunde gå in i atollen i en svag motström. Vi ankrade österut i atollen helt ensamma på eftermiddagen den 26:e juli.

     

Vi lämnade Fatu Hiva på eftermiddagen den 3:e juli. Seglingen till Raroia var ganska problemfri och behaglig, även fast det gick lite väl långsamt. Vi ankom den lilla byn kl 07:00 efter 3,5 dygn segling. Vi saknade tidvattendata över atollen vilket ställde till det något. Även fast tidvattenskillnaderna inte är så stora, så skapar de starka strömmar i den eller de få öppningarna i atollerna som finns. Strömmen kan ofta bli över 8 knop och ibland ännu starkare. Man vill därför träffa tidvattnet rätt så att man varken får ström med eller mot eftersom det kan skapa stora stående vågor i öppningen samt skapa starkt turbulens så att det blir svårt att manövrera båten. Det händer till och med att broachar i vågorna och tar in vatten genom nedgångsluckan, eller tappar styrförmågan och går på grund på revet. Vi cirkulerade

utanför en liten stund innan vi ansåg att det kändes tryggt. När vi gick in genom passet fick vi 3 knops ström mot oss vilket var helt ok.

 

Raroia är en del av ögruppen Tuamotu, vilken består av ca 80 atoller. En atoll är bildad av korall och har uppkommit genom att en vulkan har rest sig upp ur havets botten. Korallrev har växt sig runt om ön. Efter flera millioner år har berget eroderat ner i havet och kvar blir endast korallreven. En ö i Tuamotus ser alltså mer ut som en ring av korall och i mitten finns en lagun med massor av korall, fisk och annat djurliv. En atolls storlek kan variera men vanligtvis ser man från ena sidan till andra. En del atoller kan vara stötte än avståndet mellan Lysekil och Skagen, det finns alla storlekar.

Vi stannade i byn i tre nätter innan vi gick igenom atollen till östra sidan. Egentligen hade vi inte tänkt att stanna så länge i byn, men när vi kom dit pågick det någon form av årlig turnering i olika idrottsgrenar mellan öns bybor som var ca 50 st. Den främsta grenen var Pitong (Boulle), men andra grenar såsom ”springa långt med en stock full av cocosnötter”, ”simma runt en korallsten och tillbaka för att slänga sig under ett nät” osv. Fotboll var även en viktig gren. Människorna på ön var fantastiskt trevliga och välkomnande. Alla stannade oss för ett samtal och vi blev inbjudna till turneringen. Det märks att det inte finns några turister på ön eftersom alla blev så förvånade när de såg oss i byn.

Efter tre dagar bestämde vi oss för att lämna byn och flytta oss till den östra sidan av atollen. Det var ca 10 nautiska mil. Strax innan vi skulle ta upp ankaret fick jag (Oskar) syn på en båt som kom in. Jag sa till Lisa att det kommer en båt och gick ner för att hämta kikaren. När de kom närmare fick jag se en svensk flagga. Vi ligger alltså ensamma i en atoll i stilla havet, och av alla båtar som kan komma in i viken är det en svensk båt. Båten heter ”Aloha” och vi hade stött på dem innan i Europa nästan ett år tidigare. Besättningen: Max, Jonte, David och Jonna är supertrevliga och vi beslutade att stanna ett par timmar i byn tillsammans innan vi lämnade viken för att ta oss till andra sidan av atollen.

Efter ett par timmar sa vi att vi skulle gå öster ut, och Aloha bestämde sig för att följa med. I de flesta atoller saknas ordentlig djupdata och således finns det inga vettiga sjökort att få tag på. Lisa fick därför hålla sig på fördäck genom hela atollen för att se att vi inte gick på grund. Vi fick väja ett par gånger för att undvika de grunda korallbankerna, men i övrigt höll vi god fart genom atollen och kunde ankra tryggt på eftermiddagen.

För er som känner till historien om Thor Heyerdahl och KonTiki minns ni kanske att de strandade flotten just på Raroia-atollen. Vi ankrade precis väster om den lilla sandön och redan nästa dag besökte vi ön och det lilla monumentet. Det måste ha varit en fantastisk upplevelse att kliva iland just här efter så lång tid till havs på en liten flotte. Det är imponerande när man tänker på det.

Kommande dagar ägnade vi åt att snorkla runt om på olika platser på revet. Det finns otroligt mycket fisk och lika mycket revhajar. Revhaj är inte farlig, men det finns även tigerhaj och tjurhaj vilka kan utgöra ett hot för människor, så det gäller att vara på sin vakt. Öarna är fulla av cocosnötter och havet är fullt av fisk. Här skulle man kunna vara strandsatt länge utan att svälta. Om kvällarna umgicks vi med våra vänner på båten Aloha, drack någon öl och spelade spel. Det var en väldigt fridfull vistelse på ön. Under ett dygn blåste det in ett oväder med stark vind och regn, men vi låg helt stilla innanför revet med knappt en krusning på vattnet trotts att det blåste upp mot 20 m/s.

Raroia kommer alltid att vara en speciell plats för oss, inte bara för att det är en väldigt vacker plats, men även för att vi förlovade oss på en av de små revöarna. Det blev en stor överraskning för Lisa som inte viste någonting i förväg. Så hit måste vi komman någon gång igen i framtiden.

Vi lämnade Raroia den 13:e juli och seglade mot Fakarava, som är en betydligt större atoll ca 200 mil västerut. Seglingen var fridfull, men väldigt långsam eftersom det blåste svaga vindar. Det tog oss två dygn att ta oss de 200 milen och vi var väl ankrade på Fakarava vid lunch den 15:e juli efter en enkel genomgång i rev-passet med ca 3 knops motström.