hilma sailing

Vi fick fina segelvindar över sundet mot Saint Marten, men eftersom sista broöppningen för dagen till ”lagunen” sker kl 17:00, var vi tvungna att starta maskin sista sträckan för att hinna. Vi var vid bron några minuter i fem på eftermiddagen och nöjda att vi hann. När vi slog om till kanal 12 på VHF-radion för att ropa upp brovaktaren hör vi ett samtal där en annan båt inifrån får klartecken att passera ut ur lagunen. Vi inser vårt misstag, klockan var inte 17:00 utan 16:00, vilket innebär utgående trafik från lagunen. Det var bara att ankra utanför i en timme och vänta på vår tur.

Vi var tvungna att gå in i marinan eftersom vi väntade leverans från Sverige, vilket gör att man måste ligga i hamn för att kunna ta emot försändelsen. Vi hade även en del annat underhåll att göra då vår kyl krånglade, en pump till watermakern var trasig och skulle bytas, två solpaneler var trasiga och behövdes bytas ut, en elkabel till styrbords lanterna behövdes bytas samt en rad andra saker. När vi passerade bron och kom in i lagunen möttes vi av ett inferno av sönderblåsta byggnader, sjunkna båtar i hela hamnen samt en helt raserad marina. Det var en chock att se och var återigen ett verk av senaste säsongens orkaner. Det är helt oförståeligt vilka enorma skador som har åsamkats och vilka värden som har gått förlorade. Vi ropade upp marinan på VHF-en för att få en plats tilldelad, men fick inget svar. Det visade sig att de knappt lyssnade på radion längre eftersom 95% av marinan var ödelagd och det var så få båtar som var intresserade av hamnplatser.

Vi gick in i marinan och hittade en plats på en av pirarna som såg skapligt hel ut. Det fanns varken el eller vatten att tillgå och endast 4 båtar låg i den marinan som tidigare har kunnat husera åtminstone 100 båtar i vår storlek och större.

Eftersom påsk stod inför dörren blev den första dagen hektisk. Vi skulle behöva göra alla våra inköp under första dagen, sen skulle butikerna vara stängda i två dagar. Det Första vi gjorde var att ta oss till marinakontoret. Vår försändelse från Sverige hade anlänt 20 minuter tidigare. Vår vän Gunnar hade hjälpt oss att skicka ner ett Pactor-modem till vår radio. Med modemets hjälp kommer vi att kunna ladda ner väderdata och skicka och ta emot mail via vår HF-radio. Tidigare har vi använt satellit för samma sak, men det är ganska ineffektivt och väldigt dyrt.

Under dagarna på Saint Marten använde vi vår dinge för att åka runt till alla olika butiker och det färdmedlet är faktiskt snabbare än bil. Vi åkte fram och tillbaka mellan de olika butikerna på både holländska och franska sidan av ön. Överallt på vår väg såg vi alla de 100-tals sjunkna båtarna i lagunen, vissa hade bärgats och flöt, medan andra fortfarande stod på botten 6 månader efter orkanen. Vi fick inhandlat det mesta vi behövde och de kommande två dagarna ägnade vi åt reparationer.

Vi träffade även Lasse och Sussane på den svenska båten Sea Wind som vi lärde känna i Sverige något år innan vi avseglade. Vi fick två trevliga kvällar tillsammans innan våra vägar skildes åt. Under vår vistelse på Saint Marten passade vi även på att storhandla och se den spektakulära flygplatsen på ön. Landningsbanan är väldigt kort och ligger bara några meter från stranden. Det var verkligen häftigt att se de stora planen landa när de flög bara några meter över stranden där människor badade. Tyvärr missade vi de allra största planen, men var väl värt att se ändå. På måndagskvällen den 2:e april lämnade vi lagunen och seglade väster ut mot Brittiska Jungfruöarna. Vi lämnade sent på eftermiddagen för att segla över natten. Vi vick svaga men jämna vindar och ankom BVI på förmiddagen dagen därpå.

Vi vaknade upp till utsikten av Gustavia morgonen den 25:e mars.

Vi hade inte sett något av ön innan eftersom vi ankom i mörkret. Ankringen var ganska besvärlig eftersom det ligger mycket båtar på ankar utanför Gustavia samtidigt som det finns flera små öar och grund runtom. Vi tog dingen in till Gustavia på förmiddagen och strosade runt i byn. Det var söndag och inte mycket var öppet. Saint Barthelemy har en gång i tiden tillhört Sverige och var en koloni som vi fick i gåva av Frankrike. Det svenska gör sig påmint överallt. Alla gator har svenska namn och många informationsskyltar i byn är skrivna på både franska och Svenska. Vi hittade till och med ett Systembolag. Man ser många svenska flaggor svaja och rent generellt får man känslan att ön vill visa sitt svenska arv.

Även Saint Barthelemy blev skadat under senaste orkansäsongen och många byggnader är raserade och kajer har rämnat, dock är det försumbart jämfört med exempelvis Barbuda eller Dominika. Vattnet är kristallklart om vi såg tydligt botten där vi låg för ankar trotts att det var närmare 15 meter djupt. Vid ett tillfälle när vi skulle snorkla i närheten av vår ankarplats blev vi förföljda av två barracudor som inte såg allt för vänliga ut. Vi simmade snabbt därifrån och höll oss ombord en bra stund efteråt.

På ön ligger ett ökänt flygfält som anses vara svårt att landa på. Trotts det landar ett plan nästan varje halvtimma. Flygplatsen ligger precis nedanför en bergskam och flygplanen ser ut att nästan krascha med berget när de skall landa. Vi gick upp på bergskammen en dag och det är nästan obehagligt när planen skall landa då det flyger bara 10 meter över kammen i full fart innan de når landningsbanan och bromsar tvärt. Det var dock värt promenaden för att få uppleva det.

Gustavia som by är väldigt gemytlig och trevlig. Man känner sig väldigt välkommen och ön är vacker. Hit kan vi verkligen tänka oss att åka någon mer gång. Vi stannade på ön i fyra dagar innan vi seglade väster ut den korta sträckan till Saint Marten med ett stopp i den fina viken Anse Colombier norr om Gustavia.

  

Vi lämnade Antigua den 21:e mars. Vi seglade på en hård kryssbog hela vägen och ankom Cocoa point sent på eftermiddagen. Vi ankrade i viken och det låg bara en annan båt i viken när vi kom. Vi slogs direkt av hur öde ön såg ut. På stranden låg det många byggnader, men alla såg ut att ha utsatts för en atombomb. Det var resultatet av senaste säsongens enormt starka orkaner. Hela ön var i princip avbefolkad och alla byggnader var raserade. Det var en aning surrealistiskt eftersom Cocoa point var en av de vitaste och finaste stränder vi har sett. Dagen efter tog vi dingen in till land för att se oss omkring. Vi slogs av den förödelse orkanen hade skapat medan vi gick runt i resorten som låg vid stranden.

Vi stannade bara på Barbuda i 3 dagar eftersom vi redan hade klarerat ut ur landet när vi lämnade Antigua och var redan på ”övertid”. Jag (Oskar) hade dragit på mig någon förkylning och hade feber och var rätt slö under vår vistelse på Barbuda. Vi lättade ankar tidig morgon den 24:e mars för att segla västerut mot Saint Barthelemy.  Vi fick fin seglnig trotts att vinden var väldigt svag och vi ankom Gustavia sent på kvällen i mörker.

 

 

Första natten spenderade vi i viken i Folmuth harbour som ligger på

andra sidan av English harbour. Vikarna ligger på varsin sida om halvön som utgör själva samhället. English harbour är väldigt väl bevarat sedan det byggdes på 1600-talet. Själva hamnen är idag ett tillhåll för några av världens lyxigaste båtar och är själva hjärtat för kappsegling i Karibien. Det var väl värt ett besök och marinan är vackert belägen på en historisk plats.

Dagen efter lättade vi ankar för att segla upp till deap harbour på Antiguas västsida. I viken ligger ett vrak som sjönk i slutet av 1800-talet som vi ville snorkla vid. Runt Antigua finns en del rev och det är generellt ganska grunt. När vi seglade slogs vi av hur klart vattnet var, man såg tydligt botten trotts att det var mer än 10 meter djupt. När vi närmade oss land skiftade färgen på vattnet till helt mintgrönt. Vi var väldigt spända på att få dyka ner och snorkla vid vraket efter att ha ankrat i Deap harbour. Det blev dock inte som vi hade tänkt oss, det alldeles mintgröna vattnet visade sig vara finare ovan ifrån än under ytan. Sikten var riktigt dålig och det var svårt att se med än 2-3 meter. Den mintgröna färgen utgjordes troligen av fin sand eller något plankton i vattnet. ’

På eftermiddagen lämnade vi viken för att segla ner till Jolly harbour eftersom Fredrik och Lina skulle flyga hem. Vi var först tvungna att ta oss till ett klareringskontor igen för att signera av dem från pappren så att de fick lämna ön. Det är alltid en tidsödande och byråkratisk process.

Dagen efter seglade vi runt ön för att ankra på Antiguas östkust. Nu var det bara jag, Lisa och Maria kvar. Vi ankrade mellan reven vid en av öns alla kritvita sandstränder. På den lilla ön Long Island låg ett resort men vi fick inte gå runt fritt på ön utan endast stanna på stranden. Likväl var det ett väldigt fint ställe och vi trivdes bra. Om dagarna badade vi och snorklade vid revet.

Eftersom även Maria skulle flyga hem var vi tvungna att ta oss till ett klareringskontor ytterligare en gång för att få våra papper signerade. Vi seglade ner till St Johns och fick klareringen klar där. Vi passade även på att handla och ta en tur i den hektiska byn. Allt i byn kretsade kring kryssningsfartygen som kom in varje dag med flera tusen turister vardera. Det var kul att se St Johns, men det var alldeles för turistiskt för vår smak, och vid alla butiker nära kryssningsdagarna såldes bara lyxvaror. Vi lämnade St Johns bara några timmar senare för att ankra vid första bästa vik. Maria lämnade oss redan nästa dag och sen var vi bara vi två igen efter två hektiska och roliga veckor.

Eftersom våra vänner på båten Windy Lady skulle ankomma Antigua redan nästa dag, seglade vi ner till Five island harbour. Vi tog dingen in till Jolly harbour för att handla och köpa lite öl för kvällen. Väl inne i Jolly harbour förtöjde vi vid tankstationen för att tanka bensin till dingen. När jag lyfte upp bensindunken fastnade Lisas telefon i dunken för att efter en mikrosekund senare sjunka till botten. Telefonen låg i ett vattentätt fodral tillsammans med kontanter, visakort och körkort. Det var riktigt otur!

Vi gick till första bästa båt för att låna cyklop. Jag hoppade i, men trotts att vi visste exakt vart telefonen hade sjunkit kunde jag inte hitta den. Jag hade ingen sikt överhuvudtaget i det grumliga vattnet inne i marinan och det enda jag kunde göra var att känna mig fram på botten. Efter 30 minuter gav vi upp och åkte tillbaka till båten för att hämta dykutrustning. Efter en halvtimme var vi tillbaka och jag hoppade i vattnet med dykutrustning.

Jag letade överallt på botten, eller rättare sagt kände mig fram. Lisa stod på bryggan och avvärjde andra båtar som försökte lägga till. Allt fler stannade på bryggan och småpratade med Lisa och varandra och iakttog med spänning vårt projekt att hitta telefonen. Folk engagerade sig med olika förslag på hur och vart vi skulle leta, alla med olika teorier om hur telefonen hade sjunkit.

Efter 1 timme i vattnet gav jag upp. Jag var införstådd med att jag inte kommer att hitta telefonen. Det var flera andra som sa att ”om ni inte hittar den ring Tony, han hittar allt”. Sagt och gjort, vi hade inget att förlora så vi ringde den omtalade Tony. 10 minuter senare stod den 60-åriga, mannen på bryggan. Jag förklarade problemet och han sa ”den hittar jag lätt”. Jag frågade vad det skulle kosta. Tony svarade ”från 100$”. Jaha sa jag, men vad kan det kosta som mest. Tony skrattade till och svarade ”en gång tog jag en killes fru, så det är väl taket”. Det lät dyrt tänkte jag.

Tony hoppade i vattnet och började simmade runt. Han simmade åt alla håll, upp och ner. Jag tänkte för mig själv att han har ingen koll på vad han gör. Så höll det på i en och en halv timma utan resultat. Han kom upp till ytan och frågade oss hur telefonen såg ut. Jag tog fram mitt vattentäta fodral och visade. Han bad mig plocka ur min telefon och fylla den med småsten så att vi kunde sänka mitt fodral också för att se hur det sjönk. Ja det kan det väl vara värt tänkte jag. Sagt och gjort, jag släppt fodralet från akterspegeln. Två minuter kommer Tony upp igen med fodralet i handen. Men det var Lisas fodral med telefonen! Gubben hade hittat den. Sån enorm tur! Telefonen fungerade och fodralet hade gjort sitt jobb. Tony dök ner igen för att hämta mitt fodral med småsten. Efter en halvtimme gav han upp. Jag sa att det ändå inte var det viktiga. Vi betalde Tony 200$ och jag fick behålla min fru.

Hela dagen hade gått åt till att leta efter telefonen, men slutet på den historien var ju trotts allt gott. Vi köpte några öl och lite mat och sedan blev det Uno-spel tillsammans med Carl-Emil, Nicolaj och Jonas. Det blev en fin kväll. Dagen efter lättade vi ankar för att ta oss tillbaka till Deep harbour för att snorkla på vraket. Sikten var fortfarande dålig så det blev ogjort. Dagen efter sa vi hejdå till våra norska vänner och vi lämnade Antigua för denna gång för att fortsätta vår segling norrut mot Barbuda.

 

   

Efter att Arne och Elisabeth hade åkt hem stabiliserade sig vädret. Under de senaste veckorna har vi ofta haft stark vind och till och från mycket regn. På måndagen den 26 februari vaknade vi upp till en vindstilla vik, klar himmel och strålande sol. Vi satte kurs mot ön Maria Galante som ligger österut och norr om Iles des Santines. Vi har hört mycket gott om ön och det passar bra som stopp innan vi får nya besök av vänner veckan efter. Vi hade svag vind, men en del vågor när vi rundade sydspetsen av Guadalupe och vi stampade oss fram i sjön för maskin. Väl framme angjorde vi en boj i en helt vindstilla vik utanför Saint Louise på öns västra sida. Lisa hade arbetat med en ny Youtube-film som vi försökte ladda upp. Vi höll på i två dagar och då hade vi laddat upp 39%. Internet är inte så snabbt här alla gånger och det krävs mycket tålamod. Målet var att få upp åtminstone en film i februari, men det misslyckades. Vi stannade både i Saint Louise och i en vik strax öder om i några dagar.

På lördagen lämnade vi Maria Galante och seglade över till La Gosier på huvudön. Vi ankrade innanför revet på grunt vatten. Några dagar innan hade Fredrik och Lina landat på ön och vi mötte upp dem på stranden samma dag. Dagen efter Landade Maria, och ytterligare en dag efter landade Marcus och Sara. Maria skulle bo hos oss, medan de andra hade hyrt boende på ön. Det var himla roligt med så många vänner på en gång. Dagarna spenderades med snorkling, segling och olika turer runt om på ön. Vi lyckades tappa nyckeln till dingen i viken och vi ägnade åtskilliga timmar åt att snorkla efter den utan resultat.

Vi seglade norr ut längs Guadalupes västsida och ankrade i olika vikar. Om dagarna kom de andra och mötte upp oss, och ibland följde de med på en tur mellan vikarna. Vi tog flera turer på ön tillsammans och höjdpunkten var ett av öns finaste vattenfall. Efter 8 dagar beslöt vi oss för att segla norr ut till Antigua. Fredrik och Lina ville följa med, medan Marcus och Sara stannade på Guadalupe. Vi lämnade Deshaies på morgonen och fick en fin segling norr ut på halvvind. Vi ankrade Folmuth harbour kl 16:00. Jag (Oskar) tog dingen in ensam för att sköta klareringen. De är väldigt noga med att endast en person får gå iland och klarera innan någon annan får kliva av båten. Efter två timmar var jobbet klart och vi kunde alla ta oss i land för att se Englis Harbour på Antiguas syd ost sida.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Återigen fick vi en ganska blåsig och blöt överfart. Vi seglade på en kryssbog hela vägen till Iles des Santines. Vi stampade oss fram i vågorna med många blöta stänk som resultat. Väl framme fångade vi en boj vi i den lilla viken Petite Anse som ligger strax söder om byn Terre de haut. Det var väldigt blåsigt i viken och det verkligen ryckte i bojen. Jag (Oskar) simmade ner och undersökte moring, boj, och kätting för att försäkra oss om att det var en trygg förtöjning.

Dagen därpå satt vi uppe i sittbrunn när Arne plötsligt säger ”båten rör sig”. Då menade han inte vår båt, utan den norska Swan 55.an, ”Libertad” som låg vid moringen bredvid oss. Vi ställde oss upp och mycket riktigt båten hade släppt från sin förtöjning och drev snabbt mot den belgiska Benetau 50:an som låg för boj strax bakom. Vi skrek allt vad vi kunde för att varna samtidigt som jag och Lisa firade ner vår dinge. Inom några sekunder hade den norska båten kolliderat med Benetaun. Jag och Lisa hjälptes åt att få vår dinge i vattnet och inom kort var jag på väg ut till den drivande båten. Jag surrade dingen vid midskeppet på den drivande båten och rusade upp på däck. Jag försökte febrilt få ut ankaret. I den starka vinden hade nu båten fått upp allt högre fart och jag såg framför mig ett scenario där Swan-båten skulle kollidera med ytterligare fyra båtar som låg ankrade akterut och i dess förlängning driva upp mot klipporna i lovart innan den skulle sluta som vrak sönderslagen på botten.

Allt fler i viken hade uppfattat våra tillrop och de två närmsta båtarna i Swanens väg släppte sina förtöjningar och körde bort från en säker kollision. Ankaret vägrade att släppa, men belgaren hade hunnit i kapp med sin dinge och jag skrek till honom att vi får försöka fånga en boj tillsammans, den sista bojen innan klipporna. Det fick bära eller brista. Jag hittade en riktigt lång tamp och kastade änden till belgaren medan jag sprang tillbaka till rodret för att försöka styra mot bojen. Båten hade fått upp 3-4 knop i den starka vinden och det var tillräckligt för att få styrfart. Rodret svarade och jag fick sikte på bojen. Jag låste rodret och sprang fram på fördäck. Belgaren hade fått igenom en tamp genom bojen och kastade den andra änden till mig. Jag lade fast änden på knapen och efter någon sekund ryckt tampen fast. Båten tvärbromsade och vred upp 180 grader mot bojen. Båten var räddad och alla andra båtar förutom Belgarens båt hade klarat sig från skador förutom Swan-båten själv. I takt med att vi var klara med den första tampen hade andra ankrliggare i viken hunnit fram med sina dingar. Vi hjälptes åt med att hänga på ytterligare ett par ändor och båten var säkrad.

I efterhand kan nog den norska ägaren skratta sig lycklig över hur väl allt gick tack vare att seglarna i viken reagerade snabbt och samarbetade så väl. Det var så ofantlig tur att Arne såg att båten flyttade sig och att vi tillsammans lyckades fånga bojen och säkra båten från en säker förlisning. Misstaget den norska båten hade gjort var att förtöja genom att endast dra en tamp igenom bojen, från ena knapen till den andra. När båten ryckte i bojen på grund av vind och vågor hade tampen snart trasats sönder.

Vi brukar vanligtvis dra igenom en tamp, och därefter sätta två individuella tampar i bojöglan med två pålstekar som vi fäster i respektive knape. Det är i och för sig ett säkert sätt, men efter denna händelse har vi börjat att använda en bojkrok i rostfritt stål, samt en genomgående tamp som säkring. Man lär sig både av egna misstag och andras.

Under eftermiddagen tog vi dingen in till stranden och promenerade in till byn Terre de haut. Byn var liten och pittoresk med massa små restauranger och butiker. Ön hade vägar som mest trafikerades av elbilar och mopeder. Vi tyckte det var en bra ide att hyra två scootrar och åka runt på ön och se oss om. Det var kanske lite i överkant dyrt att hyra, men bensinen ingick i hyran vilket var bra. Vi förstod i efterhand varför bensinen ingick, det berodde på att det var omöjligt att förbruka några större mängder eftersom man kunde hinna köra på öns samtliga vägar under 2 timmar. Ön var inte så stor och vägarna var få. Vi fick dock fina turer och såg öns alla stränder, den fina byn och den gamla fästningen på öns västra udde.

Den 21:e februari lämnade vi Iles des Santines och seglade över sundet till viken Anse a’la Barque på Guadalupes västsida. Vi stannade i viken bara en natt innan vi gick norrut till Plage de Melandure där vi tänkte stanna resterande dagar av Arne och Elisabeths vistelse. Vi hade planerat att hyra en bil i byn och åka runt på ön. Byn var även känd för sin fina dykning och snorkling. Dessvärre fick vi inte ordnat någon hyrbil och vi lämnade viken redan nästa dag för att segla norr ut mot Deshaies, utan att ha hunnit snorkla eller dyka. Det får vi ta nästa gång vi kommer tillbaka.

I Deshaies lyckades vi får tag på en bil. Första dagen körde vi runt öns norra sida och över till den östra ön och besökte flera fina byar. På väg tillbaka hann vi med att stopp i bergen på den västra ön och fick se några riktigt fina vattenfall. Även Gudalupe drabbades hårt av orkanerna under hösten 2017, och det ser man spår av överallt, även fast det inte är så illa som på Dominica (se föregående inlägg om Dominica). Till och med promenadvägen till vattenfallet hade skadats på sina ställen trotts att den låg långt inne i djungeln.

Dagen efter packade Arne och Elisabeth sina väskor och vi körde dem till flygplatsen i huvudstaden. Det var ett sorgligt farväl. Vi hade spenderat tre veckor tillsammans och vi hade haft fantastiskt roligt. Det blev många utflykter och Uno-spel på kvällarna ombord på Hilma. Tiden går tyvärr alldeles för fort och plötsligt var det bara vi två igen. Om en vecka får vi besök igen av vänner och det har vi att se fram emot nu.

   

   

Vi kom in i viken strax söder om Roseau på Dominica på eftermiddagen den 15 januari. Vi möttes av den vänliga mannen som kallade sig Mr Bean som anvisade oss en boj i viken. Mr Bean berättade för oss om allt möjligt vi behövde veta och han erbjöd oss även en rundtur på ön med sin buss om vi ville. Det var ett bra erbjudande och priset för turen var överkomligt. Vi planerade att åka redan nästa morgon.

Från vår ankarplats i viken slogs vi av den förödelsen som orkanen Maria hade orsakat i september 2017, 5 månader tidigare. Många hustak var bortslitna och alla bryggor och pirar var sönderslagna. Stränderna var fulla av bråte och alla hotell på ön var stängda.

Mr Bean och hans vänner var noga med att välkomna oss till ön. Seglarna är de enda som kan komma till ön eftersom det inte finns några alternativa boenden, och turisternas pengar är viktiga för öns ekonomi. Tyvärr är det många seglare som undviker öarna eftersom de tror att det inte finns någon infrastruktur avseende affärer, vägar, el, vatten osv, och dessutom en ökad kriminalitet. För Dominicas befolkning är det viktigt att de får tillbaka turismen så snart som möjligt och därför gör de allt de kan för att välkomna de som kommer. Bland annat har restauranger återuppbyggts snabbt, och bojplatser och pirar har renoverats. För att båt-turisterna skall känna sig trygga har de även frivilliga vakter som patrullerar vikarna om nätterna. Vi har nog inte

känt oss mer välkomna eller tryggare på någon annan ö i Karibien.

Dagen efter kom Mr Bean och hämtade oss med sin båt och körde oss in till bryggan. Brygga kanske är en viss överdrift, det var snarare stommen av en pir. Det gick dock bra att balansera på betongen. Väl i land väntade Mr Beans kollega ”Seacat” (alla kallar sig lustiga namn på öarna har vi märkt) med sin minibuss. Seacat berättade om förödelsen på ön medan han körde oss. Runt om oss låg avblåsta tak och välta träd. Vi såg också många som arbetade med att reparera hus och vägar. Dominicas invånare verkar vara arbetsamma och har kommit långt på kort tid utan större hjälp från omvärlden. Enligt utsago erbjöd Frankrike bistånd till Dominica, men Dominica tackade nej till hjälp då de menar att de kan lösa sina problem själva. Hur det är med den saken vet vi inte, men vi fick förståelsen att de arbetade hårt med återuppbyggnaden.

Första stopet för dagen blev vid en sjö nästan högst upp på ön. Vi vandrade runt sjön på de höga bergen och efter en timme kom vi fram och där väntade Seacat på oss med minibussen. Vi hade hört mycket om alla vattenfall på ön och vi frågade om det stod med på agendan för turen. Seacat skrattade och lovade oss finare vattenfall ön vi kunde ana. Mycket riktigt blev nästa stop vid ett vattenfall. Väl framme såg vi inget vattenfall, men han svarade lugnt att ”vänta och se”. Vi möttes av en man som frågade om vi var simkunniga. Vi sa ja, och han svarade: ta på er badkläder och kliv ner i vattnet där borta. Vi var nog alla lite frågande eftersom vi hade förväntat oss ett vattenfall, men vi gjorde som han sa. Vattnet var lite kallt till en början men inte allt för kallt. Vi simmade in i en grotta i berget. Vattnet var djupt och strömt. Efter en stunds simmande inne i grottan såg vi vattenfallet. Vi blev alla häpna över hur häftigt stället var. Vi stannade en stund och badade i och runt vattenfallet innan det var dags att vända tillbaka. Väl tillbaka köpte vi några handgjorda souvenirer av mannen som tack för guidningen.

Nästa stopp blev två nya vattenfall ”Mamma och Pappa”. Namnen hade de fått för att ett av dem var större och ett mindre, och säkert andra orsaker som vår guide inte nämnde. Vi vandrade upp till det större och badade och simmade i det höga vattenfallet. Det fanns fullt av varma källor och vattnet var 45 grader. Det var riktigt skönt att bara sitta och värma sig i det varma vattnet.

Vi avslutade dagen med att åka runt i huvudstaden och i den botaniska trädgården. Tyvärr var väldigt mycket av både staden och den vackra trädgården förstört, men intressant att se ändå.

Efter två dagar i Roseau lämnade vi viken och seglade upp till norra delen av ön till byn Portsmuth. Vi stannade bara en dag i byn innan vi lättade ankar för att ta oss upp till ögruppen Iles des Santines i Gudalupe. Dominica var helt klart värt ett besök och vi hoppas att ön kan återgå i ordning. Nu väntar några fina dagar på Gudalupe innan Elisabeth och Arne lämnar oss och åker hem till Sverige.