hilma sailing

Vi väcktes tidigt på morgonen den 28 april av en vänlig kvinna. Vi var rätt trötta från kvällen innan då vi ankom sent. Hon förklarade att hon kom från kanalbolaget och var utsänd för att mäta vår båt inför kommande transit. Vi visade våra papper från Sjöfartsverket där vår båt redan var mätt. Hon var föga intresserad och förklarade att man måste mätas på nytt i Panama för att få gå igenom kanalen. Hon tog fram sitt måttband och började mäta. Det är olika avgifter för att gå igenom kanalen beroende på båtens storlek. Första brytgränsen går vid 50 fot. Vår båt är 45 fot, men kvinnan mätte från ankaret hela vägen till bakre kanten av solpanelerna och fick måttet till 49, 8 fot. Det var verkligen på gränsen, men vi klarade att hålla det lägre måttet som tur var.

Samma dag påbörjade vi felsökande varför maskin hade gått varm. Jag (Oskar) började med att ta isär värmeväxlaren, men när jag gjorde det gick två bultar av inne i godset i värmeväxlaren. Åtta timmar senare hade jag lyckats plocka ner hela värmeväxlaren för att lämna den till mekanisk verkstad för att borra upp nya bulthål och göra nya gängor. Det har vi inte utrustning för att göra ombord. Ett jobb som jag hade räknat med att göra ganska snabbt tog hela dagen. Vi blev liggande i marinan i fem dagar innan vi fick tillbaka värmeväxlaren och jag kunde reparera maskin igen. Vi testkörde vid bryggan och allt fungerade som det skulle. Det känns skönt eftersom vi inte vill ha problem med maskin i kanalen. Om det händer något med maskin kostar det 500 USD per dygn om man inte kan fortsätta genom kanalen. Vi passade på att göra en del annat underhåll i marinan och Lisa arbetade med att göra nya filmer till Youtube. Det var ovanligt varmt och vindstilla, i kombination med hög luftfuktighet. Vi hade ofta närmare 40 grader ombord och det var svårt att sova om nätterna.

Vanligtvis får man vänta mellan 10-14 dagar innan man får en tid att gå igenom kanalen. Tyvärr var den första lediga tiden den 16:e maj. De sa att vi möjligen kunde få gå igenom några dagar innan, men det var osäkert. Vi bestämde oss därför för att lämna Collon och se lite annat av Panama i väntan på vår tid att gå igenom Panamakanalen. Den 3 april lämnade vi marinan. Vi gick för maskin till den lilla byn Porto Bello. Vi ville testköra ordentligt och maskin fungerade som den skulle. Dagen efter lämnade vi Porto Bello och seglade till ögruppen San Blas och ögruppen Hollandes. Öarna tillhör ursprungsbefolkningen i Panama, ett indianfolk som lever väldigt primitivt. Öarna är många men väldigt små. Mellan öarna är det grunda rev och man får vara försiktig så att man ankrar på rätt ställe eftersom det är lätt att hamna på grund på något av reven. Det fick vi erfara redan första kvällen.

Vi ankrade vid Lemon Cays i lagunen mellan reven. Det var skapligt djup där vi låg, men runt om oss var det väldigt grunda rev. På kvällen vred vinden och vi flyttade oss 30 meter in på revet och blev stående på grund. Som tur var, var det korallsand vi stod på, men vi satt fast ordentligt. Vi försökte lägga ut ett extra ankare i sidan och vinscha oss ut, men utan resultat. Jag simmande ner på botten med ficklampa i den becksvarta kvällen och såg att vi stod ordentligt nedborrade i sanden. Efter en stunds dragande i de båda ankarna, framåt och sidled fick vi någon centimeter fritt vatten under kölen och vi kunde komma loss från revet. Vi ankrade om 30 meter längre ut och vi låg tryggt för natten. Därefter var vi mer försiktiga vid ankringen vid öarna.

Vi ankrade vid många vackra platser de kommande dagarna och reven var fantastiskt vackra att snorkla vid. Vi fick ofta besök av indianerna som kom paddlande till oss och sålde fisk och cocosnötter. De kostade lite och smakade bra. San Blas och Holandes-öarna är verkligen värt att besöka. Det är fantastiskt vackert och öborna är vänliga.

Efter en någon vecka seglade vi tillbaka till Shelter Bay via den lilla byn Linton där vi stannade en natt. Vi ankom Shelter Bay den 14:e april. Nu skulle vi förbereda oss för kanalpasagen. För att gå igenom kanalen behöver man ha 4 ”line handlers” (personer som sköter tamparna vid slussning) och en lots. Som tur var träffade vi de svenska killarna på båten ”Ronja” (Erik, Fredrik, Jimmy och Robert). De lovade att hjälpa oss som line handlers vilket vi var väldigt tacksamma över. Det finns krav på vilken mat man skall servera lotsen ombord så första prioritering var att handla mat och flaskvatten (det är krav på att man skall ha vatten på flaska) för passagen. Vi tog bussen till köpcentret. Dessvärre var bussen sen när vi kom fram och vi hade bara 25 minuter på oss att handla, men det lyckades vi med trotts att det blev väldigt stressigt.

Lisa förberedde maten genom att laga allt i förväg så att det skulle gå snabbt att värma på i kanalen. På kvällen den 15:e lämnade vi marinan på nytt för att ankra vid ”The Flats” som ligger 4 mil närmare kanalen. Vi ankom innan skymning och Jag, Lisa Erick, Fredrik och Robert pratade igenom kanalprocessen och vad var och en skulle göra vid slussningen. Det blev läggdags tidigt eftersom lotsen skulle dyka upp redan 04:30 morgonen efter.

Va ankom Jamaica den 16 april efter en lugn segling från Kuba. Inklareringsprocessen är allt annat än enkel på Jamaica. Vi fick besök av tre olika myndigheter under dagen och de kontrollerade allt ombord. Vi fyllde i otaliga papper och vi fick inte lämna båten innan allt var klart. Vi blev dock väldigt vänligt bemötta. Vanligtvis skall man ha ett tillstånd inför varje förflyttning, men kustbevakningsmannen var väldigt snäll och han gav oss ett tillstånd som skulle räcka för hela vår vistelse på Jamaica och vi var fria att ankra vart vi ville.

Vår första hamn på Jamaica var Port Antonia. Staden var inte så stor men det fanns matbutiker med mera. Vi passade även på att ta en tur på floden med en av de lokala flottmännen. Det blev en tur som överträffade våra förväntningar. Vi åkte med strömmen på en bambuflotte i fyra timmar innan vi var tillbaka vid havet.

Efter två dagar lämnade vi Port Antonio och seglade väster ut. Vi stannade vid flera vackra ankringsvikar. Nästan överallt ligger stora privata turistanläggningar. Vi hade tillstånd att ankra vart vi ville, men vi märkte snart att vi inte fick gå iland nästan någonstans eftersom anläggningarna var privata. Vid ett tillfälle tog vi dingen in till stranden och frågade på en av restaurangerna om vi fick köpa kaffe. Det fick vi enligt bartendern som serverade oss. Efter en stund kom en säkerhetsvakt och skällde ut oss eftersom hon menade att vi inte var gäster på hotellet. Vi förklarade att vi hade frågat om lov av bartendern och densamme hade ju trotts all serverat oss. Vakten blev bara mer upprörd. Vi packade ihop våra grejer och tog dingen tillbaka till båten så snabbt vi kunde. Jamaica har säkerligen mycket fint att erbjuda, men vi kan nog inte rekommendera att man seglar till ön i alla fall.

Vi avslutade vårt besök på Jamaica vid den lilla byn Black River. Där fick vi besök av kustbevakningen igen som ville gå igenom alla våra papper på nytt. Dagen efter tog vi dingen in till byn och de vänliga kustbevakarna lät oss lägga vår dinge vid deras brygga. Vi hade fått kontakt med en av de lokala fiskarna som körde oss upp i floden i sin

fiskebåt. I floden fanns mycket krokodiler, och det ville vi ju se. Vi åkte norrut längs floden i ca två timmar innan vi vände tillbaka. Vi såg endast tre krokodiler, men enligt fiskaren kan de vara svåra att upptäcka. Det var ändå både roligt och spännande att se så stora krokodiler i de vilda.

På eftermiddagen gick vi till det lokala tullkontoret för att klarera ut ur landet. Kontoret var stängt och låst. Vi pratade med en av kustbevakarna som lovade att ringa och se vart tulltjänstemannen höll hus. Efter två timmar dök en kvinna upp. Vi hade väntat länge och väl och var rätt trötta. Vi förklarade vårt ärende för tulltjänstemannen. Hon förklarade då att hon trodde att vi bara ville ha ett tillstånd för att segla vidare till nästa by, och om vi ville lämna landet krävdes ett speciellt papper som hon inte hade med sig. Hon ringde en kollega som sa att han kunde komma med ett papper dagen efter då han arbetade i Kingston var det för långt att åka för att hinna samma dag. Frustrationen växte över den meningslösa byråkratin. Efter en stunds förhandlande kom vi fram till en lösning på problemet. Mannen i Kingston skulle maila ett formulär till den lokala tulltjänstemannen. Hon skulle sedan gå till den lokala kopieringsbutiken och skriva ut dokumentet som vi kunde fylla i. Sagt och gjort, 2 timmar senare var vi klara och vi hade tillstånd att lämna landet.

Vi skulle vi lämna vår ankringsplats och Jamaica redan samma eftermiddag för att segla söder ut mot Panama. När vi skulle starta maskin hände ingenting. Startmotorn hade lagt av. Efter en stunds reparation fick vi igång maskin igen och vi kunde lämna Black River. Startmotorn håller på att ge upp och vi bör försöka få tag på en ny inom kort.

Vi seglade söder ut i cirka ett dygn när vi såg en öppen båt på håll. Båten var helt öppen med sex män ombord och de var ca 150 nautiska mil från kusten. De började köra mot oss och vi slogs nog båda två av tanken att de kunde vara frågan om någon form av sjöröveri. De körde upp mot vår sida och frågade om vi hade någon sprit som vi kunde bjuda på. Jag (Oskar) hämtade två halvtomma flaskor med rom och gav dem. De visade sig vara fiskare och vi hade hoppats på att få någon fisk i utbyte. De hade de tyvärr inte, men fiskarna blev glada för spriten. Tre dygn senare närmade vi oss Collon i Panama. Vi hade haft fin medvind hela vägen, men 8 timmar norr om Colon vred vinden mot syd, dvs rakt mot oss. Regnet öste ner och vinden tilltog. Efter en stund kom en liten fågel och hälsade på. Han sökte desperat nödlandning och tillslut kraschlandade han i vår dinge. Vi gav den lilla fågeln vatten och kex och efter någon timme kröp han upp under sprayhooden och somnade. Han stannade hos oss tills vi var helt inne i land.

Vi ville komma fram innan skymningen så vi beslöt oss för att starta maskin. Efter en stund tjöt temperaturlarmet och vi var tvungna att dra ner på farten. Vi kunde endast hålla tre knop resten av vägen och vi närmade oss Collon i sena kvällen. Trafiken var tät denna sena kväll och runt om oss såg vi oändligt många stora lastfartyg. Vid ankomst till Panama är det obligatoriskt att kontakta VTS-stationen (Vessel Traffic Services) i Cristobal via VHF, för att få tillstånd att angöra området. Vi fick tillstånd att gå in bakom ett av de större fartygen och vi kunde fortsätta in till Shelter Bay marina sent på kvällen. Väl i hamn somnade vi tidigt. Nu väntar några dagars reparation av maskin och förberedelse av kanalpassagen innan vi kan lämna marinan för att gå vidare till San Blas öarna och ankra några dagar innan det blir tillfälle för oss att passera Panamakanalen.

Kuba är en enormt intressant plats på så många sätt. Det har nog knappast undgått någon att Kuba genomgick en revolution 1958 och har sedan dess styrts av Fidel Kastro till hans död 2014, då han ersattes av sin bror Raul med samma efternamn. Många andra stater runt om i världen har både före och efter genomgått liknande revolutioner, men Kuba är nog unik på många sätt. Kuba var under lång tid isolerat trotts att avståndet till USA är mindre än 15 mil. Oavsett om man har ett politisk eller historiskt intresse finns det så mycket att se och uppleva på denna ö.

Vi hann inte mer än att göra klart vår klarering innan jag hörde en man utanför staketet till marinan ropa och vinka åt mig. Jag gick fram till staketet och mötte Leandro, eller Leo som han kallade sig. Han sa att han kan fixa allt åt oss under vår vistelse, vad nu det innebär. Jag var skeptisk, men när han sa att hans mamma tvättade kläder fångade han mitt intresse eftersom vi hade nästan slut på rena kläder. Leo pekade på sitt hus och berättade vart vi kunde ses. Jag sa bad honom komma in i marinan, så kunde vi gå gemensamt om 30 minuter efter vi hade hunnit samla ihop vår tvätt. Leo svarade snabbt att han inte var tillåten att komma in i marinan utan det var endast myndighetspersonalen och hamnkaptenen fick komma in. Det var en regel för att inte Kubanska medborgare skulle ”rymma” från landet med någon av de gästande båtarna.

Vi packade ihop vår tvätt och tog oss till Leos hus. På vägen ut från marinan blev vi stannade av Aduana (Tullen). Tjänstemannen ville gå igenom vår väskor för att försäkra sig om att vi inte ”smuglade” ut någon elektronik eller något annat till lokalinvånarna. Det var dock en vänlig man och han förstod snart att det bara var tvätt i säckarna.

Väl hos Leos mamma tog hon emot oss och lovade att ta hand om vår tvätt. Hon visade sin tvättstuga som bestod av ett enkelt skjul med en tvättmaskin. Maskinen var gammal och fungerade inte, men den användes för att lägga kläder i blöt. All tvätt tvättade hon för hand.

Marinan låg i en byn Punta Gorda som ligger ca 10 km söder om Santiago de Cuba. Leo ordnade så att hans vän körde oss in till Santiago dagen efter med sin Chevrolet från 1954. Bilen var väldigt sliten såklart, men väl fungerande. Santiago är Kubas näst största stad och även fast vi stannade i Santiago hela dagen såg vi bara en bråkdel. På väg tillbaka till Punta Gorda frågade vi om det fanns möjlighet att ta en tur dagen efter också. Det skulle gå att ordna även fast det var chaufförens födelsedag. Morgonen därpå kom det två chaufförer och hämtade oss, chauffören och densammes broder. Den yngre brodern körde och den äldre åkte med. Det var ju hans födelsedag och då ville han inte ”jobba”, men han ville ändå vara med. Vi åkte till revolutionstorget, Fidel Kastros grav, Bacardi fabriken, fina utsiktsplatser och mycket mer. Vi behövde även handla så vi stannade på en av de alla lokala marknaderna. De båda bröderna sa att ”vi handlar åt er, så blir det billigare eftersom vi får använda den lokala valutan” Efter 30 minuter i alla stånden hade vi flera stora påsar med frukt, grönsaker och kyckling till en kostnad av ca 50 kr.

Bröderna berättade att innan revolutionen var deras morfar bilförsäljare. Men under revolutionen hade alla bilar utom tre beslagtagits och deras morfar blev mördad. Av de tre bilarna fungerade två stycken och de två bröderna tillsammans med ytterligare en broder, tjänade sitt levebröd på att köra taxi med de gamla bilarna. De berättade att de ändå hade det ganska bra eftersom de kunde tjäna lite extra på turister som oss. På väg tillbaka bjöd de in oss i sitt hem eftersom det var födelsedagsfirande. Vi tog en öl tillsammans innan vi tog oss tillbaka till båten i Punta Gorda.

På kvällen blev vi medbjudna av Leo, Pushito, Elisabeth och de andra på en lokal festlighet. Det var egentligen bara en bar i en container på en grusplan, men det blev en väldigt trevlig kväll. I takt med onykterheten berättade de alla olika historier om hur de planerade att lämna Kuba på ett eller annat vis. Någon hade en syster i ett annat land som de skulle ta sig till, någon annan planerade att ta sig till Ryssland och därefter till Europa. Vid tre på natten var det läge att ge upp och vi lämnade festen och tog oss tillbaka på en mopedbil.

Dagen efter var vi båda rätt slitna. Temperaturen i båten var ca 35 grader när vi vaknade och helt vindstilla. Det var en tuff dag för oss båda. Vi hade beställt dieselleverans av Leo och hans vänner och den skulle levereras på söndagen. När vi mötte Leo och de andra på utsidan av marinan skålades det friskt. Leo hade fått sitt andra barn på förmiddagen och det firades ordentligt (dock inte på BB där hans fru var, utan tillsammans med sina vänner utanför marinan). Han var dock stolt och visade bilder på den nyfödde.

Dieseln kunde inte levereras innan skymning visade det sig utan det skulle vänta tills kvällen då den omutbare Aduana-tjänstemannen hade lämnat sitt pass. Hamnkaptenen och de andra tjänstemännen tog mutor från Leo och då kunde de få sälja diesel till oss. Alla skulle ha sin bit av kakan. På kvällen fick vi ett antal dunkar levererade och efter två timmar var tankarna fulla.

Vi stannade bara fyra dagar på Kuba, men våra intryck är väldigt starka. Det är ett fantastiskt folk som välkomnar alla utan att förvänta sig något av någon. Vi fick många vänner och blev inbjudna till mångas hus utan att ha känt någon mer än en kort stund. Barnen på gatan var väldigt intresserade av oss och stannade oss vart vi en gick. De kom med presenter i form av blommor och ställde frågor om vart vi kom ifrån, hur det var i vårt land osv. Samtidigt är det ett land där varenda ungdom gör allt de kan för att finna ett sätt att lämna landet. Inte för gott, utan endast några år så att de kan tjäna tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett hem, en dator och kanske en moped eller bil. Det är ett land där häst och vagn fortfarande är ett färdsätt och där internet knappt existerar, trotts att USA ligger mindre än 15 mil från Kuba. Kontrasterna är stora. Människor över lag är fattiga och det är ett land där befolkningen fortfarande inte har rätt att uttrycka sina åsikter. Vi har nog inte någon annan stans blivit så väl bemötta och känt oss tryggare. Ingen stjäl eller försöker lura någon. Allas hem står öppna för alla, och alla är vänliga och hjälpsamma mot varandra. Kuba är definitivt en plats vi kommer att åka tillbaka till i framtiden och vi rekommenderar varmt ett besök för den som inte har varit där.

Vid lunch på måndagen lämnade vi Santiago de Cuba efter att ha sagt hejdå till våra vänner. Seglingen mot Jamaica tog ca 1 dygn och vid lunch på tisdagen var vi framme i Port Antonio på Jamaica.

 

Under de första dagarna fick vi väldigt svaga vindar. Vår fart var bara 3-4 knop, men vädret var fint så vi klagade inte så mycket. Vi har lärt oss att första dagen är alltid lite ”seg” på längre etapper, men sen går dagarna snabbare och snabbare. Så även i detta fall.

Dagen efteråt, den 9:e april var det min (Oskars) födelsedag. Det firades stort och vi åt finmat och lyssnade på två nedladdade radiodokumentärer. Lisas syster Ida och hennes fästman Jonas, hade lämnat en present ombord i form av godis och två öl som vi firade med på kvällen i sittbrunn. Dagen efteråt fortlöpte på samma vis som de första två dagarna, men fram mot eftermiddagen tilltog vinden och vågorna. Egentligen var inte vinden allra värst, som högst 30 knop, men vågorna var riktigt besvärliga. Vi hade både vind och vågor från aktern. Fram mot kvällen byggde sig vågorna allt högre och började bryta in i sittbrunn. Vi hade tidigare revat storsegel och genua, men senare nödgades vi att ta ner storseglet helt och endast segla med en liten bit genua ute. Ändå hade vi upp emot 12 knops fart när vi surfade ner över dyningarna. Ett par tillfällen surfade vi med vågorna och båten skruvade sig i lovart så hela båten kantrade på ett högst obehagligt vis. Trotts att vinden inte var allt för stark var vågorna både höga, med korta intervaller och riktigt ”krabbig”.

Vi slängde ut långa släplinor för att bromsa båten när vi surfade utför i vågorna. Det hjälpte möjligen något. Lisa gick till kojs vid 22-tiden, medan jag (Oskar) tog vakten. Vinden mojnade mer och mer och väl vid vaktskiftet kl 05:00 var vinden betydligt lugnare, och vågorna hade lugnat sig något också.

Tio timmar senare låg havet nästan spegelblankt när vi passerade Haitis västra spets. Vi gick för maskin större delen av dagen och natten på vår väg mot Kuba. På förmiddagen seglade vi någon mil utanför kusten när vi blev uppropade av US coastguard på VHF-en. Vi var nära den amerikanska basen Guantanamo på Kubas sydsida. Amerikanarna var nog skeptiska till en segelbåt som kom så nära deras anläggning i långsam fart. De ställde en del frågor över VHF-en om vart vi kom ifrån, vart vi skulle, hur många vi var ombord osv. Därefter ombads vi att ändra kurs till 200 grader söderut och inte komma närmare än 5 NM från Guantanamos södra spets. Det var inte mycket annat att göra än att följa anvisning och ta en timmes omväg. De var dock högst artiga om än något väl oroliga för inkräktare.

Vi seglade i långsam fart resten av dagen och natten. Eftersom det inte är tillåtet att angöra en hamn på Kuba efter skymning eller före gryning, revade vi storen helt och halva genuan för att seglade i två knop under natten. Vi var framme strax före lunch dagen därpå och angjorde piren i den lilla marinan utanför Santiago de Cuba. Klareringsprocessen är allt annat en simpel på Kuba och det är inte ovanligt med omfattande genomgång av båten av diverse myndigheter. Det slapp vi dock, men klareringen tog säkert 2,5 timmar och den inkluderade även en hälsoundersökning av en läkare i vit rock som ringdes in från närmsta sjukhus. Diverse elektronik skulle dessutom plomberas av myndighetspersonal, men det glömdes dock bort av någon anledning till sist. Överfarten tog nästan 6 dygn totalt i långsamt tempo.

Vi ankom ön Virgin Gorda runt lunch den 3:e april. Vi angjorde en boj och tog dingen in till land, eller rättare sagt till en boj utanför viken eftersom det inte var tillåtet att köra dingen in till stranden i naturreservatet. Sista 50 metrarna fick vi simma. Det var en mäktig natur med stora stenbock som låg utspridda över området. Stenblocken tillsammans med undervattensreven skapade en labyrint av små gångar och bergrum. Vi promenerade runt i området och badade i den för området välkända grottan. Det var verkligen en upplevelse. Hela viken var full av båtar, men under eftermiddagen lämnade alla båtar förutom vi och en annan båt. Vi tyckte det var märkligt, men på morgonen efter fick vi svaret när parkranger kom förbi. De sa att det var otillåtet att stanna i området över natten. Vi beklagade vårt misstag. Parkranger mötte oss med ett stort leende och sa att de förstod vårt misstag.

Samma dag tog vi dingen in till byn för att klara av den omständliga klareringsprocessen vid närmsta tullkontor. 1,5 timmar senare och 60 USD fattigare var saken ur klar. Eftersom förrådet av snus nu har sjunkit till så låg nivå att jag (Oskar) har slutat snusa, är det extra påfrestande med komplicerad och meningslös byråkrati. Det gick dock över förväntan trotts att avsaknaden är stor.

Samma dag lämnade vi ön för att segla över till Tortolas nordsida. Vi ankrade innanför reven vid en väldigt vacker liten ö. Vi tog en dingetur för att se oss om och kom till ett väldigt fint resort som var helt öde förutom de som arbetade med renoveringen sedan senaste orkanen. Tvärs över viken låg en strand med minst 50 segelbåtar omkullkastade och uppspolade på land i viken. Det blir nästan surrealistiskt när man går på stränderna och överallt ligger vrak uppspolade.

Dagen efter lämnade vi vår ankring vid revet för att ta oss till Shopers hole på Tortolas västsida, som sista anhalt innan Kuba. Vi tänkte stanna och handla i den lilla byn och ta ut kontanter. När vi närmade oss byn insåg vi att någon handling inte skulle bli av. Hela byn var fullständigt raserad och vi såg knappt en människa vart vi än gick. Det fanns en restaurang som hade öppnat, men i övrigt var allt stängt. På varvet som hanterade charterbåtarna var det aktivitet med reparationer. Minst 50 båtar stod på land, men inte många arbetade. Vi träffade en man som berättade att alla båtar hade förstörts under orkanen och hela byn också för den delen.

Vi tog en taxi till nästa by för att handla det viktigaste för vår 5-6 dagars etapp till Kuba. På eftermiddagen satt vi på den temporärt lagade delen av restaurangen som var öppen. Vi satt på övervåningen och tog en kaffe och pratade med den trevliga restaurangägaren. Vi var de enda gästerna. Efter en stund började hela huset skaka och restaurangägaren skrek till personalen att skynda sig ut. Det var en ganska intensiv jordbävning och vi märkte att de andra var skärrade. Vi som är ovana vid jordbävningar hade svårt att avgöra om den var liten eller stor, men av allt att döma av personalen på restaurangen var det inte en av de mindre. Huset höll dock och ingen skadade sig.

Morgonen efter lämnade vi Shoppers Hole för denna gång och avseglade mot Kuba. Det blev en av de längre etapperna på länge.

 

Vi fick fina segelvindar över sundet mot Saint Marten, men eftersom sista broöppningen för dagen till ”lagunen” sker kl 17:00, var vi tvungna att starta maskin sista sträckan för att hinna. Vi var vid bron några minuter i fem på eftermiddagen och nöjda att vi hann. När vi slog om till kanal 12 på VHF-radion för att ropa upp brovaktaren hör vi ett samtal där en annan båt inifrån får klartecken att passera ut ur lagunen. Vi inser vårt misstag, klockan var inte 17:00 utan 16:00, vilket innebär utgående trafik från lagunen. Det var bara att ankra utanför i en timme och vänta på vår tur.

Vi var tvungna att gå in i marinan eftersom vi väntade leverans från Sverige, vilket gör att man måste ligga i hamn för att kunna ta emot försändelsen. Vi hade även en del annat underhåll att göra då vår kyl krånglade, en pump till watermakern var trasig och skulle bytas, två solpaneler var trasiga och behövdes bytas ut, en elkabel till styrbords lanterna behövdes bytas samt en rad andra saker. När vi passerade bron och kom in i lagunen möttes vi av ett inferno av sönderblåsta byggnader, sjunkna båtar i hela hamnen samt en helt raserad marina. Det var en chock att se och var återigen ett verk av senaste säsongens orkaner. Det är helt oförståeligt vilka enorma skador som har åsamkats och vilka värden som har gått förlorade. Vi ropade upp marinan på VHF-en för att få en plats tilldelad, men fick inget svar. Det visade sig att de knappt lyssnade på radion längre eftersom 95% av marinan var ödelagd och det var så få båtar som var intresserade av hamnplatser.

Vi gick in i marinan och hittade en plats på en av pirarna som såg skapligt hel ut. Det fanns varken el eller vatten att tillgå och endast 4 båtar låg i den marinan som tidigare har kunnat husera åtminstone 100 båtar i vår storlek och större.

Eftersom påsk stod inför dörren blev den första dagen hektisk. Vi skulle behöva göra alla våra inköp under första dagen, sen skulle butikerna vara stängda i två dagar. Det Första vi gjorde var att ta oss till marinakontoret. Vår försändelse från Sverige hade anlänt 20 minuter tidigare. Vår vän Gunnar hade hjälpt oss att skicka ner ett Pactor-modem till vår radio. Med modemets hjälp kommer vi att kunna ladda ner väderdata och skicka och ta emot mail via vår HF-radio. Tidigare har vi använt satellit för samma sak, men det är ganska ineffektivt och väldigt dyrt.

Under dagarna på Saint Marten använde vi vår dinge för att åka runt till alla olika butiker och det färdmedlet är faktiskt snabbare än bil. Vi åkte fram och tillbaka mellan de olika butikerna på både holländska och franska sidan av ön. Överallt på vår väg såg vi alla de 100-tals sjunkna båtarna i lagunen, vissa hade bärgats och flöt, medan andra fortfarande stod på botten 6 månader efter orkanen. Vi fick inhandlat det mesta vi behövde och de kommande två dagarna ägnade vi åt reparationer.

Vi träffade även Lasse och Sussane på den svenska båten Sea Wind som vi lärde känna i Sverige något år innan vi avseglade. Vi fick två trevliga kvällar tillsammans innan våra vägar skildes åt. Under vår vistelse på Saint Marten passade vi även på att storhandla och se den spektakulära flygplatsen på ön. Landningsbanan är väldigt kort och ligger bara några meter från stranden. Det var verkligen häftigt att se de stora planen landa när de flög bara några meter över stranden där människor badade. Tyvärr missade vi de allra största planen, men var väl värt att se ändå. På måndagskvällen den 2:e april lämnade vi lagunen och seglade väster ut mot Brittiska Jungfruöarna. Vi lämnade sent på eftermiddagen för att segla över natten. Vi vick svaga men jämna vindar och ankom BVI på förmiddagen dagen därpå.

Vi vaknade upp till utsikten av Gustavia morgonen den 25:e mars.

Vi hade inte sett något av ön innan eftersom vi ankom i mörkret. Ankringen var ganska besvärlig eftersom det ligger mycket båtar på ankar utanför Gustavia samtidigt som det finns flera små öar och grund runtom. Vi tog dingen in till Gustavia på förmiddagen och strosade runt i byn. Det var söndag och inte mycket var öppet. Saint Barthelemy har en gång i tiden tillhört Sverige och var en koloni som vi fick i gåva av Frankrike. Det svenska gör sig påmint överallt. Alla gator har svenska namn och många informationsskyltar i byn är skrivna på både franska och Svenska. Vi hittade till och med ett Systembolag. Man ser många svenska flaggor svaja och rent generellt får man känslan att ön vill visa sitt svenska arv.

Även Saint Barthelemy blev skadat under senaste orkansäsongen och många byggnader är raserade och kajer har rämnat, dock är det försumbart jämfört med exempelvis Barbuda eller Dominika. Vattnet är kristallklart om vi såg tydligt botten där vi låg för ankar trotts att det var närmare 15 meter djupt. Vid ett tillfälle när vi skulle snorkla i närheten av vår ankarplats blev vi förföljda av två barracudor som inte såg allt för vänliga ut. Vi simmade snabbt därifrån och höll oss ombord en bra stund efteråt.

På ön ligger ett ökänt flygfält som anses vara svårt att landa på. Trotts det landar ett plan nästan varje halvtimma. Flygplatsen ligger precis nedanför en bergskam och flygplanen ser ut att nästan krascha med berget när de skall landa. Vi gick upp på bergskammen en dag och det är nästan obehagligt när planen skall landa då det flyger bara 10 meter över kammen i full fart innan de når landningsbanan och bromsar tvärt. Det var dock värt promenaden för att få uppleva det.

Gustavia som by är väldigt gemytlig och trevlig. Man känner sig väldigt välkommen och ön är vacker. Hit kan vi verkligen tänka oss att åka någon mer gång. Vi stannade på ön i fyra dagar innan vi seglade väster ut den korta sträckan till Saint Marten med ett stopp i den fina viken Anse Colombier norr om Gustavia.

  

Vi lämnade Antigua den 21:e mars. Vi seglade på en hård kryssbog hela vägen och ankom Cocoa point sent på eftermiddagen. Vi ankrade i viken och det låg bara en annan båt i viken när vi kom. Vi slogs direkt av hur öde ön såg ut. På stranden låg det många byggnader, men alla såg ut att ha utsatts för en atombomb. Det var resultatet av senaste säsongens enormt starka orkaner. Hela ön var i princip avbefolkad och alla byggnader var raserade. Det var en aning surrealistiskt eftersom Cocoa point var en av de vitaste och finaste stränder vi har sett. Dagen efter tog vi dingen in till land för att se oss omkring. Vi slogs av den förödelse orkanen hade skapat medan vi gick runt i resorten som låg vid stranden.

Vi stannade bara på Barbuda i 3 dagar eftersom vi redan hade klarerat ut ur landet när vi lämnade Antigua och var redan på ”övertid”. Jag (Oskar) hade dragit på mig någon förkylning och hade feber och var rätt slö under vår vistelse på Barbuda. Vi lättade ankar tidig morgon den 24:e mars för att segla västerut mot Saint Barthelemy.  Vi fick fin seglnig trotts att vinden var väldigt svag och vi ankom Gustavia sent på kvällen i mörker.

 

 

Första natten spenderade vi i viken i Folmuth harbour som ligger på

andra sidan av English harbour. Vikarna ligger på varsin sida om halvön som utgör själva samhället. English harbour är väldigt väl bevarat sedan det byggdes på 1600-talet. Själva hamnen är idag ett tillhåll för några av världens lyxigaste båtar och är själva hjärtat för kappsegling i Karibien. Det var väl värt ett besök och marinan är vackert belägen på en historisk plats.

Dagen efter lättade vi ankar för att segla upp till deap harbour på Antiguas västsida. I viken ligger ett vrak som sjönk i slutet av 1800-talet som vi ville snorkla vid. Runt Antigua finns en del rev och det är generellt ganska grunt. När vi seglade slogs vi av hur klart vattnet var, man såg tydligt botten trotts att det var mer än 10 meter djupt. När vi närmade oss land skiftade färgen på vattnet till helt mintgrönt. Vi var väldigt spända på att få dyka ner och snorkla vid vraket efter att ha ankrat i Deap harbour. Det blev dock inte som vi hade tänkt oss, det alldeles mintgröna vattnet visade sig vara finare ovan ifrån än under ytan. Sikten var riktigt dålig och det var svårt att se med än 2-3 meter. Den mintgröna färgen utgjordes troligen av fin sand eller något plankton i vattnet. ’

På eftermiddagen lämnade vi viken för att segla ner till Jolly harbour eftersom Fredrik och Lina skulle flyga hem. Vi var först tvungna att ta oss till ett klareringskontor igen för att signera av dem från pappren så att de fick lämna ön. Det är alltid en tidsödande och byråkratisk process.

Dagen efter seglade vi runt ön för att ankra på Antiguas östkust. Nu var det bara jag, Lisa och Maria kvar. Vi ankrade mellan reven vid en av öns alla kritvita sandstränder. På den lilla ön Long Island låg ett resort men vi fick inte gå runt fritt på ön utan endast stanna på stranden. Likväl var det ett väldigt fint ställe och vi trivdes bra. Om dagarna badade vi och snorklade vid revet.

Eftersom även Maria skulle flyga hem var vi tvungna att ta oss till ett klareringskontor ytterligare en gång för att få våra papper signerade. Vi seglade ner till St Johns och fick klareringen klar där. Vi passade även på att handla och ta en tur i den hektiska byn. Allt i byn kretsade kring kryssningsfartygen som kom in varje dag med flera tusen turister vardera. Det var kul att se St Johns, men det var alldeles för turistiskt för vår smak, och vid alla butiker nära kryssningsdagarna såldes bara lyxvaror. Vi lämnade St Johns bara några timmar senare för att ankra vid första bästa vik. Maria lämnade oss redan nästa dag och sen var vi bara vi två igen efter två hektiska och roliga veckor.

Eftersom våra vänner på båten Windy Lady skulle ankomma Antigua redan nästa dag, seglade vi ner till Five island harbour. Vi tog dingen in till Jolly harbour för att handla och köpa lite öl för kvällen. Väl inne i Jolly harbour förtöjde vi vid tankstationen för att tanka bensin till dingen. När jag lyfte upp bensindunken fastnade Lisas telefon i dunken för att efter en mikrosekund senare sjunka till botten. Telefonen låg i ett vattentätt fodral tillsammans med kontanter, visakort och körkort. Det var riktigt otur!

Vi gick till första bästa båt för att låna cyklop. Jag hoppade i, men trotts att vi visste exakt vart telefonen hade sjunkit kunde jag inte hitta den. Jag hade ingen sikt överhuvudtaget i det grumliga vattnet inne i marinan och det enda jag kunde göra var att känna mig fram på botten. Efter 30 minuter gav vi upp och åkte tillbaka till båten för att hämta dykutrustning. Efter en halvtimme var vi tillbaka och jag hoppade i vattnet med dykutrustning.

Jag letade överallt på botten, eller rättare sagt kände mig fram. Lisa stod på bryggan och avvärjde andra båtar som försökte lägga till. Allt fler stannade på bryggan och småpratade med Lisa och varandra och iakttog med spänning vårt projekt att hitta telefonen. Folk engagerade sig med olika förslag på hur och vart vi skulle leta, alla med olika teorier om hur telefonen hade sjunkit.

Efter 1 timme i vattnet gav jag upp. Jag var införstådd med att jag inte kommer att hitta telefonen. Det var flera andra som sa att ”om ni inte hittar den ring Tony, han hittar allt”. Sagt och gjort, vi hade inget att förlora så vi ringde den omtalade Tony. 10 minuter senare stod den 60-åriga, mannen på bryggan. Jag förklarade problemet och han sa ”den hittar jag lätt”. Jag frågade vad det skulle kosta. Tony svarade ”från 100$”. Jaha sa jag, men vad kan det kosta som mest. Tony skrattade till och svarade ”en gång tog jag en killes fru, så det är väl taket”. Det lät dyrt tänkte jag.

Tony hoppade i vattnet och började simmade runt. Han simmade åt alla håll, upp och ner. Jag tänkte för mig själv att han har ingen koll på vad han gör. Så höll det på i en och en halv timma utan resultat. Han kom upp till ytan och frågade oss hur telefonen såg ut. Jag tog fram mitt vattentäta fodral och visade. Han bad mig plocka ur min telefon och fylla den med småsten så att vi kunde sänka mitt fodral också för att se hur det sjönk. Ja det kan det väl vara värt tänkte jag. Sagt och gjort, jag släppt fodralet från akterspegeln. Två minuter kommer Tony upp igen med fodralet i handen. Men det var Lisas fodral med telefonen! Gubben hade hittat den. Sån enorm tur! Telefonen fungerade och fodralet hade gjort sitt jobb. Tony dök ner igen för att hämta mitt fodral med småsten. Efter en halvtimme gav han upp. Jag sa att det ändå inte var det viktiga. Vi betalde Tony 200$ och jag fick behålla min fru.

Hela dagen hade gått åt till att leta efter telefonen, men slutet på den historien var ju trotts allt gott. Vi köpte några öl och lite mat och sedan blev det Uno-spel tillsammans med Carl-Emil, Nicolaj och Jonas. Det blev en fin kväll. Dagen efter lättade vi ankar för att ta oss tillbaka till Deep harbour för att snorkla på vraket. Sikten var fortfarande dålig så det blev ogjort. Dagen efter sa vi hejdå till våra norska vänner och vi lämnade Antigua för denna gång för att fortsätta vår segling norrut mot Barbuda.

 

   

Efter att Arne och Elisabeth hade åkt hem stabiliserade sig vädret. Under de senaste veckorna har vi ofta haft stark vind och till och från mycket regn. På måndagen den 26 februari vaknade vi upp till en vindstilla vik, klar himmel och strålande sol. Vi satte kurs mot ön Maria Galante som ligger österut och norr om Iles des Santines. Vi har hört mycket gott om ön och det passar bra som stopp innan vi får nya besök av vänner veckan efter. Vi hade svag vind, men en del vågor när vi rundade sydspetsen av Guadalupe och vi stampade oss fram i sjön för maskin. Väl framme angjorde vi en boj i en helt vindstilla vik utanför Saint Louise på öns västra sida. Lisa hade arbetat med en ny Youtube-film som vi försökte ladda upp. Vi höll på i två dagar och då hade vi laddat upp 39%. Internet är inte så snabbt här alla gånger och det krävs mycket tålamod. Målet var att få upp åtminstone en film i februari, men det misslyckades. Vi stannade både i Saint Louise och i en vik strax öder om i några dagar.

På lördagen lämnade vi Maria Galante och seglade över till La Gosier på huvudön. Vi ankrade innanför revet på grunt vatten. Några dagar innan hade Fredrik och Lina landat på ön och vi mötte upp dem på stranden samma dag. Dagen efter Landade Maria, och ytterligare en dag efter landade Marcus och Sara. Maria skulle bo hos oss, medan de andra hade hyrt boende på ön. Det var himla roligt med så många vänner på en gång. Dagarna spenderades med snorkling, segling och olika turer runt om på ön. Vi lyckades tappa nyckeln till dingen i viken och vi ägnade åtskilliga timmar åt att snorkla efter den utan resultat.

Vi seglade norr ut längs Guadalupes västsida och ankrade i olika vikar. Om dagarna kom de andra och mötte upp oss, och ibland följde de med på en tur mellan vikarna. Vi tog flera turer på ön tillsammans och höjdpunkten var ett av öns finaste vattenfall. Efter 8 dagar beslöt vi oss för att segla norr ut till Antigua. Fredrik och Lina ville följa med, medan Marcus och Sara stannade på Guadalupe. Vi lämnade Deshaies på morgonen och fick en fin segling norr ut på halvvind. Vi ankrade Folmuth harbour kl 16:00. Jag (Oskar) tog dingen in ensam för att sköta klareringen. De är väldigt noga med att endast en person får gå iland och klarera innan någon annan får kliva av båten. Efter två timmar var jobbet klart och vi kunde alla ta oss i land för att se Englis Harbour på Antiguas syd ost sida.