hilma sailing

Återigen fick vi en ganska blåsig och blöt överfart. Vi seglade på en kryssbog hela vägen till Iles des Santines. Vi stampade oss fram i vågorna med många blöta stänk som resultat. Väl framme fångade vi en boj vi i den lilla viken Petite Anse som ligger strax söder om byn Terre de haut. Det var väldigt blåsigt i viken och det verkligen ryckte i bojen. Jag (Oskar) simmade ner och undersökte moring, boj, och kätting för att försäkra oss om att det var en trygg förtöjning.

Dagen därpå satt vi uppe i sittbrunn när Arne plötsligt säger ”båten rör sig”. Då menade han inte vår båt, utan den norska Swan 55.an, ”Libertad” som låg vid moringen bredvid oss. Vi ställde oss upp och mycket riktigt båten hade släppt från sin förtöjning och drev snabbt mot den belgiska Benetau 50:an som låg för boj strax bakom. Vi skrek allt vad vi kunde för att varna samtidigt som jag och Lisa firade ner vår dinge. Inom några sekunder hade den norska båten kolliderat med Benetaun. Jag och Lisa hjälptes åt att få vår dinge i vattnet och inom kort var jag på väg ut till den drivande båten. Jag surrade dingen vid midskeppet på den drivande båten och rusade upp på däck. Jag försökte febrilt få ut ankaret. I den starka vinden hade nu båten fått upp allt högre fart och jag såg framför mig ett scenario där Swan-båten skulle kollidera med ytterligare fyra båtar som låg ankrade akterut och i dess förlängning driva upp mot klipporna i lovart innan den skulle sluta som vrak sönderslagen på botten.

Allt fler i viken hade uppfattat våra tillrop och de två närmsta båtarna i Swanens väg släppte sina förtöjningar och körde bort från en säker kollision. Ankaret vägrade att släppa, men belgaren hade hunnit i kapp med sin dinge och jag skrek till honom att vi får försöka fånga en boj tillsammans, den sista bojen innan klipporna. Det fick bära eller brista. Jag hittade en riktigt lång tamp och kastade änden till belgaren medan jag sprang tillbaka till rodret för att försöka styra mot bojen. Båten hade fått upp 3-4 knop i den starka vinden och det var tillräckligt för att få styrfart. Rodret svarade och jag fick sikte på bojen. Jag låste rodret och sprang fram på fördäck. Belgaren hade fått igenom en tamp genom bojen och kastade den andra änden till mig. Jag lade fast änden på knapen och efter någon sekund ryckt tampen fast. Båten tvärbromsade och vred upp 180 grader mot bojen. Båten var räddad och alla andra båtar förutom Belgarens båt hade klarat sig från skador förutom Swan-båten själv. I takt med att vi var klara med den första tampen hade andra ankrliggare i viken hunnit fram med sina dingar. Vi hjälptes åt med att hänga på ytterligare ett par ändor och båten var säkrad.

I efterhand kan nog den norska ägaren skratta sig lycklig över hur väl allt gick tack vare att seglarna i viken reagerade snabbt och samarbetade så väl. Det var så ofantlig tur att Arne såg att båten flyttade sig och att vi tillsammans lyckades fånga bojen och säkra båten från en säker förlisning. Misstaget den norska båten hade gjort var att förtöja genom att endast dra en tamp igenom bojen, från ena knapen till den andra. När båten ryckte i bojen på grund av vind och vågor hade tampen snart trasats sönder.

Vi brukar vanligtvis dra igenom en tamp, och därefter sätta två individuella tampar i bojöglan med två pålstekar som vi fäster i respektive knape. Det är i och för sig ett säkert sätt, men efter denna händelse har vi börjat att använda en bojkrok i rostfritt stål, samt en genomgående tamp som säkring. Man lär sig både av egna misstag och andras.

Under eftermiddagen tog vi dingen in till stranden och promenerade in till byn Terre de haut. Byn var liten och pittoresk med massa små restauranger och butiker. Ön hade vägar som mest trafikerades av elbilar och mopeder. Vi tyckte det var en bra ide att hyra två scootrar och åka runt på ön och se oss om. Det var kanske lite i överkant dyrt att hyra, men bensinen ingick i hyran vilket var bra. Vi förstod i efterhand varför bensinen ingick, det berodde på att det var omöjligt att förbruka några större mängder eftersom man kunde hinna köra på öns samtliga vägar under 2 timmar. Ön var inte så stor och vägarna var få. Vi fick dock fina turer och såg öns alla stränder, den fina byn och den gamla fästningen på öns västra udde.

Den 21:e februari lämnade vi Iles des Santines och seglade över sundet till viken Anse a’la Barque på Guadalupes västsida. Vi stannade i viken bara en natt innan vi gick norrut till Plage de Melandure där vi tänkte stanna resterande dagar av Arne och Elisabeths vistelse. Vi hade planerat att hyra en bil i byn och åka runt på ön. Byn var även känd för sin fina dykning och snorkling. Dessvärre fick vi inte ordnat någon hyrbil och vi lämnade viken redan nästa dag för att segla norr ut mot Deshaies, utan att ha hunnit snorkla eller dyka. Det får vi ta nästa gång vi kommer tillbaka.

I Deshaies lyckades vi får tag på en bil. Första dagen körde vi runt öns norra sida och över till den östra ön och besökte flera fina byar. På väg tillbaka hann vi med att stopp i bergen på den västra ön och fick se några riktigt fina vattenfall. Även Gudalupe drabbades hårt av orkanerna under hösten 2017, och det ser man spår av överallt, även fast det inte är så illa som på Dominica (se föregående inlägg om Dominica). Till och med promenadvägen till vattenfallet hade skadats på sina ställen trotts att den låg långt inne i djungeln.

Dagen efter packade Arne och Elisabeth sina väskor och vi körde dem till flygplatsen i huvudstaden. Det var ett sorgligt farväl. Vi hade spenderat tre veckor tillsammans och vi hade haft fantastiskt roligt. Det blev många utflykter och Uno-spel på kvällarna ombord på Hilma. Tiden går tyvärr alldeles för fort och plötsligt var det bara vi två igen. Om en vecka får vi besök igen av vänner och det har vi att se fram emot nu.

   

   

Vi kom in i viken strax söder om Roseau på Dominica på eftermiddagen den 15 januari. Vi möttes av den vänliga mannen som kallade sig Mr Bean som anvisade oss en boj i viken. Mr Bean berättade för oss om allt möjligt vi behövde veta och han erbjöd oss även en rundtur på ön med sin buss om vi ville. Det var ett bra erbjudande och priset för turen var överkomligt. Vi planerade att åka redan nästa morgon.

Från vår ankarplats i viken slogs vi av den förödelsen som orkanen Maria hade orsakat i september 2017, 5 månader tidigare. Många hustak var bortslitna och alla bryggor och pirar var sönderslagna. Stränderna var fulla av bråte och alla hotell på ön var stängda.

Mr Bean och hans vänner var noga med att välkomna oss till ön. Seglarna är de enda som kan komma till ön eftersom det inte finns några alternativa boenden, och turisternas pengar är viktiga för öns ekonomi. Tyvärr är det många seglare som undviker öarna eftersom de tror att det inte finns någon infrastruktur avseende affärer, vägar, el, vatten osv, och dessutom en ökad kriminalitet. För Dominicas befolkning är det viktigt att de får tillbaka turismen så snart som möjligt och därför gör de allt de kan för att välkomna de som kommer. Bland annat har restauranger återuppbyggts snabbt, och bojplatser och pirar har renoverats. För att båt-turisterna skall känna sig trygga har de även frivilliga vakter som patrullerar vikarna om nätterna. Vi har nog inte

känt oss mer välkomna eller tryggare på någon annan ö i Karibien.

Dagen efter kom Mr Bean och hämtade oss med sin båt och körde oss in till bryggan. Brygga kanske är en viss överdrift, det var snarare stommen av en pir. Det gick dock bra att balansera på betongen. Väl i land väntade Mr Beans kollega ”Seacat” (alla kallar sig lustiga namn på öarna har vi märkt) med sin minibuss. Seacat berättade om förödelsen på ön medan han körde oss. Runt om oss låg avblåsta tak och välta träd. Vi såg också många som arbetade med att reparera hus och vägar. Dominicas invånare verkar vara arbetsamma och har kommit långt på kort tid utan större hjälp från omvärlden. Enligt utsago erbjöd Frankrike bistånd till Dominica, men Dominica tackade nej till hjälp då de menar att de kan lösa sina problem själva. Hur det är med den saken vet vi inte, men vi fick förståelsen att de arbetade hårt med återuppbyggnaden.

Första stopet för dagen blev vid en sjö nästan högst upp på ön. Vi vandrade runt sjön på de höga bergen och efter en timme kom vi fram och där väntade Seacat på oss med minibussen. Vi hade hört mycket om alla vattenfall på ön och vi frågade om det stod med på agendan för turen. Seacat skrattade och lovade oss finare vattenfall ön vi kunde ana. Mycket riktigt blev nästa stop vid ett vattenfall. Väl framme såg vi inget vattenfall, men han svarade lugnt att ”vänta och se”. Vi möttes av en man som frågade om vi var simkunniga. Vi sa ja, och han svarade: ta på er badkläder och kliv ner i vattnet där borta. Vi var nog alla lite frågande eftersom vi hade förväntat oss ett vattenfall, men vi gjorde som han sa. Vattnet var lite kallt till en början men inte allt för kallt. Vi simmade in i en grotta i berget. Vattnet var djupt och strömt. Efter en stunds simmande inne i grottan såg vi vattenfallet. Vi blev alla häpna över hur häftigt stället var. Vi stannade en stund och badade i och runt vattenfallet innan det var dags att vända tillbaka. Väl tillbaka köpte vi några handgjorda souvenirer av mannen som tack för guidningen.

Nästa stopp blev två nya vattenfall ”Mamma och Pappa”. Namnen hade de fått för att ett av dem var större och ett mindre, och säkert andra orsaker som vår guide inte nämnde. Vi vandrade upp till det större och badade och simmade i det höga vattenfallet. Det fanns fullt av varma källor och vattnet var 45 grader. Det var riktigt skönt att bara sitta och värma sig i det varma vattnet.

Vi avslutade dagen med att åka runt i huvudstaden och i den botaniska trädgården. Tyvärr var väldigt mycket av både staden och den vackra trädgården förstört, men intressant att se ändå.

Efter två dagar i Roseau lämnade vi viken och seglade upp till norra delen av ön till byn Portsmuth. Vi stannade bara en dag i byn innan vi lättade ankar för att ta oss upp till ögruppen Iles des Santines i Gudalupe. Dominica var helt klart värt ett besök och vi hoppas att ön kan återgå i ordning. Nu väntar några fina dagar på Gudalupe innan Elisabeth och Arne lämnar oss och åker hem till Sverige.

         

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi stannade i Le Marine första natten. Lisa hade ordnat med en fin middag åt vår gäster, Lisas mamma Elisabeth, pappa Arne, syster Ida och svåger Jonas. Vår gäster hade tagit med sig mycket bra och roligt från Sverige. Bland annat hade de med sig en ny pc-skärm åt oss som vi hade letat efter under hela vår vistelse i Karibien. Skärmen kom från min (Oskars) tidigare arbetsplats som hade skänkt en överbliven skärm åt oss. Tack för det! Vi fick även presenter från Oskars syskonbarn som vi båda blev väldigt glada över att få! Andra saker som kom med i bagaget var, reservdelar till vindgeneratorn, svenskt kaffe, snus och kaviar. Nu har vi så att vi klarar oss ett tag.

Dagen efter lämnade vi Le Marine och gick den korta sträckan till Sain Anne. Vi ankrade i viken och badade och tog det lugnt i två dagar innan vi seglade norr ut mot Grand anse de arlet. Den första dagen spenderade Lisa och våra gäster på stranden, medan jag Oskar arbetade med reparation av vindkraftverket och lite annat. Jag hade räknat med att det skulle ta tre timmar, men det tog hela dagen och jag blev inte klar förrän fram på kvällen. Vi hade fina dagar tillsammans även fast det kom lite väl många regnskurar tidvis. Det blev trevliga middagar och öl i sittbrunn på kvällarna. Efter en dags stopp i Anse Mitan gick vi vidare upp till Fort de France, huvudstaden på Martinique. Det hade redan gått en vecka och det var dags för Ida och Jonas att lämna oss. Vi körde dem in med dingen och sedan tog de sig vidare med flyg. Det hade varit en rolig och intensiv vecka och nu var vi fyra ombord för kommande två veckor.

I Fort de France finns ett stort köpcentrum med en riktigt bra matbutik. Vi tog bussen dit och storhandlade inför kommande segling norrut. Vi hade planerat att se det gamla fortet i stan, men det var såklart stängt när vi tog oss dit. Vi lämnade Fort de France redan på lördagen och seglade norrut till Saint Pierre, som är den första och äldsta stan på ön. Staden rasserades i början av 1900-talet av ett vulkanutbrott och alla i staden dog utom en person. Den personen satt i fängelse och klarade sig tack vare de tjocka väggarna. Det finns mycket historia i byn och vi tyckte det skulle bli spännande att uppleva Saint Pierre.

När vi väl kom in i viken hade vi stark vind omkring 20 m/s, och även fast ankaret satt väl beslutade vi oss för att lämna viken efter en timme och segla tillbaka några mil längs kusten för att få bättre lä i en annan vik. Vi ankrade i den lilla byn Le Carbet. Det var egentligen knappt en by, utan mer en lång strand med några restauranger. Vi tog dingen in till en av restaurangerna på kvällen och träffade den ovanligt trevliga krögaren. När vi nämnde att vi hade seglat från Sverige blev han väldigt intresserad. Efter en fin middag fick vi en present av honom, en inhemsk fin rom. Det var ett väldigt trevligt besök.

Efter några regniga dagar beslöt vi oss för att segla vidare norr ut mot Dominica. Vi lämnade viken på förmiddagen och seglade norrut längs kusten. När vi rundade det nordvästra hörnet av Martinique möttes vi av hård vind och hög dyning. Elisabeth var inte vidare förtjust över seglingen. Efter 30 minuter var vinden stark, men värre var det att vågorna omkring oss började bryta. Det blev ett snabbt beslut att vända om. Seglare kan i allmänhet stå ut med mycket vind, men brytande sjöar är nog allas mardröm. De kan få den bästa båten att gå runt och det var inget som vi eftersträvade. Det blev en kamp att fånga vågorna rätt på vägen tillbaka så att de inte träffade oss i sidan. På vägen hörde vi mayday på VHF:en där en fransk seglare var i sjönöd söder om Martinique i samma väder.

Vi tog lä i Saint Pierre och väntade ut det dåliga vädret. Vi fick se byn i alla fall. Det pågick en karneval i byn med mycket liv och rörelse på kvällarna. Lite väl mycket tyckte vi nog mellan varven. Den 15:e februari hade vädret bedarrat och vi kunde ge oss på att korsa havet mellan Martinique och Dominica igen. Vi fick en blöt överfart med vågor som slog över båten hela vägen. Allt var genomdränkt och blött, men väl framme fick vi lä och kunde angöra en boj i den fina eftermiddagssolen strax söder om Roseau på Dominica.

Efter många dagars underhåll i Le Marine seglade vi norrut mot Anse Mitan, som ligger strax söder om Fort de France. Vi ankrade strax efter 17:00 den 27 januari. Vi var ovetande om färjetrafiken till och från viken, men det blev vi varse redan kl 06:00 dagen därpå när första färjan anlände. Färjorna använde oss som rundningsmärke och det gungade värre än vid en storm på Nordsjön varje gång de passerade. De kom flera färjor i timmen och vi ankrade om så fort vi kunde. Längre in i viken var det betydligt lugnare och färjorna hittade snart en ny båt att använda som rundningsmärke.

Vi stannade i Anse Mitan i fyra dagar. Det var en fin by och vi promenerade en del om dagarna, och en dag tog vi färjan över till Fort de France för att leta efter en ny pc-skärm. Vi tog bussen till köpcentret och spenderade hela dagen i jakt efter en skärm utan att lyckas. Vi träffade även Roy och Åsa på den svenska båten ”Andante”. Vi hade en trevlig kväll tillsammans ombord på Hilma drickandes öl i solnedgången.

Under hösten fick Karibien några av de värsta orkanerna på många årtionden och det drabbade vissa öar väldigt hårt. Även Martinique drabbades, även fast andra öar drabbades betydligt värre. Spåren syns tydligt och på många stränder ligger vrak som har spolats upp av de höga sjöarna. Det är nästan lite surrealistiskt när man ser båtarna liggandes på stränderna bredvid badande turister. Ingen tycks lägga någon vikt vid dem eller har någon tanke på att städa bort dem.

På onsdagen lämnade vi Anse Mitan för att segla ner till Anse Noir några mil söderut. När vi ankrade i viken hade vi ganska stark vind och dessutom fallvindar som kom från alla håll eftersom bergstopparna runt oss var ganska höga. Vi insåg snart att vi inte ville stanna över natten och lättade ankar några timmar senare för att ta oss ner till Grand Anse de Arlet som låg ytterligare några mil söder ut.

Vi ankrade i det norra hörnet. Vinden var stark men jämn och vi kände oss trygga. Vid ankring brukar jag (Oskar) alltid snorkla vid ankaret för att se att vi har fått ett bra fäste. Så gjorde vi även denna dag och på väg till och från ankaret lyckades jag se sju sköldpaddor. De är fantastiska djur och det är alltid roligt när man stöter på dem. Under kommande dagar fick vi ofta besök av sköldpaddor runt båten som kom upp precis vid oss för att ta ett andetag eller två. Vi trivdes bra i Grand Anse och stannade fyra dagar. Det blev mycket snorkling om dagarna och en förmiddag promenerade vi över till byn bredvid.

På fredagen kom den svenska båten Cekritito in i viken. Vi hade träffat Jocke och Nicklas tidigare både i Europa och på Grenada. Nu hade de med sig två vänner och tillsammans fick vi en trevlig kväll på en av strandrestaurangerna. Vi var de sista som lämnade restaurangen den kvällen, och väl på stranden träffade vi några lokala bybor som bjöd på rom. Vi var bra slitna dagen efter.

Eftersom Lisas familj (Elisabeth, Arne, Ida och Jonas) skulle komma dagen därpå lämnade vi den blåsiga ankarviken och seglade söder ut igen mot Le Marine. Vi kom in på eftermiddagen och fick marinans trängsta plats. Vi backade in mellan två 55-fots segelbåtar, men mellanrummet var för trångt. Vi fick verkligen ”knö” oss för att komma in och trycka ut de andra båtarna. Killen i marinan stod på bryggan och gormade ”gasa, gasa”. Jag gjorde som han sa och med 2000 varv på maskin bakåt kom vi in till sist. Väl inne i marinan blev det storstädning både inne och ute innan våra besökare skulle anlända från Sverige. Nu väntar några roliga veckor med besök seglandes norrut mot Guadalupe.

 

Vi kom in till Le Marine på eftermiddagen torsdagen den 18:e januari efter en fin segling från Rodney Bay på St.Lucia. Vi var förvånade över hur många båtar som låg ankrade i viken och ännu fler i marinan. Vi angjorde en boj i viken och omgivande båtar var bara några meter ifrån oss i viken. Det var svårt att komma in till bojen utan att krocka eftersom det var så trångt mellan båtarna. Le Marine är känt för att vara den bästa reparationsmarinan i Västindien och det är ett rykte de lever upp till med råge. Det fick vi erfara redan nästa dag då vi tog dingen in för att köpa reservdelar. Det fanns säkert 20 renodlade marinbutiker i området, och ännu fler butiker med inriktning på elektronik, el, mekanik osv. Det fanns flera segelmakare och riggare inom området. Äntligen en platts där vi kan ordna med allt som behöver fixas ombord.

Det viktigaste sakerna att ordna ombord var: service på maskin, byta lager i furlern, fixa en bättre lösning för våra solpaneler på biminitaket, laga styrbords toalett, serva vinscharna, laga gummibåten, byta skot, vaxa och polera och en mängd andra små saker. Listan var lång och de kommande dagarna skulle bli hektiska. Dessutom var vi på jakt efter en ny pc-skärm till navigationen som hade gått sönder några veckor tidigare när en av däcksluckorna stod öppna under ett spöregn.

På fredagen tog vi många turer i de olika butikerna och handlade massor av saker för kommande underhållsarbete. När vi gick förbi riggaren beskrev vi vårt problem med furlern och undrade om han kunde hjälpa oss att byta lagren. Det kunde han sa han och han hade de verktyg som behövdes. Jag föreslog att genomföra arbetet dagen därpå, så kunde vi gå in i marinan på morgonen. Riggaren var bestämd över att han inte ville göra jobbet dagen därpå eftersom han likt alla andra bofasta på ön planerade att vara ledig under helgen. Vi hade helt missat att det redan var fredag och att allt skulle vara stängt kommande två dagar.

Riggaren sa dock att han hade en båtplats precis vid verkstaden och att vi kunde flytta dit på en gång så skulle han hjälpa oss att plocka ner furlern och byta lagren innan helgen. Det lät som en bra ide och redan 30 minuter senare låg vi förtöjda framför verkstaden. Jag (Oskar) förberedde arbetet genom att sätta upp vårt kutterstag, släppa på akterstag, toppvant och undervant. När det var klart gick vi tillbaka till riggaren och sa att vi var klara för att ta ner förstaget. Riggaren tittade på klockan som var närmare två, sen sa han ”det får vänta tills på måndag, jag tar helg nu”.

Det var inte hela världen eftersom vi hade mycket annat arbete att göra och dessutom hade vi nu marinans bästa plats. Vi gjorde service på maskin och Lisa började polera allt rostfritt ombord. Under lördagen och söndagen hann vi med ytterligare 20 saker på vår lista och när väl måndagen kom hade vi fått gjort mycket.

På måndag morgon kom riggaren och plockade ner furlern. Efter 20 minuter kom han tillbaka med en helt ny furler och började montera upp den. Jag stoppade honom och sa att vi ville byta lager i den gamla, inte sätta upp en ny. Han menade att den gamla var så sliten att det inte gick att byta lager på den och det enda alternativet var att sätta upp en ny. Efter en stunds övervägande kom jag och Lisa överens om att det kanske var det bästa ändå. Den beräknade kostnaden var 3000 kr, men blev istället 13 000 kr. Så är det att ha båt, allt är dyrt.

Samma kväll flyttade vi oss ut till Saint Anne som ligget ett stycke söderut. Vi ville ha en mellandag från allt mekande. Det var så himla varmt om dagarna inne i Le Marine och vattnet inne i marinan var inte så inbjudande för bad. Vid Saint Anne var det jätte fint och vi badade många gånger den dagen. På onsdagen var vi tillbaka i Le Marine för att färdigställa underhållsarbetet, tvätta samt hämta biminin från kapellmakaren. Den skulle vara klar tisdag morgon, men när vi kom på onsdagen hade de inte ens börjat med den. Vi fick vänta tills fredagen innan den var klar och då hade vi varit utan biminitak i 5 dagar i stekande solsken. Vi passade även på att handla och leta efter en ny pc-skärm hela dagen. Vi hade dock ingen framgång med det. Det verkar inte finnas en enda bra datorbutik på hela ön. Efter ytterligare en del fixande ombord var vi äntligen klara med underhåll för denna gång. Listan hade kortats ned betydligt. Vi gick norrut på lördag förmiddag och nu var vi klara för att se Martinique.

 

Efter att ha ankrat strax akter om båten Windy Lady i Rodney Bay tog vi oss in till byn med dingen och handlade lite. Väl tillbaka vid ankarplatsen var våra norska vänner Nikolaj, Carl-Emil och Fredrik tillbaka i båten efter sin dykning. Det var ett kärt återseende. Eftersom Fredrik skulle åka hem dagen därpå var det en avskedsfest inplanerad och vi bestämde oss för att åka in till restaurangen Spinnaker som låg i viken precis vid stranden. Efter en god middag blev det många öl och livligt Uno-spelande tills personalen informerade oss vänligt men bestämt att de ville gå hem och det enda som hindrade dem från det var ett gäng skräniga skandinaver. Vi såg oss runt och insåg att vi var sist kvar och restaurangen hade stängt för länge sedan. Vi drack ur och tog våra dingar tillbaka till Windy Lady för att fortsätta avskedsfesten. Det blev en blöt afton och vi var bra slitna dagen efteråt.

Dagen därpå tog vi en gemensam tur på byn och på eftermiddagen kom den danska båten Summerstar in i viken. Besättningen består av Tommas, Suz och deras dotter femåriga Summer. Vi hade träffats i Las Palmas någon månad innan och även det blev ett roligt återseende. Det blev en trevlig kväll tillsammans med våra norska och danska vänner på en av restaurangerna i marinan. Thomas hade hört om ett ställe i närheten där man kunde åka zipline och vi beslöt oss för att ta en tur dit två dagar senare.

Dagen efter lämnade Windy Lady viken för att segla ner till Trinidad. I samma stund kom båten den svenska båten Ellen in i viken. Vi hade träffat Göran och Helen några veckor tidigare på Grenada och nu var de här. Aldrig har vi haft så mycket vänner på samma gång i en ankarvik. Vi blev överbjudna till deras fina Najad 460 på kvällen för en drink. Vi hade planerat att fixa lite ombord men en drink hinner man alltid. Väl ombord hade vi så himla trevligt och vi hade så mycket att prata om. Plötsligt hade det gått fler timmar och Helen hade fixat middag. Vi stannade i många timmar och det blev en minnesvärd kväll som slutade sent!

Sedan vi dränkte vår utombordare har den gått väldigt ojämnt och under de senaste dagarna har den bar fungerat med choken ute. Jag (Oskar) plockade ner förgasaren igen och gjorde rent utan resultat. Därefter började ett stort felsökande på både bränslepump, slangar, filter och mycket annat. Till sist hittade vi felet. Det var en liten skruv med ett hål i förgasaren som var tät. Inte själva munstycket, utan en annan skruv som satt dolt inne i förgasaren. Efter det gick den som ett skott igen och det är skönt att det är löst också eftersom vi använder dingen varje dag.

Som planerat tog vi zipline turen tillsammans med våra danska vänner. Thomas hade ordnat en taxi till rimligt pris genom någon han kände. Chauffören körde oss upp till bergen och väntade kvar under flera timmar tills vi var klara. Vi fick vår utrustning när vi kom och även lilla Summer fick åka om hon vågade. Hon är en modig tjej och tvekade inte att åka med även fast hon stundtals var lite rädd när hon svischade igenom trädkronorna hängandes endast i en vajer. Det värsta var när vi kom till ”lianen” där man fick svinga mellan två plattformar. Då blev hon väldigt rädd. Men som tur var stod både Mamma Suz och pappa Tommas och väntade på andra sidan, och guiden var väldigt hjälpsam och trygg. Det blev en rolig dag tillsammans. Dagen efter lämnade vi Rodney Bay för att segla norrut mot Martinique. Vi sa hejdå till alla våra vänner och sedan lättade vi ankar. Vi fick en fin segling upp och vi var framme i Le Marine på eftermiddagen. Vi angjorde en boj utanför den hektiska marinan. Runt om oss låg flera hundra båtar på ankar och boj, förutom säkert dubbelt så många i marinan. Nu väntar någon veckas underhåll av Hilma. Det är mycket på listan som skall åtgärdas för att vi skall hålla henne i skick.

Vi ankom Vieux Fort vid 14:00 på lördagseftermiddagen. Meningen var att vi bara skulle stanna medan vi klarerade in i landet. Därefter skulle vi gå upp till Pitons ca 1,5 timme norrut. När vi ankom viken fick vi en squall över oss och vinden var stark. Runtom viken fanns högre berg vilket gjorde att vi fick starka fallvindar. Vi vågade inte lämna båten och åka iland tillsammans ifall vi skulle dragga. Lisa och Mikael blev kvar medan jag (Oskar) tog dingen in till land.

Väl iland möttes jag av många knarkade typer nere i hamnen. Jag frågade om de visste var customs fanns. Det sa att det var stängt och jag var tvungen att ta mig till flygplatsen. Jag började promenera genom byn och efter 5 minuter öppnade himlen sig och regnet öste ner. Landningsbanan låg nära byn, men själva flygplatsen låg på andra sidan landningsbanan. Det visade sig att det skulle bli en promenad på ca 5 km runt hela området. Jag började gå med en förväntan att hitta en taxi på vägen, så blev det inte tyvärr och jag fick gå hela vägen i spöregn.

Väl framme var jag helt genomblöt. Jag frågade en vakt om vart jag kunde finna aktuella myndigheter. Han sa att de låg inne i själva transferhallen, men han kunde släppa in mig 30 minuter senare. Jag väntade och efter en stund kom densamme vakt och sa att han kunde släppa in mig i transferhallen bakvägen utan att passera säkerhetskontrollen. Märkligt tyckte jag, men snällt. Jag gjorde mitt ärende hos customs och efter det blev jag visad till imigration. Jag fick våra pass stämplade och då var allt klart. När jag lämnade imigration och skulle ta mig ut ur flygplatsen visade det sig att jag var på ”fel sida” om passkontrollen. När jag skulle passera igenom var ju redan mitt (och de andras) pass stämplade. Dessutom kom jag utan bagage. Det uppstod stor förvirring bland passkontrollanterna innan de förstod mitt ärende och jag fick komma igenom passkontrollen igen.

Väl ute ur flygplatsen tog jag en taxi tillbaka till byn. Jag hade beräknat att mitt ärende skulle ta någon timme eller två, men i själva verket hade det tagit mig över fyra timmar och det hade redan börjat skymma. Vi var dock angelägna om att lämna Vieux Fort så fort som möjligt eftersom vi upplevde det vara ganska otryggt.

Vi lämnade viken i mörkret och gick norrut mot Pitons. Väl framme var det becksvart och vindmätaren visade 40 knop, ca 20 m/s. Vi visste att det skulle finnas bojar att angöra vid, men det var omöjligt att se något trotts att vi hade strålkastare. I viken låg flera båtar och de började skrika åt oss att vända om och gå mot Rodney Bay, tre timmar norrut. Det var svårt att höra i den starka vinden men efter en stund fick vi kontakt med en av båtarna via VHF som menade att det var för besvärligt väder för att angöra bojen i den starka vinden. Vi tyckte oss se en reflex från en av bojarna något söder ut och gemensamt beslutade vi oss för att ge det ett försök.

Lisa och Mikael hjälptes åt att fånga bojen medan jag tog styrningen. De gick väl, om än med möda. Vi låg tryggt i viken och kunde ta det med ro resten av kvällen. På morgonen vaknade vi upp till en vacker vy. Viken var finare än vi hade trott och ramades in av de höga bergen som låg runtom viken. Vi badade och snorklade och vid lunch tog vi dingen in till stranden där resortet låg. Vi välkomnades att lämna dingen vid bryggan. Vi tänkte ta en enkel lunch vid restaurangen, men när vi såg priserna på menyn insåg vi att det kanske inte var så lätt att äta billigt. Stället var enormt dyrt. Vi valde det enklaste som fanns på menyn och fick lite mat i magen ändå. Mikael googlade resortet och fick upp rumspriserna, det billigaste kostade 8 000 kr/natten. Det var ett riktigt lyxigt ställe. Som tur var kostade inte bojen mer än på något annat ställe och vi stannade i fem dagar.

Den 8:e lämnade Mikael oss och flög hem till Sverige efter att ha stannat hos oss i tre veckor. Vi hade haft det väldigt roligt tillsammans och det var lite sorgligt när han åkte hem. Kommande dagar ägnade vi åt att bada, promenera till grannbyn och bada i vattenfallet en bit upp i berget. Det var ett väldigt fint ställe som vi gärna åker till igen.

På torsdagen seglade vi norrut till Marigot Bay där vi bara stannade en natt. Det var ett häftigt ställe där alla båtar låg inne i en lagun med en liten marina längst in. I inloppet låg en sandstrand med palmer och hela stället var både fint och häftigt. Däremot var vattnet i lagunen inte helt rent och vi ville inte bada där. Dessutom hade vi bestämt att möta upp våra vänner på båten Windy Lady dagen efter i Rodny Bay. Vi åkte morgonen efter och två timmar senare var vi framme vid Rodney Bay, där vi ankrade strax akter om Windy Lady.

     

Vi lämnade St.George den andra januari för att ta oss norrut igen. Mikael, som har varit med oss i 2 veckor nu, skulle flyga hem från St.Lucia och vi kände oss klara med Grenada för den här gången. Vi stannade första kvällen vid Tyrrel Bay för att klarera ut ur landet. Det är ofta en tidsödande procedur där man förväntas stå med mössan i hand vid de olika myndighetskontoren och fylla i formulär efter formulär. Efteråt hamnar alla papper i en stor hög och ingen kommer någonsin titta på dem igen. Allt för att behålla en förlegad byråkrati från en svunnen tid.

Vi tog dingen in på eftermiddagen, till det lilla kontoret där både customs och imigration fanns. De båda myndighetspersonerna tävlade troligen om vem som kunde vara otrevligast och min bedömning är nog att de kom på delad första plats. Just denna plats är känd för att ha väldigt otrevlig personal, vilket är ett rykte de lever upp till. I ärlighetens namn skall dock tilläggas att på många ställen får man ett trevligt bemötande. Vi sa att vi skulle åka den 4:e från Tyrrel Bay direkt till Vieux Fort på St.Lucia, vilket var en sanning med modifikation. Vi ville få vara papper stämplade med framskjutet datum för att slippa klarera in i Grenadinerna. Det skulle innebära ytterligare fyra myndighetsbesök och två extra ankringar.

Morgonen efter lättade vi ankar och seglade till Petite St.Vincent. Det är en ganska kort sträcka och vi var framme på förmiddagen. Ankringen var ganska full och det var svårt att hitta en bra plats Vi gick in mellan båtarna och släppte ankaret. När ankaret är nere brukar vi spänna kättingen försiktigt genom att backa. När kättingen är spänd backar vi med mer kraft för att ankaret skall sitta ordentligt. Så gjorde vi även i detta fallet men ankaret fastnade inte utan vi draggade akterut. Så blir det ibland och då får man helt enkelt ankra om. När vi skulle ta upp ankaret hade det fastnat i någon gammal mooring-lina, en tross eller liknande. Det ställde till det ordentligt eftersom vi var nära de andra båtarna och hade litet manöverutrymme. Vi släppte ankaret till botten igen. Lisa tog rodret och jag (Oskar) hoppade i vattnet för att försöka få loss trossen. Efter en stund var vi loss. Vi flyttade oss längre västerut och ankrade betydligt djupare.

Petite St.Vincent är en riktig paradisö med palmer och vita stränder. Vi tog dingen in till land och där möttes vi av en trevlig vakt. Han hälsade oss välkomna till ön och berättade att hela ön var privat. Vi fick promenera fritt där det inte fanns skyltat ”privat”. I realiteten innebar det 200 meter på en betonglagd väg, sen var det stopp. Vi gick tillbaka och stannade på restaurangen. Vi tog en drink och tittade ut över den vackra viken i eftermiddagssolen. Efteråt tog vi dingen tillbaka och badade och åt middag.

Dagen efter seglade vi norrut genom Tobago Cays där vi hade ankrat över jul. Vi körde slalom mellan alla grunda rev och väl igenom Tobago Cays fick vi oväntat fin segling upp till Port

Elisabeth på ön Bequia. Vi möttes vid vikens inlopp av en man i en mindre båt som frågade om vi ville ligga på boj. Eftersom vi hade ankrat i samma vick någon vecka innan då fyra andra båtar hade draggat under natten i den starka vinden tyckte vi att det var en bra ide. Vi sa dock att vi ville ligga så långt in i viken som möjligt i så fall för att slippa fallvindarna. Mannen tog vår önskan på största allvar. Han sa att vi skulle följa honom så skall vi få en bra plats. Sagt och gjort, han körde och vi följde efter.

Vi körde slalom mellan alla andra ankraliggare och vårt ekolod visade allt grundare vatten. När vi hade 0,4 meter under kölen stannade vi. Lisa ropade åt mannen i båten att vi inte kan gå längre in, det är för grunt. Mannen svarade ”det blir djupare, följ efter bara”. Vi var alla väldigt tveksamma, men efter en stund kom vi överens om att fortsätta sakta men säkert. Mannen hade rätt, snart hade vi en meter under kölen. Väl framme vid bojen insåg vi att längre in kan man inte komma. Vi hade mindre än 10 meter till närmsta restaurangs uteservering, men eftersom vinden är konstant så låg vi tryggt. Om det skulle vara så att vinden kunde vrida hade vi hamnat på land. Det var rätt häftigt ändå.

Dagen efter seglade vi norrut med målet Vieux Fort på St.Lucias sydsida.Vi var väldigt trötta på St.Vincent och ville inte stanna där igen. Vi gick på en hård bidevind (vinden förifrån) hela

vägen och på havet mellan St.Vincent och St.Lucia var vinden stark och dyningen hög. Mitt i det dog vår autopilot var på båten lovade upp i vinden och vi fick ett ofrivilligt slag. Det var redan sent på eftermiddagen och vi tog ett snabbt beslut att vända tillbaka mot närmsta vik på St.Vincent för att reparera autopiloten, trotts att ingen av oss ville tillbaka dit.

Vi fångade en boj i viken och inom mindre än två minuter hade vi ”försäljare” runt båten som ville sälja frukt och annat. Vi köpte en del cocosnötter och annan frukt. Under eftermiddagen kom den ena försäljaren efter den andra, men eftersom vi redan hade handlat det vi behövde tackade vi nej. Vi upplevde att många var intresserade av vad vi hade ombord och många ”spanade” mycket i sittbrunn och runt om båten. Den natten låste vi fast det mesta på däck innan vi somnade.

Dagen efter lättade vi ankar och seglade upp till St.Lucia. Vi fick vår tredje Baracuda på kroken, men eftersom det kan vara giftiga att äta i de här vattnen slängde vi tillbaka den. Vi kom in till Vieux Fort vid 14:00.

       

Vi kom till Grenada två dagar innan nyår. Första dagen tog vi dingen in till byn och av en händelse såg vi den svenska båten Cekritito med de fyra killarna Jocke, Nicklas, Samuel och Olle. Vi har träffat dem flera gånger tidigare under vår resa, senast på Las Plamas när vi låg grannar vid ankarviken. Det var kul att ses och vi kom överens om att ses på nyårsafton då de hade ett bra tipps på en club att fira nyår på. Vi lämnade dingen vid marinan och de ville ha 30 east carabean dollars för att vi skulle få lämna dingen hos dem. Det är ca SEK 100 och ett riktigt ockrat pris, men vad gör man om man vill veta att dingen finns kvar när man kommer tillbaka. Vi fick ett kvitto för betalningen och tog en promenad till byn. Allt var i princip stängt, men vi fick handlat lite.

Dagen efter var det nyårsafton och vi tog en dingetur till närmsta strand. På eftermiddagen började vi planera för vart vi skulle äta och bestämde oss för att ta en middag på strandrestaurangen innan vi åkte in mot centrum. Väl tillbaka vid båten bytte vi om innan vi åkte in mot staden. Vi kom på att vi hade kvar kvittot från vi lämnade dingen i marinan senast och vi tänkte att ”vi har ju betalt en gång” så då kan vi lämna den igen. Vi möttes av en vakt i marinan som välkomnade oss och pekade vart ”festen” var. Tack sa vi oförstående och vandrade vidare. Det visade sig att vi hade parkerat dingen mitt i Karibiens bästa jetset-fest och det tyckte vi ju var fint. Ingen frågade om vi hade betalt något för att vara där utan mest antog att vi hörde till. Allt ingick inklusive drickat i baren. Det kändes lite dumt så vi beslöt oss för att lämna festen som vi trotts alt inte hade betalt för, men vi väntandet till efter 12-slaget.

12:15 gick vi ut för att ta en taxi till ”Banana club” där de svenska killarna var. Efter mycket om och men fick vi en taxi och han körde rally till stället. Väl där visade det sig att stället var riktigt ”ruffigt” och det var en hel del knarkare på stället. De svenska killarna var där och vi hade en rolig kväll tillsammans trotts alla knarkare.

Vid tresnåret beslöt vi oss för att återvända. Jag gick ut för att leta red på en taxi. Efter en stund hittade jag en kille med en minibuss som sa sig köra taxi. ”Jag kan köra er om ni bara hjälper mig att putta igång bilen” sa taxichauffören. Sagt och gjort, jag letade på Mikael och Lisa samt några andra killar som kunde putta. Bilen gick igång och vi hoppade in. Taxichauffören körde lika mycket rally som den föregående chauffören. Det blev dock snart trafikkaos och vi fick hoppa av och gå en stor del av vägen eftersom det ändå gick fortare. Väl tillbaka vid jetset-marinan visade vi bara upp vårt kvitto från dagen innan och vi var återigen inne på festen vi inte hade betalt för. Vi var dock trötta och tog dingen hem till Hilma.

Dagen efter var vi rätt slitna och vi tog oss inte för något större än att bada, spela spel, äta och ta det lugnt. Det blev en fin nyår i goda vänners lag.

       

Ännu en gång hade vi blivit lurade av ”teknikern” på St.Vincent. Han hade lovat att ha reservdelsfläkten på plats när vi återvände på juldagen. Så var det inte eftersom han inte var på plats den dagen. Dagen efter ringde jag honom och då sa han att han skulle komma på kvällen, det gjorde han inte. Dagen efter den 27:e dök han upp precis när vi skulle lämna hamnen. Han kom med ett paket och jag blev riktigt glad för nu trodde jag att vårt problem skulle vara löst. Det var det såklart inte utan ”teknikern” förklarade att min fläkt fanns att hämta upp hos hans kompis på grannön Bequia. Paketet han bar med sig skulle till hans kompis på samma ö och nu när vi ”ändå” skulle dit kunde vi ju ta med det också. Jag sa att vi kunde stanna snabbt, men egentligen hade vi bråttom eftersom vi ville vara framme vid ön Union innan skymning. Teknikern lovade att vi skulle bli mötta i viken när vi kom fram.

Väl där ringde jag och förklarade vart vi var. Teknikern undrade om vi kunde ta med paketet till land på en gång och lämna det till en av hans andra vänner. Hans kompis med fläkten skulle vara hos oss i viken inom en timme så då kunde vi komma iväg. Jag var rätt irriterad över att behöva vänta, men jag ville verkligen få tag på fläkten. Jag litade inte på honom men jag hade inget val. Vi tog dingen in och lämnade paketet som avtalat. Efter en timme dök ingen upp, och efter ytterligare två timmar gav vi upp. Jag insåg att jag hade blivit lurad igen och det var kanske väntat. Hade jag kunnat hitta fläkten någon annan stans hade jag aldrig haft med honom att göra igen. Nåväl, nu har vi lärt oss att inte lita på skojare och det var definitivt sista gången vi besöker St. Vincent.

Eftersom det redan var sent på eftermiddagen var det försent för att lämna Port Elisabeth, så vi stannade över natten. Ön och byn var fin och människorna trevliga, så det var inte så illa att behöva stanna en extra dag där ändå. Vi tog en tur till en restaurang och fick en rätt trevlig kväll tillslut.

Dagen efter lämnade vi hamn och återigen var vi på väg söderut, men nu med en något mindre besättning om tre personer, Oskar, Lisa och Mikael. Vi fick en fin slörsegling ner till Union Island där vi clearade ut ur landet. Vid customs stötte vi på ett mycket trevligt svenskt par som även de skulle checka ut. De frågade vart vi skulle och vi sa att vi var på väg till Grenada. De skulle själva till Tyrrel Bay på ön Carriacou, där de menade att det skulle bli en stor fest på kvällen med livemusik och mycket trevligheter. Vi ändrade snabbt våra planer och seglade ner till staden Hillsborough där vi checkade in i Grenada. Därefter motorseglade vi ytterligare 30 minuter till viken Tyrrel Bay och ankrade. Det svenska paret hade rätt, det blev en väldigt trevlig kväll med öl, dans och musik.

Dagen efter lämnade vi Carriacou och seglade ner till St.George på Grenada för att fira nyår. På väg ner fick vi en stor squall med stark vind och mycket regn. Precis när vi höll på att reva fick vi napp på fiskekroken som nästan alltid hänger ute när vi seglar. Det var en tonfisk på kroken och efter en del möda och besvär fick Lisa och Mikael vevat in fisken medan jag krokade den och lyfte den på däck. Eftersom vädret var besvärligt skickade vi ner tonfisken, med krock och allt, rätt ner i ankarboxen. Vi tänkte ta hand om den när vädret hade lugnat sig när vi kom fram.

Eftersom vi har fått information från många håll att Grenada är kriminellt så ville vi gå till en marina för att få mer skydd. Vi gick in i hamnen och ropade upp båda marinorna per VHF, men fick svar att båda var fulla för den kommande veckan så det fick bli ankring utanför byn. I efterhand kan vi konstatera att Grenada kändes betydligt säkrare och tryggare än vad St.Vincent gjorde. Vi låg tryggt ankrade o

m nätterna och även de mest skumma människorna i St.Georges var trevliga och vänliga.

Väl ankrade på kvällen väntade vi på att regnet skulle avta, vilket det inte gjorde. Himlen var fullkomligt vidöppen och regnet öste ner. Till sist fick vi inse att om det skulle bli fisk till middag fick vi ta hand o

m den i regnet och mörkret. När jag skriver ”vi” menar jag Lisa, för det är hon som är förste fiskare ombord. Hon sköter fileande medan jag (Oskar) sköter däcksskrubbningen efteråt. Micke och Lisa lagade fisken tillsammans och det blev en fantastiskt god tonfisksmiddag på kvällen.